För John Sjögren var Sturefors en magisk plats att växa upp i, ett alldeles eget Midgård.
Tolkiens böcker (åter)förtrollade John Sjögrens barndoms villaidyll till en fantastisk sagovärld.
– Sturefors är mitt Midgård. Vi var fyra kompisar som läste Tolkien samtidigt när vi var tio-elva år gamla. Sedan gick vi ut och lekte scener ur böckerna och fördelade roller utifrån klasslistan. Olika delar av samhället förvandlades till platser i Midgård, en dunge blev Gamla skogen och fotbollsplanen Döda träsken. Nu har vi alla fyllt 40 och för ett tag sedan träffades vi i Sturefors och gick runt och mindes tillsammans, säger John Sjögren.
Sedan de åren i mitten av 1990-talet har mycket hänt. John Sjögrens familj flyttade till Linköping när han var tolv år gammal. Sedan läste han litteratur- och religionsvetenskap vid universitetet och fortsatte sina studier i Uppsala där han blev kvar. Nu bor John Sjögren tillsammans med sin hustru och två barn i området Sunnersta, som påminner om uppväxtens Sturefors.
– Det är nog därför jag känner mig så hemma där.
John Sjögren är aktuell med sin nya bok "Jordens sång".
På det inre planet har också mycket hänt. John Sjögren har lämnat pingströrelsen som han växte upp i och har konverterat till katolicismen. Han har tidigare varit litteraturredaktör på Upsala Nya Tidning och jobbar nu som redaktör på den katolska kulturtidskriften Signum och driver Signum-podden. John Sjögren frilansar också som kritiker och skribent, bland annat för Svenska Dagbladet och har blivit en etablerad röst i svensk kulturdebatt. Han har nu skrivit fem böcker och den nya “Jordens sång” har funnits med honom länge.
– Jag har skrivit mycket som handlar om teologiska och filosofiska aspekter av olika kulturella uttryck. Den här boken har jag funderat på sedan jag var liten och nu när jag befinner mig mitt i livet så tänkte jag att jag på något vis ville summera det som influerat mig på min resa.
J. R. R. Tolkiens berättelser var förmodligen början på en andlig resa för John Sjögren som lämnade pingströrelsen och konverterade till katolicismen.
Tolkien skrev uttryckligen att hans berättelse om Maktens ring var en katolsk saga. Har du funderat på om det haft betydelse för att du själv hittade hem i Katolska kyrkan?
– Ja, jag var inte alls medveten om det då förstås, men efteråt kan jag se hur starkt Tolkien påverkade mig och mitt sätt att se på världen.
Är det inte märkligt i vår sekulära tid att en katolsk berättelse får ett så stort gehör och älskas av så många?
– Jag tror det handlar om att Tolkien skapar en helt unik stämning i sina böcker. De är vemodiga på ett vis som vi känner igen oss i. Han sa själv att det centrala motivet i dem är döden, att vi alla bara lever en kort stund på jorden och att allting dör och försvinner. Tolkien var en man som också kände stor sorg över det som gick förlorat i den moderna världen. Den känslan förvandlar han till en fantastisk myt.
Tolkien hade tydliga tankar kring hur den litterära och faktiska verkligheten förhöll sig till varandra. Han hävdade att sagan eller myten måste vara “sann” och på så vis kasta ett reflekterande ljus över tillvaron vi lever i så att vi ser den klarare.
Är det inte också så att Tolkien själv gör det så bra att många av hans läsare känner sig mer hemma i Midgård än vår värld, att den känns verkligare?
– Ja, det är viktigt att förstå att Tolkien tänker sig att han skriver “historiskt”, han avskydde allegorier och hade därför svårt för vännen C. S. Lewis böcker om Narnia, för det är en så tydlig kristen allegori där lejonet Aslan faktiskt är Kristus. För Tolkien är hans berättelser om Midgård verkligen historia, det är om vår värld han berättar. Han försökte återskapa den mytiska verklighet som fanns före vår historias början.
Sagoväsen och vidunder i Tolkiens trilogi befinner sig i de sista dagarna för sin epok, en ny tidsålder tar snart sin början. Hans historieskrivning är därmed inte den gängse kronologiska vi har i dag, utan är snarare influerad av ett äldre sätt att förstå världens gång som uppdelad i åldrar; en guldålder, en silverålder, en järnålder och så vidare, där det ursprungligaste och ädlaste bli alltmer fjärran i takt med att Skapelsen är på väg mot sin undergång.
Den profetiske trollkarlen Gandalf leder "ringens sällskap" genom mörkret. Scen ur Peter Jacksons filmatisering av J. R. R. Tolkiens trilogi om Maktens ring.
Tolkiens berättelser grundar sig i kristna föreställningar förstås, men han bygger sin värld influerad av den keltiska, fornengelska, nordiska och germanska mytologin. Midgård är ju människornas värld i fornnordisk tro och den befolkas liksom Tolkiens historier inte bara av människor, utan också av alver, dvärgar, drakar, troll och så vidare.
– Han knyter an till hur den medeltida kristendomen förhöll sig till det hedniska, den byggde på det som var innan och tänkte att de gamla kulturerna pekade vidare mot den kristna värld som skulle komma. I Tolkiens berättelser är mycket kristet, men det finns också hedniska inslag.
På så vis kan vi läsa Tolkien så som kristna läser Gamla testamentet, det som sker där är föraningar och tecken om vad som ska komma i Nya testamentet. Det finns spår av Kristus, men ingen renodlad kristusgestalt, för han kommer ju först komma till världen i vår, människornas tidsålder.
En av de minsta och minst mäktiga varelserna i Midgård, hobbiten Frodo, har fått uppdraget att bära Maktens ring till Domedagsberget och förgöra det i dess eld i det onda landet Mordor. Scen ur Peter Jacksons filmatisering av J. R. R. Tolkiens trilogi.
Däremot förekommer aspekter av Kristus i berättelsens karaktärer. Tolkien skrev flera böcker som utspelar sig i Midgård. Den mest kända, trilogin om Maktens ring, är en klassisk hjälteberättelse om hobbiten (en kortväxt, människolik varelse med stora fötter) Frodo som får i uppdrag av trollkarlen Gandalf att föra den farligt kraftfulla magiska Maktens ring, som finns gömd i hans hemland Fylke, och kasta den i Domedagsbergets förtärande eld långt inne i det mörka landet Mordor, där den onde Sauron härskar och hotar att underlägga sig hela Midgård.
När trollkarlen Gandalf dör återkommer han likt Kristus i en ny skepnad. Scen ur Peter Jacksons filmatisering av J. R. R. Tolkiens böker om Maktens ring.
I kristen tradition spaltar men ofta upp Kristusgestalten i profeten, prästen och kungen. Bland Tolkiens karaktärer motsvarar trollkarlen Gandalf profeten som inspirerar och vägleder i kampen mot Sauron, Frodo är prästen som offrar sig för att rädda världen och Aragorn är den kommande kungen som ska härska i Midgård genom sin föredömlighet. Gandalf dör och återuppstår i en ny vit skepnad och Frodo är i slutet av berättelsen så sårad av att ha burit och utplånat världens synd att han inte längre kan vara kvar i den utan reser tillsammans med de odödliga alverna över havet mot evighetens rike.
Du poängterar också i boken att Frodo inte är någon vanlig hobbit, utan att han tycks bära en skärva av alvnatur inom sig?
– Ja, det finns flera direkta tecken på det i Tolkiens berättelse. När alverna träffar Frodo känner de direkt av att det är något bekant med honom och kallar honom opåkallat “alvvän”. När hans vän och följeslagare Sam betraktar Frodo sovande så kan han se hur det lyser om honom.
I sitt vurmande för den gamla medeltida kristna världsbilden är Tolkien kritisk mot det industriella och mekaniska sättet att se på Skapelsen som följer efter den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet. Den tysk-judiske filosofen Hans Jonas har beskrivit det som att den livlösa materien var mysteriet för den förmoderna människan, medan livet i sig har blivit den stora gåtan för den moderna människan.
Trollkarlen Gandalf är profeten i J. R. R. Tolkiens böcker om Maktens ring. Scen ur Peter Jacksons filmatisering av trilogin.
John Sjögren passar på att kritisera Martin Luthers syn i “Jordens sång”, dennes betoning av det enskilda, “tron allena”, ”nåden allena” och “skriften allena”, leder till att den mångsidiga, sammansatta och organiska värld som den medeltida kristendomen formar bryts upp och det är vad som fortfarande pågår i vår moderna tillvaro. Precis som i annan hednisk kultur såg medeltidens kristna ett stort värde i grekiska filosoferna, i synnerhet Platon och Aristoteles. Hos den senare har allting i tillvaron en egen mening och mål och utgår från Gud som första orsak och återgår också till Honom som slutmål. Naturen lever och tycks stå närmare det ursprungliga än många av varelserna i Midgård.
– Tolkien är inte panteist, naturen är inte likställd med Gud, men han är animistisk, naturen är andligt levande för honom. Han vill återförtrolla världen för oss med sina berättelser.
I Gamla skogen möter hobbitarna Merry och Pippin en uråldrig värld och det mystiska trädvarelserna enterna som lever närmare evigheten. Scen ur Peter Jacksons filmatisering av J. R. R. Tolkiens trilogi om Maktens ring.
I Midgård finns de uråldriga trädvarelserna enterna som rör sig och talar så sakta därför att de just befinner sig närmare det ursprungliga, oföränderliga och eviga. Här ser vi den platonism som är så stark hos Tolkien. För Platon utgår allting som finns från (i Tolkiens värld kallas Gud “Ilúvatar” eller ”Eru”, “Den ende”) en ren idé och därifrån graderas tillvaron från idéernas sfär till det som är allt mindre verkligt och allmänt och mer kroppsligt, materiellt och partikulärt.
– Det är fint gestaltat av Tolkien. I alvernas land Lothlórien tycks allting vara mer verkligt än i resten av Midgård, där är varje träd en uppenbarelse av Trädets idé och i floderna kan vi ana Floden och så vidare.
I alvernas land upplever Frodo en ursprunglig skönhet han aldrig sett tidigare. Scen ur Peter Jacksons filmatiseirng av J. R. R. Tolkiens trilogi om Matkens ring.
Alverna levde i världen före människorna och det är de som skapar tingen i den genom att ge dem namn, precis som den första människan Adam i Bibeln. Mellan alverna, som lever för evigt, och de dödliga människorna, finns det en spänning.
– Människorna avundas alverna för att de inte dör, men alverna ser det som att människorna fått en gudomlig nåd genom att de får dö. Alverna beskrivs som unga och gamla samtidigt, de sörjer att de måste leva och tvingas bevittna hur världen de lever i går under.
Det är också denna avund som Sauron förleder människorna att göra det förbjudna och försöka ta sig över havet till det välsignande riket Aman och själva erövra odödligheten. De stoppas och straffas av Eru som dränker deras ursprungliga rike och förnämsta kultur Númenor i en jättelik våg och odödlighetens land blir för evigt otillgängligt för dem.
– Det påminner om syndafloden i Gamla testamentet.
Döden hänger samman med ondskans problem som är i berättelsens centrum, varför den gode Skaparen låter det onda finnas till? Tolkien skildrar världens tillblivelse i det postumt utgivna mytologiska verket “Silmarillion” (1977), där ainur, en slags gudaväsen som skapats av Eru, sedan sjunger fram världen i stämmor. Men en av dem, Melkor, får för sig att han ska skapa själv och börjar sjunga egna dissonanta stämmor som släpper in mörkret och förstörelsen i Skapelsen.
– Tolkien anknyter till en kristen tradition från kyrkofadern Augustinus som beskriver det onda som något icke-verkligt, det mörka som är frånvaron av ljus. De ringvålnader som förföljer Frodo var en gång människor, men är nu helt urholkade av ondskan som vandrande tomhet. När Mordor besegras så försvinner hela riket med en vindpust, som om det egentligen aldrig var någonting.
– Samtidigt framstår det onda som högst verkligt och påtagligt, men det kan bara förstöra, aldrig skapa. De onda orcherna är exempelvis från början alver som har torterats och deformerats och Gollum, som var en hobbit, har fördärvats till ett monster på grund av sitt begär efter Maktens ring. Det onda är som en parasit på det goda värddjuret, det kan suga ut allt liv, men kan då inte själv fortsätta att leva. Det finns någon slags hopp i det.
En gång var Gollum en vanlig hobbit, men ondskan i Maktens ring förstörde honom och gjorde honom till ett gräsligt och mordiskt monster. Illustration av Antoine Glédel och scen ur Peter Jacksons filmatisering av J. R. R. Tolkiens trilogi.
Ett sätt att se det är att Tolkien tänker sig att det onda får finnas för att en frälsningshistoria ska vara möjlig. Eru väljer att väva in Melkors sång i sin egen symfoni och på så blir också det onda en del i Skapelsen.
– Tolkien hävdade att alla berättelser måste börja med ett ”fall” som sätter igång en kedja av dramatiska händelser. Men även om det onda besegras i Midgård, så kommer det komma tillbaka.
En katolsk gentelman i tweed. J. R. R. Tolkien 1954 och 1925.
Tolkien, som till sitt yrke var språkforskare, delar också Platons och andra äldre tänkares föreställning om ett rent och oförstört språk som återger verkligheten så som den faktiskt är. Det onda i Midgård skapas genom att just språket förvrängs, den onde trollkarlen Sarumans magi ligger egentligen i hur han mästerligt förleder genom sina ord.
– Tolkien tänker sig att det är i språket verkligheten egentligen är. Det finns en språklig mångfald i Midgård och det bejakar Tolkien, det är en kristen tanke om att mångfalden finns i enheten. “Svartspråket”, som talas av Saurons tjänare, frammanar direkt det ondas närvaro när Gandalf talar på det, men det är inte det mest onda, det är just förvrängningen av orden så att de inte längre betecknar verkligheten som den är.
Det är också därför skönheten är en så viktig del av Tolkiens saga.
– Han har en traditionell antik syn på det. Grekerna tänkte sig att varhelst varat uppträder, där något existerar, så kan man finna det sanna, goda och sköna. Det sköna blir också inte sällan mest påtagligt där det bryter in i det onda och sårade för att läka det. För kristna är det som mest tydligt när Kristus dör på korset. På samma vis är de vackraste scenerna hos Tolkien när Sam sitter hopplöst med den sårade Frodo uppe på Domedagsberget och blickar ut över Mordor.