Joachim Trier är aktuell med den nya filmen "Världens värsta människa".
Nu är det Sverigepremiär för ”Världens värsta människa”, den tredje och avslutade delen i den hyllade norrmannen Joachim Triers så kallade ”Oslotrilogi”. Den andra delen i serien, ”Oslo, 31 augusti” (2011) är förmodligen hans mest omhuldade film, ett melankoliskt vackert drama om en människas sista dygn i livet. Vi får följa det fallna journalistiska stjärnskottet Anders (spelas makalöst skickligt av Anders Danielsen Lie) som vid 34 års ålder kastat bort sin begåvning och karriär för ett liv i narkotikans våld. I en mörk resa mot slutet får vi följa honom efter att han skrivits ut från behandlingshemmet. Under ett dygn vandrar Anders runt i Oslo och tar avsked till familj, vänner och förlorad kärlek när han insett och accepterat att det inte längre finns någon plats för honom i den här världen.
Triers films bygger på fransmannen Pierre Drieu la Rochelles gripande roman ”Tag mitt liv” (1931) som är bland det absolut bästa jag har läst. Observerande kallt och osentimentalt berättar Drieu om den 30-årige Alain Leroy, en ärrad veteran från första världskriget som under flera år planlöst flackar runt över världen som en dekadent och blasé dandy. Historien tar sin början när han skrivs ut från ett mentalsjukhus där han behandlats för depression och heroinmissbruk. Drieu berättar om hur den neurotiske Alain tar avsked från gamla vänner eftersom han inte längre vill leva och om hans ångestladdade inre process mot beslutet att ta sitt liv.
Pierre Drieu la Rochelle.
Drieu modellerade Alain efter sin vän Jacques Rigaut, en surrealistisk poet som begick självmord endast 30 år gammal, men karaktären bygger också i hög grad på honom själv. Under första världskriget sårades Drieu svårt tre gånger och stred i de välkända blodiga slagen vid Verdun och Gallipoli. I skyttegravarna såg han en värld gå under och efter kriget började hans jakt efter en ny. Drieu var väl bevandrad i franska vänstertänkare och utopister som George Sorel, Saint-Simon, Charles Fourier och Pierre-Joseph Proudhon. Han sökte sig till tidens radikala konstnärliga och politiska rörelser, som dadaisterna, surrealisterna och kommunisterna, men frotterade också med den reaktionärt rojalistiska och högerextrema organisationen Action Francaise.
"Franskt infanteri återtar Fort Douaumont den 24 oktober 1916". Målning av Henri-Georges Chartier.
"Verdun", målning av Félix Vallotton från 1917.
Franskt artilleri under slaget vid Gallipoli 1915.
Vartefter hittade den vilsne poeten och författaren Drieu ”hem” i fascismen och antisemitismen, trots att han under en period var gift med en judinna. I sina politiska skrifter förfäktade han ståndpunkten att den franska nationen var i förfall till följd av ekonomiska kriser och minskat barnafödande och förordade ett enat federalt fascistiskt Europa som kunde rädda européen från den liberala demokratins och materialismens ”urartning”. Under 30-talet fann han efter en resa till de tyska nationalsocialisternas partimöte i Nürnberg Tredje riket som ledstjärna för en sådan fascistisk national. Själv gick han med i den franska fascistpartiet Parti Populaire Francais 1936 och blev redaktör för dess tidning L´Emancipation Nationale. Han kom sedan också att bli en av den nazistiska ockupationsmaktens viktigaste kollaboratörer i det franska kulturlivet. I egenskap av chefredaktör för den inflytelserika litteraturtidskriften Nouvelle Revue Francaise var han lojal Adolf Hitler. Men redan 1943 hade han tröttnat på tyskarna och blev desillusionerad över det fascistiska projektet, i stället började han studera österländsk andlighet och i hemlighet hyste han stalinistiska sympatier.
Adolf Hitler och de andra nazisterna träffas under den första partikongressen i Nürnberg 1927.
När Paris befriades 1944 gick landsförrädaren Drieu under jord och samtidigt som en rättegång förbereddes mot honom i hans frånvaro tog han sitt liv.
Drieus roman filmatiserades av fransmannen Louis Malles redan 1963 med Maurice Ronet i huvudrollen. På samma vis som Trier kunde han utan svårigheter att överföra historien till sin egen samtid. Som gestaltare av det moderna livets ödslighet är Drieu en författare av rang, det är hans fullständiga avsaknad av humanism och medkännande som gör Alain så igenkännbar för senare generationer, en människa naket plågad av tomhet och fullständigt främlingskap för världen. Han blir på så vis en av de mest mänskliga karaktärerna i litteratur- och filmhistorien.
Erik Jersenius, kulturchef
I allt det nattsvarta och meningslösa lyckas Drieu närmast oavsiktligt kasta ljus på livets vikt, för det framstår inte mer värdefullt än när vi inser vad det innebär att förlora det. ”Tag mitt liv” är på så vis en motsägelsefull hyllning till livet.