Satt det verkligen en koltrast på hennes huvud? Han tittade sig omkring i hopp om att någon annan reagerade på det han just såg framför sig. Behövde han ens förklara det bisarra i att en koltrast skuttade omkring och sjöng sin vackra sång ovanpå hennes bruna hår? Hur gjorde hon det? Hon satt med ryggen mot trädet som stod tre träd bort; längst allén som följde den lilla floden. Han kunde se henne skratta, men åh så han önskade att han kunde höra henne. Han hade inte räknat med att en till person, utöver honom själv, skulle sitta och sketcha ute i det fria. Och än mindre att hon skulle stjäla hans fokus. Han såg allén i mitten av sin komposition, den delade sketchen i två halvor. Till vänster i kompositionen var floden samtidigt som grusgången gick till höger. Han hade haft sketchen klar i huvudet redan innan han satte sig och började rita. Samma sketch som nu även hade konturerna av kvinnan och de två koltrastarna.
Det var fascinerande att se hennes penna röra sig febrilt över blocket. Framför henne dansade koltrastarna och visade upp sina självsäkra dansrörelser. Han var som absorberad. Allt omkring drog in honom i dess atmosfär. Doften av nyklippt gräs slog till mot hans näsa när den annars mojnade vinden valde att blåsa upp. Doften av vattnet, såväl som änderna som låg för sig själva en bit bakom honom. Han hade inte tänkt det i sin mentala bild och även om det kändes konstigt att rita av någon utan dennas vetskap så var han tvungen att erkänna för sig själv att det fungerade väl. Sketchen fick ett nytt fokus, en ny tanke som fick hela hans kropp att kittla av fascination.
Skulle han gå och prata med henne? Fråga om hur hon kunde vara så nära koltrastarna? Han kände sig redan vemodig över att ha suttit och ritat av henne. Vad skulle hon tycka om han bara dök upp så där framför henne? Nej, det var bättre att hålla sig undan. Hon hade säkert inte gjort något speciellt för att koltrastarna skulle komma henne så nära. Det fanns ingen anledning att fråga.
Det var oväntat nog en fin dag. Visst, det var varmt, men det var inte så där juli-högtrycksvarmt. Var det lagom? Nja. Det skulle han nog inte säga heller. Svetten rann från hans panna. Han ångrade att han inte tagit med sig en keps när han tog sin lilla handduk och torkade av sig för att inte låta en enda droppe landa på blocket.
Han fann det frigörande att höra hur grafiten skrapade längs det grova pappret. Han föredrog det pappret av just den anledningen. Även om han var osäker över faktumet att han ritade av henne så var det hjälpsamma poser att öva på. Hon satt på sin lilla träpall i skuggan av trädet, ibland lutade hon sig mot det, ibland böjde hon sig över sitt sketchblock. Ibland tittade hon omkring sig för att se om koltrastarna ännu var där. Plötsligt ställde hon sig upp, och gick rakt mot honom.
Han kände direkt nervositeten stiga ännu högre. Hade hon kommit på honom med att rita av henne? Var det möjligt? Hon kanske såg att han tittade så mycket på henne? Bakom henne hoppade koltrastarna upp på hennes träpall, som om de var redo att vakta den tills hon kom tillbaka.
– Hej.
Hennes röst var ljus och sådär nervöst svävande.
– Hej, svarade han och log lite lätt i ett försök att själv maskera sin nervositet.
Hon var tyst i säkert två hela sekunder. De kändes som två minuter. Eller hade det redan gått två timmar?
– Kan jag hjälpa dig?
Han såg hur hennes uttryck i ansiktet förändrades, med en blick som påminde om någon som precis gjort bort sig på en scen framför en hel publik.
Han såg hur hon blev röd i ansiktet. Det påminde om hans syskon när de gjort bort sig och deras föräldrar hade skällt ut dem.
– Nja, alltså… Jag såg att du också sketchade och blev nyfiken på vad du ritade av.
Bakom det röda ansiktet dolde sig gnistrande grönblågrå ögon. Räckte det ens att kalla henne nyfiken? Det var en exalterad blick som riktades rakt mot hans block. Likt ett barn på julafton som väntat på tok för länge på att få öppna sina julklappar och som nu äntligen fick riva upp presentpapperet. Hade han kunnat hade han velat minnas hennes uttryck för evigt. Ett porträtt av henne hade blivit stort i hela landet, hela världen och antagligen hela den moderna tideräkningen. Så exalterade var hennes ögon när hon sträckte ut med sin nyfikenhet.
Han var lite nervös och funderade på om han skulle lyfta sketchblocket, som han av ren instinkt hade klamrat stadigt mot sin bröstkorg när hon kom fram till honom. Till slut kom han på sig själv att faktiskt svara henne.
– Jag försöker mig på landskapsteckningar runt om här. Jag ville träna på att rita träd och vatten och detta var en vacker plats att göra det på.
Hon lyste upp ännu mer nu, var hon egentligen en stjärna? Det gjorde nästan ont att titta mot henne.
– Jag också! Jag är så dålig på vatten så jag skulle träna på det. Vill du se? Jag skulle älska lite synpunkter!
Han hann inte ens svara innan hon hade rusat bort och till koltrastarnas skräck tjoat undan dem så att hon kunde ta upp sitt block. Det var svårt att hänga med i hennes energiska utspel, helt klart, och det dröjde inte länge innan hon stod framför honom med sitt eget block i famnen och gick ner på sina knän intill honom. Hon hade följt en mer vattenfokuserad vy än vad han hade. Koltrastarna hade fått en central roll, där de dansade på gräsmattan framför floden som gick från höger till vänster likt en horisontell avskiljare. Ovanför floden syntes banken av gräs och den del där det täta skogsområdet började.
Det var en imponerande komposition, erkände han för sig själv när han studerade hennes sketch allt närmre. Det var en sådan där komposition som var enkel att se, enkel att rita av, men svår att ge en unik bild.
– Hur länge har du målat eller ritat? frågade han, som en direkt följd av sin egen nyfikenhet.
Hon tittade upp mot himlen och gjorde en grimas i ett försök att minnas.
– Jag började måla seriöst för kanske sju år sedan men jag har hållit på sedan jag var fem eller sex år gammal, svarade hon, samtidigt som hon såg ut att räkna för att fastställa att hon tänkte rätt.
– Jag är tjugofyra, så jag började måla seriöst under gymnasiet.
Hon hade talang. Även om sju år kan anses långt så kunde en sådan vision och färdighet inte bara dyka upp så där.
– Hur länge har du målat då? frågade hon.
– Jag började måla seriöst när jag var lite yngre än vad du var. Jag var runt tretton, fjorton år när jag insåg att oljan var min passion. Jag är själv tjugosju. Så jag har målat i vadå? Ja, cirka fjorton år?
Han såg att hon försökte leta efter ord, men hon såg ut att snubbla på dem som om hon inte riktigt var säker på hur hon skulle uttrycka sig.
– Det är väl ganska tidigt, fick hon till slut fram.
– Ja, min mamma älskade alltid att måla. Jag växte i princip upp i hennes ateljé.
Han skrattade lite lätt för sig själv när han tänkte på det. Hur hade hon hunnit att måla någonting själv alla gånger han bett henne visa någon teknik eller hur man målade på ett visst sätt?
– Det var ganska svårt att undvika att falla för skapandet.
– Det förstår jag, svarade hon. Mina föräldrar var inga kreativa själar alls, jag vet inte ens varför jag började men det var kul, så jag fortsatte.
– Du är duktig, så du gjorde helt klart rätt val.
– Tack, svarade hon och log likt hennes dag var gjord.
Han kände sig mer avslappnad. Han kunde inte riktigt sätta fingret på det men det kändes som all oro och nervositet var borta, som hon hade trollat bort alltihop. Kanske var det hur hon lätt skrattade till när hon förklarade något. Kanske var det bara hur de pratade naturligt som om detta var deras tusende möte?
Han kände sig nästan skyldig över hur hans oro över att ha målat av henne hade avtagit. Det var ju inte så att han plötsligt fann det okej. Hon granskade hans sketchblock noga när han räckte över det. Det spelade ingen roll ändå. Det var utom hans förmåga att ändra nu. Hon var avbildad i hans sketchblock och hon tittade på just den sketchen med en precision och noggrannhet likt en konstlärare som noggrant följde varje linje och tanke som överfört på pappret. Skulle han säga något? Tystnaden var påtaglig, oumbärlig och äcklig och han ville bara springa därifrån. Han var inte ett dugg mer avslappnad över att hon skulle se bilden. Oron var visst där, vem var han att ljuga för sig själv?
– Jag gillar den.
Han var tyst. Inte ens hans andetag kunde höras men hans hjärta bankade högt så det dånade i hans öron. Det bankade så högt att han var övertygad om att hon både kunde se och höra det.
– Jag har inte sett någon fånga mig när jag är mitt i processen. Jag gillar tonen jag ger som bryter mycket av de vertikala linjerna som uppstår från alla träd samt hur du följer vattnet och stigen.
Hon tittade plötsligt bestört, ungefär som hon blivit ertappad görandes något olagligt.
– Åh, förlåt nu gav jag massor kritik utan att du bad om det.
– Det gör inget, svarade han och log.
– Jag gillar hur du pratar om den och jag är glad över att du inte har något emot att jag ritade av dig. Det liksom, hände i farten. Antagligen såg jag precis det du nyss nämnde och…
Han avbröt sig själv, kliade sig lite vid nacken som vid detta laget var nästan blöt av all nervositet.
– Jag tyckte du verkade riktigt intressant där du satt absorberad med koltrastarna runt om dig. Det kändes som om jag ville lära känna dig mer.
Hon log innan hon ryckte pennan ur hans hand och började skriva något precis intill sin avbildning, innan hon snabbt gav block och penna tillbaka till honom och utan ett ord började gå tillbaka till sin plats.
Han tittade ner på telefonnumret innan han tittade upp mot henne igen där hon stod två träd bort och ropade lite högt.
– Skriv till mig ikväll, vi måste prata konst över fika och sketcha mer tillsammans.
Han log som ett riktigt fån, det var han säker på att det såg ut som, och ropade tillbaka.
– Vad ska jag kalla din kontakt då?
Hon funderade, som om hon inte riktigt tänkt så långt men skrattade till slut och sade:
– Mitt namn är Hanna. Glöm inte att skriva ner det!
Juryns motivering: ”Utan att ta till de stora orden eller hamna i det banala förmedlar författaren starka känslor med djup närvaro. Vem minns inte hur det kändes när de sökande blickarna möttes för första gången och det besvarade leendet blev till magi? Hur allt i världen faller på plats när förbindelsen mellan två människor är så självklar som om detta var deras tusende återseende. En finstämd berättelse om det där speciella mötet som i sin enkelhet lyckas skapa dramatik och sinnlighet.”
I juryn ingår: Arvid Harju (fokusbibliotekarie Tallbodaskolorna), Johan Hagesund (förläggare, Dibb Förlag) Katarina Genar (författare), Maria Fagerberg (författare, lärare i kreativt skrivande), Sas Sebastian (filmutvecklare, Film i Öst), Ingrid Loeld Rasch (Götabiblioteken), Mikael Pihlblad (kulturchef Öst Media).