Fem kilo ren och skär grammatik. I många andra hem skulle SAG, Svenska Akademiens grammatik, snarare användas som papperspress, eller kanske som träningsredskap. Men inte hemma hos Sara Lövestam. Här ligger välbläddrade exemplar av de fyra tegelstenarna alltid framme i arbetsrummet. Grammatik och språk är inget annat än lust för henne, något att dyka ner i för nöjes och avslappnings skull. Hon vet vilka kryddor som krävs till en bästsäljare om grammatik: sex, religion och politik. Den ska vara lättsam, en aning gränslös och – kanske viktigast – gärna ha en flodhäst på omslaget.
– Jag blev inte förvånad över att "Grejen med verb" sålde så bra, men säljarna på förlaget blev det definitivt. Egentligen är varenda människa språkintresserad. Säger någon att den inte bryr sig så är det bara att säga "hen", så är diskussionen i gång, säger Sara Lövestam, uppkrupen i soffan i vardagsrummet.
Viss press
Det lustfyllda är dock en sanning med modifikation. Uppföljaren till "Grejen med verb" är på gång; någon gång nästa höst kommer "Grejen med substantiv". Men när hon tidigare skrev om grammatik för att koppla av från romanskrivandet, känner hon numera en viss press: boken är efterfrågad.
– Men det finns mycket jag vill skriva om. Absolut en bok om syntax, kanske också språkhistoria. Jag kan sitta i timmar och jämföra Gustav Vasas bibel med Karl XII:s. Tanken är att det ska bli sex böcker om grejen med språk.
Men "Grejen med substantiv" hör till framtiden, liksom arbetet med att hitta lite mer säljande titlar till boken om syntaxer. Nu handlar det om hennes nya roman, den första i en tänkt serie, och framförallt om romanens huvudperson. I "Sanning med modifikation" presenterar Sara Lövestam en efterlängtad hjälte som saknats i den svenska kriminallitteraturen: Kouplan, papperslös flykting från Iran och nybliven privatdetektiv.
Under sina tio år som lärare i svenska för invandrare har Sara Lövestam samlat på sig berättelser och livshistorier. När hon har skrivit om Kouplan – försiktig och analytisk, ett akademikerbarn som tvingats vara modigare än vad han är – har hon sett flera av sina elever framför sig. Drivna och välutbildade människor som här blir diskare eller bussförare.
– Jag har inte pedagogiska grunder för mitt skrivande, jag är inte aktivistisk som författare. Men jag blir lätt uttråkad om jag inte hittar nya perspektiv, i det här fallet på deckargenren.
Håller sig undan
Kouplan har fått avslag på sin asylansökan och vet hur man viker undan blicken för att aldrig dra uppmärksamhet till sig. Han vet hur mycket havregryn och krossade tomater man får för 98 kronor. Sara Lövestam, som tidigt i livet träffade gömda flyktingar, funderade redan som barn på hur det var att leva undangömd. I dag står hon i kontakt med Newcomers, RFSL:s nätverk för nyanlända flyktingar och invandrare, men återkommer till att hon absolut inte vill dra för stora växlar på sitt engagemang.
– Jag har inte skrivit en bok om hur det är att komma hit från Iran eller om att leva som papperslös, den boken ska inte jag skriva, säger hon och fortsätter:
– Om något, så hoppas jag att den här boken kan få någon som verkligen varit papperslös att skriva sin historia. De autentiska berättelserna behöver komma ut.
Själv kommer hon aldrig att glömma uppsatsen som en av hennes SFI-elever skrev häromåret. Det var en intervju med en tjej utan uppehållstillstånd som jobbade på en restaurang i Stockholm, för en lön på 15 kronor i timmen.
– Många av oss ser inte den världen. Jag ser absolut inte allt, men mer i dag än för tio år sedan. Jag har lärt mig att se ett par väldigt trasiga skor, som kan betyda att man inte kan gå till socialen.(TT)