Ida går mot stranden längs den välkända stigen från parkeringen. Barfota, skorna tog hon av sig redan i bilen. Stigen är då och då täckt av gräs, men oftast är det bara jord och barr. Den är sval under hennes bara fötter. Klockan i bilen visade 03:46 när hon nyss parkerade. Det enda som hörs är naturens ljud. Det knäpper och det prasslar om snåren i skogen. Utanför är det som att världen sover, att hon är den enda människa som är vaken. Hon är helt ensam.
När hon kommer ner till vattnet ligger det spegelblankt, det finns inte en krusning på ytan. Skogen på andra sidan får en perfekt spegelbild i sjön. Hon slänger sin handduk och baddräkt i gräset och sätter sig ner och bara tittar. I skogskanten och över sjön ligger en svag dimma, när hon ser den kan hon förstå varför den kallas för älvdans. Sittandes där på stranden, mitt i alltihop, går det nästan inte att föreställa sig att den här platsen för bara några timmar sedan badade i solsken och att tystnaden var utbytt mot barnskratt och vuxnas prat.
Efter ett tag så reser hon sig upp från gräset och drar sin klänning över huvudet. Det finns ingen där, så det finns ingen anledning att skyla sig när hon drar på sig baddräkten. Hon låter kläderna ligga i en hög i gräset bredvid handduken när hon går ner mot vattnet. Man ska inte bada ensam, det vet hon egentligen, men nu kan hon inte låta bli. Det kyliga vattnet omsluter först hennes fötter, sen hennes smalben och så kryper det upp mot hennes knän och lår när hon långsamt går längre och längre ner. Den lätta dimman omsluter henne också. Hon leker med den lena sanden på botten med sina tår. Till slut står hon med vatten ända upp till naveln, kylan får det att knottra sig på hennes armar. Sen dyker hon i och låter vattnet omfamna henne helt och hållet. När hon är under ytan blir hon tyngdlös. Efter några kraftfulla simtag under vattnet så glider hon upp med huvudet över ytan och tar några djupa andetag. Känslan av frihet i hennes kropp är nästan total. Vattnet är klart, när hon tittar ner kan hon svagt se sina bleka fötter där nere i det mörka vattnet. Hon simmar längs med strandkanten. När hon simmar känns armarna och benen så starka, med varje simtag tar de henne framåt. Hon känner hur hennes kropp glider genom vattnet. Längs strandkanten står det träd, vissa av dem med långa grenar som hänger ända ner i vattnet. Ett annat träd har vält och ligger som en tjock stock rakt ut i vattnet. Hon simmar fram till den och tar tag i den, hon hänger där ett tag innan hon börjar simma tillbaka. Ibland med huvudet över ytan, ibland låter hon nacken vila och ansiktet kylas ner i vattnet. En gång öppnar hon ögonen under vattnet, det svider till lite och det enda hon kan se är ett stort, lite grönbrunaktigt mörker.
När hon simmar tillbaka till stranden så lägger hon sig på rygg och flyter. Det känns som att det stora, lugna vattnet bär henne. Hon spretar med armar och ben. Om någon skulle se henne ovanifrån skulle hon se ut som en stor flytande sjöstjärna. Ovanför henne finns den stora, ändlösa himlen. Den är fortfarande ganska mörk, men det syns på den att det snart kommer ljusna och en ny dag kommer att komma. Hon sluter ögonen och vilar på vattnet.
Till slut sätter hon ner fötterna på botten och börjar gå upp mot land igen. Hon lutar sig ner mot botten och tar upp en näve sand. Den ligger tung och len hennes hand och hon låter den rinna mellan sina fingrar och droppa tillbaka ner i vattnet där den löses upp i små moln av sand som sjunker mot botten. Hon går upp mot sin klädhög och tar upp handduken som hon lindar in sig i. Det är kallt att komma upp igen och hon hackar nästan tänder i den svala morgonluften. Hon tar av sig den kalla och klibbiga baddräkten, hänger den på en trädgren och drar på sig sina kläder igen. Nu när hon har torkat någorlunda så är det inte lika kallt längre. Hon sätter sig i gräset och tittar ut över vattnet igen.
Plötsligt är det någonting som prasslar i buskarna alldeles i närheten och kroppen hamnar på helspänn i några sekunder innan det dyker upp en katt ur snåren. Hon slappnar av. Katten har stannat och tittar lite undrande på henne, hon tittar tillbaka, lite undrande hon också. Efter ett tag tar katten några tvekande steg mot henne innan den sträcker på sig och sätter sig bredvid henne. Katten lägger svansen över hennes ena ben. Den är varm och mjuk. Så sitter de där och tittar ut mot sjön båda två. Dimman har försvunnit och det har börjat ljusna. Den delvis djupblåa himlen har färgats i rosa och gult. Både Ida och katten sitter helt tysta, så går solen upp över träden som ett runt klot som lyser i gult, guld och vitt och lämnar en blank rand över det stilla vattnet rakt mot dem. Det är helt stilla och tyst, tills det hörs ett litet mjau från katten och den lägger sig ner mot hennes ben. Ida drar på munnen och stryker prövande över kattens rygg, den ligger kvar. Där sitter hon, klappandes en spinnande katt samtidigt som hon ser solen gå upp över skogen, sjön och henne.
Sedan reser sig plötsligt katten och sträcker på sig igen. Den tittar ett tag på henne innan den vänder sig och går in i skogen igen och hon blir lämnad ensam kvar. Nu är det nästan helt ljust ute. Hon reser sig upp från gräset och tar sin handduk och baddräkt och går sakta uppför stigen mot parkeringen igen. Där brer hon ut baddräkten och handduken över passagerarsätet innan hon sätter sig i förarsätet och startar bilen. Hon kör mot motorvägen på vägen genom skogen. I bakluckan ligger det två stora och väl packade resväskor. När hon kommer ut på motorvägen gasar hon. Den stunden, som känns som en evighet, är både ett slut och en början. En övergång mellan två kapitel.
Juryns motivering: ”En finstämd berättelse som förmedlar känslan av lugn och vemod innan en ny riktning i livet tar vid. Simturen i gryningen skildras sinnligt och med stor omsorg om detaljerna. Det blir nästintill en magisk stund, med intensiv närvaro, innan det är dags för uppbrottet och huvudpersonen färdas vidare mot ett för läsaren okänt mål.”
I juryn ingår: Arvid Harju (fokusbibliotekarie Tallbodaskolorna), Johan Hagesund (förläggare, Dibb Förlag) Katarina Genar (författare), Maria Fagerberg (författare, lärare i kreativt skrivande), Sas Sebastian (filmutvecklare, Film i Öst), Ingrid Loeld Rasch (Götabiblioteken), Mikael Pihlblad (kulturchef Öst Media).