Ukrainska patrioter samlas i Kiev 1917.
Hela sex olika arméer stred om Kiev 1918, vita och röda ryssar, tyskar och österrikare och olika fraktioner av ukrainska nationalister. I Michail Bulgakovs debutroman ”Det vita gardet” (1925) kastas vi in i de våldsamma efterdyningarna av oktoberrevolutionen 1917. Ur den ryska borgerliga familjen Turbins perspektiv får vi följa hur Kiev trasas sönder och en hel kultur går under i granatelden och kulsprutesmattret utanför fönstren till deras väldiga våning mitt i staden. De lämnar glödande kakelugnar och överfyllda bokhyllor bakom sig och väljer att strida på de vitas sida mot nationalisterna bara för att slutligen besegras av de röda bolsjevikerna.
Kiev 1905.
Michail Bulgakov föddes i en rysk överklassfamilj i Kiev 1891 och var den äldsta brodern bland sju syskon. Hans far Afanasiu Bulgakov var en välkänd ryskortodox teologiprofessor och modern Varvara Mikhailovna Bulgakova var lärarinna. Det var också familjen Bulgakov som stod som modell för Turbins i ”Det vita gardet”. Vi finner honom i rollen som storebror Alexej, som likt han själv är läkare till yrket, medan hans bröder stred för det vita gardet. I dag ligger (förhoppningsvis fortfarande) Bulgakovs eget museum i det senapsgula huset där hans familj (och Turbins) bodde i de historiska kvarteren i den ukrainska huvudstaden som kallas ”Kievs Montmartre”. Sedan 2014 tillåts ingen som sympatiserar med Rysslands annektering av Krim att komma in i museet.
Michail Bulgakov 1916.
Michail Bulgakovs barndomshem och museum i Kiev.
Josef Stalin var märkligt nog väldigt förtjust i ”Det vita gardet”, i synnerhet i dramatiseringen ”Familjen Turbins sista dagar” som sattes upp på Konstnärliga teatern i Moskva året efter romanen publicerades. Visst censurerades ”den vite” Bulgakov en del, men det Stalin tyckte om med hans berättelse var att den visade en borgerlig familjs hopplösa kamp mot den obändiga folkviljan, hur bolsjevismens slutliga seger var en historisk nödvändighet.
Michail Bulgakov 1926.
Josef Stalin 1928.
Pjäsen blev en riktig långkörare och spelades fram till 1941, men det var till de sovjetiska kritikernas förtret. Recensenter, som den berömde radikale revolutionspoeten Vladimir Majakovskij, gick hårt åt Bulgakov och hävdade att han idealiserade den vita armén och tsardömets dagar. Mycket riktigt var det också Bulgakovs ambition att skildra det grymma ödet för den kulturbärande intelligentia som hans egen familj tillhörde, hur tsardömets intellektuella ryggrad knäcktes av bolsjevismens järnvilja. I dag betraktas ”Familjen Turbins dagar” världen över som en klassiker och omistlig milstolpe i teaterdramatikens utveckling.
"Familjen Turbins dagar" sattes upp på Moskvas konstnärliga teater 1926 och spelades fram till 1941.
Vladimir Majakovskij avskydde Michail Bulgakovs "Det vita gardet" och "Familjen Turbins dagar".
Bulgakov, som definitivt skrev in sig i litteraturhistorien med sin mästerliga roman ”Mästaren och Margarita” som utgavs postumt 1971, blev redan 1929 listad som kontrarevolutionär och uteslöts ur det sovjetiska författarförbundet. Bara 48 år gammal dog han av njursvikt 1940 och ”rehabiliterades” som författare av Sovjet först på 50-talet.
Michail Bulgakov 1928.
Bulgakov var influerad av 1800-talets stora ryska författare som Nikolaj Gogol (ukrainare, uppvuxen nära Poltava), Aleksandr Pusjkin, Fjodor Dostojevskij, men framför allt påminde han om den samtide tjeckisk-österrikiske Franz Kafka. Med tiden skulle han på samma vis skildra den skrämmande absurda anonymiteten i den sovjetiska byråkratins maskineri, men i ”Det vita gardet” vänder han en Kafkaartad ironi mot tidens politiska strävanden med den inte minst i dag provocerande frågan: Vad skiljer egentligen ukrainare från ryssar? Bulgakov påminner om broderfolkens stora likheter, språkligt, kulturellt, historiskt. Varför strida mot varandra? Varför skiljas åt? På vilka omänskliga grunder formar vi de identiteter vi är beredda att dö för? För honom är kriget hemskt och meningslöst.
Bulgakov rörde sig alltid litterärt sett i gränstrakterna och såg i krigets Kiev hur länken genom Ukraina och Ryssland mellan väst och öst bröts sönder i en allas kamp alla. Som vanligt förnekade Moskva att ryska soldater på något vis hade blandat sig i striderna.
För tio år sedan sändes en påkostad rysk tv-serie baserad ”Det vita gardet” in. Ett riktigt kostymdrama i Sergej Snezhkins regi, historiskt trovärdigt in i varje uniforms detaljer och vart klirrande vodkaglass inspelat i ett snövitt Sankt Petersburg. Serien, som också visades i Sverige, höll sig till Bulgakovs grundberättelse såtillvida att han inte hade någon sympati för ukrainska nationalister, men Snezhkin tog sig friheten att dessutom utmåla dem som ”proto-nazister”, en hop judehatande våldsverkare.
Ukrainska kulturdepartementet tillät ingen distribution av tv-serien i landet eftersom den ansågs visa förakt mot det ukrainska språket, folket och staten samt att den uppfattades vara förledande kring historien om frihetskriget. Två år senare annekterade Ryssland Krim och för en dryg vecka sedan gick ryska styrkor in i Ukraina och belägrar i skrivande stund Kiev.