"Mormor berättade inte om en enda arbetsdag i sitt liv", skriver Susanna Alakoski. "Det är detta tomrum som gjort att jag intresserar mig för kvinnorna i textilindustrin." Romanen tar dock sin början i en helt annan miljö. I byn Sorja i Österbotten lever familjen Sorola, en gammal bondesläkt som 1905 utökas med dottern Hilda. Förebilden, eller åtminstone inspirationen till gestalten, har varit just författarens mormor som kom att arbeta i Vasas textilindustri i 50 år.

När Hilda föds drabbas hennes mor av "stirrsjukan", i dag skulle det kanske kallas förlossningspsykos. Hildas biologiska far, uppges det helt kortfattat, är "borta i Amerika". I stället är det Sanna-täti – en mycket fint skildrad kvinnogestalt, jordnära och empatisk – som tar hand om Hilda. Riktigt vem och vad Sanna-täti är sägs aldrig, bara att hon är en gammal kvinna, en "syting" som bor på gården (på undantag? Hildas mormor?) och som Hilda älskar innerligt.

Sanna-täti är den som håller allting i gång, den som bär dagarna. Hon berättar fantastiska historier om "förritiden", och hon lär Hilda att kvinnor kan så mycket mer än karlarna tror; ett slags handfast feminism långt innan ordet uppfanns.
I fonden till Hildas barndom dundrar krigen fram. Första världskriget, det uppslitande finska inbördeskriget mellan röda och vita, och det ständiga hotet från den stora grannen i öst.

Familjen Sorola är gudfruktig. Åtminstone finns texten "Gud är kärlek" broderad på hemmets finaste tavla. Men när Hilda blir förälskad i sin konfirmationspräst, råkar i olycka och föder ett barn möts hon av allt annat än kärlek. Mot vreden hos far i huset – som alltså inte är Hildas far – står sig Sanna-tätis vilja slätt.

Med det nyfödda barnet, som snart dör, körs Hilda ut från gården och hamnar som oavlönad piga hos ett på en gång barmhärtigt och ytterst krävande husfolk. Här träffar hon Helli, gårdens andra piga, som är starkt påverkad av "de röda". Helli tror inte på Jesus, som hon frankt kallar "vitun rågmjölskristus". Vid något tillfälle utspinner sig följande kärnfulla replikskifte: "– Tror int Helli på arvsynden heller? – Nej, jag tror på bättre arbetsvillkor."

Helli har en dröm om ett annat liv – ett liv som avlönad arbeterska. Hilda börjar dela hennes dröm, och 1923 får de båda anställning vid den stora bomullsfabriken i det närbelägna Vasa. De blir "bomullsänglar". Själva arbetet är dock inte särskilt paradisiskt. Med en mängd detaljer berättar Susanna Alakoski om långa dagar, buller, damm och slamrande maskiner samt om hur sjukdomar som astma är mera regel än undantag hos arbeterskorna. Men Hilda och Helli får lön, om än låg, fastställda arbetstider och lediga söndagar.

"Bomullsängeln" är en rik roman om kvinnors arbete, liv och vänskap – och om vårt östra grannlands dramatiska 1900-talshistoria. Som så många andra goda berättare – jag kommer till exempel att tänka på Vibeke Olsson och hennes sågverksepos om Bricken på Svartvik – låter Susanna Alakoski de stora skeendena speglas i det lilla och personliga. Såväl Hilda själv som bästa vännen Helli kommer nära läsaren. Helli är den hängivna socialisten som kämpar för bättre arbetsvillkor, medan Hilda den mera förnöjsamma och lite ängsliga som i det längsta vill tro på fabrikörens välvilja. Dialogen är rapp och språket ömsom drastiskt, ömsom lyriskt. Berättartonen är säker – en ton av mänsklig utsatthet men också av den styrka som kan växa ur solidaritet och vänskap.

Sverige och Finland har ett månghundraårigt gemensamt förflutet, på gott och ont. Medan Sverige haft fred i över 200 år har Finland härjats av inbördeskrig, världskrig, vinterkrig och fortsättningskrig. För Hilda och Helli och så småningom även för Hildas dotter Greta är Sverige drömlandet, med prinsar och prinsessor och vetemjöl i knäckebrödet, manifesterat i gamla svenska veckotidningar. Mot senare delen av boken får också den finska arbetsutvandringen gestalt när son och svärdotter lämnar sin lille pojke i Hildas vård för att resa till Algot-fabrikerna i Borås. Boendet där, skriver de i breven hem, "är mycket lyxigt då det finns både el, rinnande vatten och ett kylskåp." Men: "Det saknas en bastu."
Kvinnohistoria, arbetarhistoria och industrihistoria. "Bomullsängeln" lovar gott inför fortsättningen. 

Litteratur

Susanna Alakoski

Bomullsängeln

Natur & Kultur