Från kaffebryggaren strömmar en trivsam doft av kommunbekostat kaffe. Koppar är redan framdukade. De två ser in i varandra med tunga ögon, letar efter något bekant där i den andre. Kvinnan vet mycket väl vad det är hon söker där; tecken på det som var, som nu är förlorat. Men den sjuke mannen vet inte längre vad han söker i henne, hon är ännu formlös. Hon söker desperat, som en person rädd att förlora något, medan han söker med ro av ren nyfikenhet, glad att återupptäcka henne. Varje dag utför de denna vals, och varje dag hitintills har de funnit den andre. Jag hoppas att jag är här i tid, tänker jag, när jag reser mig upp för att hämta kaffet. Rycker i kannan.
“Den gula knappen. På sidan. Ser du?” Kvinnan har gjort sig än mer vacker dagen till ära, i stor kontrast till hennes mans träningsjacka och gråa mjukisbyxor. Jag ser knappen, återvänder till bordet. Mannen ser upp mot mig förskräckt, men kaffedoften är uppenbarligen bekant och lugnande.
“Nåja. Vem kunde tro, att de skulle ersätta den rara sköterskan, vad hon nu heter, med en man som du. I kostym.” Mannen reser med darrig hand koppen mot munnen. “Men kaffet smakar likväl detsamma.”
Kvinnan försöker få mannens uppmärksamhet.
“Lisa kommer ikväll också, precis som alltid. Den trevlige unge mannen här ska hjälpa oss med en annan sak. Kan du komma ihåg vad det var?” Han studerar mig en kort stund. Slurp, tystnad. Kaffet är hett, men det besvärar honom inte. Hon ser på mig ursäktande.
“Han brukar sova vid den här tiden när jag är här. Han ska bara piggna till.” Jag nickar, börjar försöka berätta för honom om hur jag vill dokumentera och föreviga historien om deras kärlek. Kanske även återskapa delar som kallnat eller väcka till liv sådant som varit bortglömt. Deras inspirerande, rofyllda kärlek, som funnits i varje lilla blick eller gest de riktat mot varandra genom decennierna. Han skrockar lätt. Kvinnan ser med stora ögon på sin man.
“Du vet att ditt minne har försämrats, kära du, du ser inte världen som du brukade. Jag har endast halva bilden av dessa år, och snart kan din del vara väck för alltid.” Mannen begrundar dessa ord ett tag, innan en småfågel på fönsterkarmen distraherar honom. Han vrider sig om, lutar sig fram i fågelns riktning. Blänger till. En styrkedemonstration. Jag lägger fram min inspelningsapparat på bordet och nickar till kvinnan. Hon tar till orda med en röst fylld av spänd förväntan.
“Kommer du ihåg, kära, den där magiska natten på hotellet? Ett år efter giftermålet?” Han rycker till, kisar med ögonen mot henne. Gör nu kopplingen mellan bilderna i sitt huvud, innan den främmande kvinnan tar form. De lösa och abstrakta känslorna som strömmar runt i hans slitna inre riktas mot denna figur framför honom. Han kommer ihåg. Hans röst blir varm och stark, ögonen lyser med en ung eld. Det är som han skulle flyga.
“Åh ja, det var den vackraste av sommarnätter! Vi hade flugit iväg till Italien, du, jag, och din syster. Jag var full och du var full, så full, och det är ju då de bästa misstagen sker, eller hur? Ett förträffligt rött vin minns jag att vi drack, och ja...”
Jag frågar vilket, värt ett försök, demensen låter ju trots allt oftast de äldsta minnena vara de sista som överger en. “Ett dolcetto-vin, en särdeles fruktig italiensk historia.” Jag antecknar. Hoppas kunna köpa en flaska senare i återskapningssyfte. Han vänder sig återigen mot kvinnan.
“Jag kommer ihåg att jag kände mig sliskig när jag lite i smyg köpte det och sliskig när jag fortsatte hälla upp och hälla upp. Allt för att vi skulle våga följa det som vi båda kände.“ Jag utbyter en blick med hans fru. Hon hade beskrivit det som ett halvt glas på balkongen i solnedgången, detta låter mer som en dryckesorgie. Minnen är förgängliga. Jag nuddar vid mannen så att han ska fortsätta.
“Just det, vin. Jag saknar vinet här. Snåla sossar, inte ens när man ska dö får man leva. Hur som, om man tar det från början, hon och jag hade innan hon somnade en rätt angenäm afton. Tror jag sa till henne att vi var som ‘ensamma ljus i den mörkaste av världar’ eller något sådant, vad säger man inte, innan jag gick över...”
Kvinnan skrattar till. Mannen ser nästan förskräckt ut, men ler svagt mot henne som svar. Men än kommer han ihåg, tänker jag, även om han inte helt förstår. Det är nästan gulligt hur han skiftat till att benämna henne som “hon”, även fast han pratar rakt till henne. Kvinnan i hans liv. Hon.
Hon fortsätter. “Diskussionerna var av en filosofisk natur, vi lärde oss mycket om varandra, men redan dagen därpå hade allt smält ihop i en virvel av känslobilder. Men du, älskade, berätta för mig om poolen, och det där vackra du läste upp...” Kvinnan drömmer, med rödmålade naglar knackar hon hypnotiskt på sin fortfarande fulla mugg. Jag uppfattar en antydan av besvär i mannens uppsyn när han tar till orda igen.
“Ja, det var väl nån form av slemmigt samlag där i hotellpoolen, hon och jag. Trodde inte du ville höra detaljer, så var det förr.” Jag rycker till av den lättvindiga beskrivningen av scenen i poolen, som hon berättat om i en sådan smärtsam detalj för mig i vårt möte innan, så att det ter sig som otänkbart att mannen gör episoden rättvisa. Han fortsätter, ser henne i ögonen, utan att märka att hennes innan drömmande leende snörpts ihop.
“Sen var det någon tramsig dikt jag läste innan hon däckade. Ett citat från ett Amalia-nummer hon köpt dagen innan. Rev ut det därifrån och slängde resten. Vad jag vet har hon alltid trott att det var något jag kom på i stunden. Men jag har ju aldrig haft fallenhet för ord och sådant.”
Han skrockar. Hon, fortfarande hon. Det låter nästan underligt, som om han pratar om någon annan. Kvinnan har bytt ut trummandet på koppen mot ett krampartat kramande. Jag möter hennes ögon, hon ser snabbt ned mot golvet. Amalia-delen har hon inte hört tidigare. Sjukdomen gör det svårare för honom att censurera sig själv, men hon har försäkrat mig om att deras relation är stark nog. Men när jag ser henne nu, liten och nedslagen, inser jag att hon förstår något jag inte förstår. Han fortsätter, stirrar henne intensivt i blicken, ler brett. Kvinnan sjunker ihop mer och mer.
“Jag trodde inte du var intresserad av det där andra som hände innan, det är lite suddigt också, men det därefter minns jag kristallklart. När jag smög över till ditt hotellrum kände jag mig smutsig, men upphetsad. Slisk-vinet hade du haft på kylning, som om du visste att jag skulle komma. Det var nog förutbestämt, en ohejdbar kraft av attraktion, om man så vill. Eller ja, det gjorde det väl lättare för oss att se det så, eller vad säger du?” Mannen ser hungrigt på kvinnan framför honom, men han ser någon annan i fåtöljen på andra sidan bordet. Hon ser honom heller inte, han har skiftat. För första gången ser hon sin mans skuggsida. Hon är rädd, gråter, han märker intet. Hans röst dånar vidare.
“Natten vi hade! Allt vi gjorde, ett äventyr uti det okända, idag skulle jag aldrig orkat. Vinet, månljuset, stämningen. En flykt, första av många. Jag är en lycklig man som hade dig under alla dessa år, hur hade jag annars överlevt.”
Kvinnans händer darrar, kaffet svämmar över. En ensam tår navigerar mellan rynkorna. Hon drar benen till sig. Jag vill stoppa honom, säga att han inte talar med den han tror, men jag kan inte. Han är ohejdbar.
“Den plikttrogna kärleken till din syster är kärlekens råa kraft tämjd till dess svagaste och mest maktlösa form. Praktisk, men livlös och urvattnad av kompromisser och världsligheter. Jag förstod då den natten att kärleken du och jag upplevde, och fortsatte att leva ut under många år, att det är kärlek när den är som renast. Ren inte trots att den var förbjuden, utan ren för att den var förbjuden. Hon skulle aldrig förstå.”
Mannen vrider sig i sin fåtölj, hans blick går mot fönstret, sedan mot dörren. Ljuset speglas i hans glasögon. Kvinnan sitter paralyserad.
“På tal om henne, var är Agneta någonstans, din syster? Min praktiska, tråkiga kärlek. Hon är inte lika effektiv längre med det praktiska, dammar och stökar så omständligt här omkring. Brukar låtsas sova när hon är här.”
Två ansikten, två minnen av två systrar, som sjukdomen förväxlat utan att han anar något. Agneta kan inte se honom i ögonen, den lille oskyldige mannen har växt till ett monster. Hon kan inte krympa mer. Jag känner mig dum och maktlös som inte kan göra något, annat än att se på hur hela hennes livshistoria skiftar form och skrivs om i hennes minne. Hon skjuter plötsligt bak fåtöljen, reser sig upp, snubblar nästan på vägen, och med så snabba steg som hennes rangliga ben tillåter stapplar hon mot toalettdörren. På höga, röda, klackar, som hon med stor möda har tagit på sig just för detta tillfälle. Nu när hon skulle få föreviga sitt äktenskap med mannen hon älskar. Låser hastigt dörren om sig. Jag är ensam kvar med honom, han som utan att själv förstå det just bekänt decennier av otrohet inför hans fru. Hans glöd har kallnat. Monstret är borta, kvar är endast en liten och gammal, dement man i fläckiga, gråa mjukisbyxor. Han gör en halvhjärtad ansats mot en korg på golvet, grymtar till högljutt. Ser på mig menande.
“Kan du ge mig, är du snäll...” Tv-kontrollen ligger under en nästan färdigstickad mössa i klara, varma färger. Ser framför mig hur hon har suttit bredvid honom och tålmodigt stickat i väntan på att han ska vakna, eller låtsas vakna efter att ha låtsats sova. Nu kommer hon aldrig sluta undra vilket. Sen skulle han få ta den på sig och vara varm om öronen när de går på sina dagliga turer runt innergården. Nu kommer trådarna istället förbli hopplöst hoptrasslade. Jag puttar undan den, ger honom kontrollen. Han sätter på tv:n och lutar sig tillbaka. Jag trycker på stopp-knappen på inspelningsapparaten, reser mig upp, går mot hallen. Tar på mig min rock, öppnar dörren som tar mig ut från den kvava lägenheten. Ser in mot mannen en sista gång. Han möter min blick, ler ett svagt leende mot mig med gnistrande ögon. Bakom toalettdörren är det tyst.
Sedan flyr jag.
Marcus Hägglund är 17 år och bor i Norrköping