Första boken om uppväxten i skuggan av den beundrade pappan Pehr G Gyllenhammar blev en stor succé. Tvåan är lika självutlämnande, och berättar om Gyllenhammars alter ego Suss såriga skilsmässa.
I nya ”Sängkammartjuven” är Suss runt 45 år och singel. Hon bor i en trevlig våning i Stockholm med sina tre på-väg-att-bli-vuxna-barn. Försörjning är inget problem, pappa betalar så gärna.
Hon skriver, träffar väninnor, går hundpromenader, raggar på krogen?… Men hon kommer liksom inte igång med nånting, känner sig ”använd” efter slafsiga tillfällighetsligg, vänder på dygnet.
I bokens inledning blir jag riktigt trött på den rika flickan som inte precis behöver slita för brödfödan, men som sitter kvar i offerrollen.
Väx upp, kvinna!
Fy på mig. Det är djupt orättvist. Och skickligt gestaltat av författaren, precis så vill hon att jag ska känna. Men snart följer jag med bultande hjärta Suss skyddslösa längtan efter erotik och kamratskap.
Det är klart att hon inte kan värja sig när Patrik dyker upp, en trevlig, vacker man i passande ålder, halvlyckad författare och litteraturkritiker. Han lagar mat, pratar med hennes barn som med vuxna, smeker henne och snittar blommor med samma varma hand.
Suss och Patrik tycks ha ett jämställt förhållande, ett sånt hon drömmer om, men det är hon som betalar (han ska betala igen senare?…) samtidigt som han ger en biljett in i värmen för henne.
Samhället bygger på tvåsamhet, nu blir de bjudna på förlagsmingel och parmiddagar.
Suss vägrar tro det när vännerna varnar, det går rykten, han dricker, han har hemska skulder… Plötsligt försvinner pengar… sedan ärvda smycken.
Ja, ni förstår själva, perfekte Patrik limmar på rika Suss som en klassisk sol-och-vårare.
Låter det simpelt? Åh, det är det inte. Cecilia Gyllenhammar har ett snabbt, collageaktigt språk med perspektivförskjutningar, och hon är obarmhärtigt ärlig – och modig. Tänk så pinsamt och ”kvinnligt” svagt att gå på dunsterna från oärliga blå ögon!
Författaren säger själv att hon skriver bekännelselitteratur, även om det är romaner och inte memoarer det handlar om.
Förlagan till Patrik finns, men heter nåt annat.
I romanens dramatiska upplösning tar Suss äntligen kommandot över sitt eget öde (jag avslöjar inte hur) och det blir riktigt spännande.
När sista sidan är slut tänker jag: Heja Suss, den vuxna kvinnan.