1. "Tintomara i Kolmården", målning av Hilding Linnqvist. 2. Carl Jonas Love Almqvist, målning av Johan Gustaf Köhler.
I inledningen av Almqvists klassiska drama och roman “Drottningens juvelsmycke” (1834) diskuteras den antike grekiske filosofen Platons myt om androgynen. Han tänkte sig att kärleken är den kraft som driver oss att försöka hitta vår andra hälft, den person som får oss att känna oss hela och fullständiga i livet. Enligt myten beror det på att människan från första början hade tre kön, kvinnor, män och androgyner. Dessa blev så mäktiga att de hotade gudarnas ställning och Zeus, den högste av dem, bestämde sig för att klyva alla människor i två delar för att försvaga dem.
Det är därför vi sedan är så upptagna under vårt liv att längta och jaga efter kärleken, vi flörtar, förälskar oss, blir kära och försöker leva tillsammans för att återvinna vår ursprungliga natur. De som härstammar från androgynerna söker därför efter kvinnor respektive män, medan homosexuella söker den man eller kvinna som gör dem hela. Det är den process som är kärlekens gåta och som gör oss så lyckliga och så bedrövade.
Tintomara är Almqvists androgyn, en karaktär som gör det möjligt för honom att utmana sin samtids tabun i en gränsöverskridande normkritik, med moderna ord. Hon, det är Tintomaras ursprungliga pronomen, är verkligen en produkt av romantikens idealism, bortom den natur och värld vi har för handen finns en sannare andlig verklighet där androgynen hör hemma. Det här är som bekant aktuellt i vår tid då den klassiska biologiska uppdelningen mellan könen börjar utmanas av nya föreställningar om vad könsidentitet kan vara. På samma vis hör vi alltmer om människor som upplever sig ha en “sannare” natur ett mer “riktigt jag” än den kropp de fötts med, alternativt att de vill vara gränsöverskridare och undersöka nya sätt att uttrycka vilka de är.
Almqvist för oss till Sverige år 1792. Tintomara är en populär skådespelerska i huvudstaden som egentligen inte har något eget namn, utan byter identitet beroende på vilket roll hon spelar. I själva verket är Tintomara en oäkting och halvsyster till den omyndige kungen Gustav IV.
1. Drottning Sofia Magdalena, målning av Lorens Pasch den yngre från 1768. 2. Gustav IV Adolf, målning av Johann Baptist von Lampi före 1830.
Hon beskrivs som otroligt vacker, både män och kvinnor förälskar sig i hennes uppenbarelse och utstrålning. Själv visar hon aldrig någon ömsesidighet utan är närmast asexuell eller rent av könlös. För henne är kärleken ett hot då det hela tiden leder till andras olycka och Tintomaras beundrade tar förr eller senare livet av sig eftersom hon inte kan besvara deras känslor. Människor projicerar också sina egna drömmar på henne och hon uppenbarar sig som man, kvinna, pojke eller flicka beroende på vem det är som åtrår henne. Tintomara kan också själv välja i vilken gestalt hon vill uppträda.
Hon är helt enkelt en fri ande som svävar över det vanliga och vardagliga, en slags märklig gestaltning av ett platonskt ideal, ouppnåelig för den vanliga människan. Samtidigt är Tintomara likt den schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseaus ideal ett naturbarn helt oförstört av samhällets fördärvande inverkan, exempelvis har hon inte fått någon religionsundervisning.
Gustav III mördas på maskeradbalen på Kungliga operan den 16 mars 1792. Gravyr av Abraham Wolfgang Küfner från 1792.
Tintomara är också en lömsk trickster som både är inblandad i mordet på “teaterkungen” Gustav III och i att stjäla drottning Sofia Magdalenas juvelsmycke. I ynglingen Lazulis gestalt försöker hon sedan gömma sig i Stavsjö i Kolmården vid Bråviken, men i vanlig ordning väcker hon sina medmänniskors begär och hur kommer det sig att de ömsom tycks se en henne som ung man eller kvinna?
“Man äger ej snille för att man är galen”, konstaterade poeten och kritikern Johan Henric Kellgren. Almqvists belackare fann “Drottningens juvelsmycke” som “underlig”, “farsartad” och “bisarr”. Andra romantiker, som Boxholmssonen Per Daniel Amadeus Atterbom, ansåg den vara genialisk och så skön att den var svår att efterlikna. Det är viktigt att komma ihåg att “Drottningens juvelsmycke” också egendomligt nog är en av våra första svenska historiska romaner och Almqvist, vår egen Walter Scott, återgivning av samhälle, människor och miljöer har också alltmer framhävts av litteraturkännare och historiker genom åren.
Mångsidigheten var Almqvists styrka och ingen svensk författare kan mäta sig med honom där, han kunde gå från historisk och närmast gotisk romantik i “Drottningens juvelsmycke” till den psykologiska realismen och samhällskritiken i “Det går an” (1838). Som estetiker var han också eklektiker, han valde stil och genre beroende på vad i det mänskliga livet han ville belysa.
Almqvist var en vänsterman, han såg arbetarrörelsens framväxt som rättvis och nödvändig, pläderade för allmän rösträtt, medborgerliga rättigheter åt judarna och modernisering av skolorna mot ämnesläsning i stället för utdöda språk som latinet och den gamla grekiskan. Han var samtidigt i upplysningens anda optimistisk beträffande människans möjlighet att nå sanningen.
1. Honoré Balzac, målning av
Jean Alfred Gérard-Séguin 1842. 2. Victor Hugo 1876.
Almqvist tog framför allt intryck av utländska författare och tänkare. På sätt och vis är en han en syntes av fransmännen Victor Hugo (“Ringaren av Notre Dame”, “Samhällets olycksbarn”) och Honoré de Balzac (“Den mänskliga komedin”), en romantiker och en realist, men båda samhällstillvända socialister. Från engelska skräckgotiska författare som Ann Radcliffe (“Udolphos mysterier”) och Matthew Gregory Lewis (“Munken”) fick han det spännande och kusliga, medan tyska filosofer och diktare som bröderna August och Friedrich Schlegel, Novalis (Friedrich von Hardenberg), Ludwig Tieck och E. T. A Hoffman gav honom det idealistiska, fantastiska och ironiska draget, kännetecknen för just den tyska romantiken.
Almqvists egen syn på kärleken var just den sanna sammansmältningen av två individer, något som också gjorde att han förordade jämlikhet mellan könen. Måhända är det denna ideala enhet vi möte i Tintomara, en slags “übermensch” ett halvt sekel för att Friedrich Nietzsche myntade begreppet, som lever bortom motsättningarna “man och kvinna”, “gott och ont”, “rätt och fel” och skapar sina egna regler och sin egen verklighet efter sin egen vilja, aldrig kuvad av några gudar … åtminstone till dess att kulisserna faller och maskerna genomskådas.
På lördag kväll får vi möta henne på Stora Teatern i Norrköping när Östgötateatern för första gången sedan 1970 spelar “Drottningens juvelsmycke” igen.