Björn Horgbys första stora konsertupplevelse inom rockmusiken var när The Who spelade i Mässhallen i Norrköping den 4 maj 1967. Förundrad och imponerad fick han, som 14-åring, se och höra det omhuldade bandet göra stort väsen av sig på flera sätt.
– De spelade högt. Det ringde i öronen i flera dagar efteråt. Jag minns också att de spikade fast trumsetet på scenen innan konserten. Keith Moon lyckades ändå vräka omkull det i slutet, berättar Björn Horgby.
– Det var flera andra band som spelade också och The Who körde nog bara i 45 minuter. Det var ofta så på den tiden. Det handlade mest om några korta set på någon halvtimme. I gengäld spelade de ofta. Jag läste att The Yardbirds hann med 200 spelningar på ett år en gång i tiden. Sedan, när allt blev industrialiserat och musikerna fick bättre betalt, höll konserterna på längre.
Björn Horgby, författare och professor emeritus i historia vid Örebro universitet, är född i Gusum, bosatt i Linköping och har skrivit åtskilligt om arbetar- och fackföreningsrörelsen i främst Norrköping. Nu släpper han en rejäl tegelsten – "Rocken anfaller" (Carlsson bokförlag) – som på drygt 600 sidor tar ett brett och djupt grepp om rockmusikens politiska betydelse i samhället. Tidsmässigt rör han sig från Elvis till The Clash.
– Rocken har alltid varit arbetarnas musik. Därför använder jag ordet "anfaller" i boktiteln. Det som anfölls från början var framför allt sociala villkor, klass och etnicitet. Inte minst i USA, säger Björn Horgby.
Samtidigt är det i första hand livet, vardagen, ungdomen och "anfallen" i Storbritannien, med musiken som fond, som tas upp i "Rocken anfaller". Den parallella utvecklingen i Sverige har han valt bort. Delvis därför att det är just musiken och grupperna från England, som The Who, The Kinks och Small Faces, som ligger Björn Horgby närmast om hjärtat. Han säger att han inte riktigt följer med i sådant som hänt inom den moderna musiken efter 1980.
– Ungefär så. Jag var i Hultsfred några gånger och lyssnade på både grunge och britpop. Annars hänger jag inte med i dagens musik. För mig har fortfarande 1960-talsrocken politisk bäring. Plus att den låter bäst. Än i dag. Men det tycker väl å andra sidan dagens ungdomar om sin musik. Varje generation har sitt.
I ett par kapitel granskar också Björn Horgby rocken som en grabbarnas och männens egen bastion. Han konstaterar att Janis Joplin och senare Patti Smith och Kate Bush bidragit till att i viss mån jämna ut genusordningen. Men skriver samtidigt att:
"Rockens genusordning spelade stor roll för att både vidmakthålla och förändra genusordningen. Unga män fick sin världsbild bekräftad i musiken och unga kvinnor lärde sig veta sin plats".
Redan 2007 skrev Björn Horgby om musik i bokform. Men "Rock och uppror" är han inte längre lika nöjd med och "Rocken anfaller" kan förstås ses som en sorts uppföljare i ämnet.
– "Rock och uppror" är alldeles för akademisk. Jag tyckte att den var bra när jag skrev den, men i efterhand har jag personligen omvärderat den. Den nya boken innehåller inte en massa teorier. Nu har jag skrivit mera rakt på sak. Det känns bättre. Just nu känns det som det bästa jag någonsin har skrivit. Jag kommer säkert att se bristerna med tiden. Så har det varit med mina tidigare böcker, säger Björn Horgby.
Jag hör av mig om fem år igen och hör vad du tycker om boken då.
– Haha, ja, gör det.