Joan Fontaine spelade Maxim de Winters andra fru och Judith Anderson hushållerskan fru Danvers i Alfred Hitchcocks film "Rebecca "(1940) efter Daphne de Mauriers två år äldre roman med samma namn.
”I natt drömde jag att jag kom till Manderlay igen…”
Så inleder du Maurier sin roman ”Rebecca” (1938). Berättaren är en kvinna i 20-årsåldern som påbörjar sin klassresa som sällskapsdam åt en förmögen amerikanska. Under en semester i Monte Carlo förälskar hon sig i den medelålders änkemannen Maxim de Winter. Redan efter ett par veckor gifter de sig och hon flyttar till makens vackra gods Manderlay i Cornwall.
Men alla är inte nöjda och glada för deras skull. Den dystra hushållerskan, fru Danvers, var väldigt fäst vid den första hustrun de Winter, Rebecca, som för ett år sedan omkommit i en seglingsolycka.
Danvers inleder smygande sin psykiska terror och börjar bryta ner den nya unga frun. Genom subtila kommentarer sår hon tvivel, ingen kan mäta sig med den vackra, världsvana och charmiga Rebecca. När berättaren vill ändra saker och ting i huset påpekar Danvers att den gamla frun aldrig hade velat ha det på det viset. Undergiven ger vår berättare efter för Danvers auktoritära sätt och känner sig alltmer ensam.
Förvirrad och förtvivlad får hon för sig att Maxim ångrar äktenskapet och att han inte kommit över Rebecca. Hon börjar försöka göra honom till lags genom att efterlikna sin döda rival som nu hemsöker hennes sinne från andra sidan graven. Det förvärvar endast saken, Maxim blir sårad och Danvers ännu tydligare i sitt förakt mot berättaren som överväger att ta sitt liv...
Du Mauriers psykologiska thriller är en roman om svartsjuka, den svartsjuka hon själv upplevde gentemot sin makes Tommy ”Boy” Brownings tidigare hustru, den glamorösa brunetten Jan Ricardo, som kastade sig framför ett tåg. Likt ett spöke hemsökte Ricardo du Maurier som aldrig upplevde att hon kunde mäta sig med dennas skönhet och älskvärdhet.
Daphne du Mauriers kusliga klassiker "Rebecca" finns att fynda på årets bokrea.
Du Mauriers genidrag i ”Rebecca” var att återuppleva den gotiska romanen från det tidiga 1800-talet. Inspirerad av systrarna Brontë och Mary Shelley skapade hon kusliga, gåtfulla och mörkt sensuella stämningar i det fuktiga och dimhöljda Cornwall.
”Rebecca’ blev hennes genombrott, en publikfavorit och bästsäljare som i dag sålt i miljontals exemplar. Du Mauriers roman brukar nämnas som en av den engelska 1900-talslitteraturens mest älskade och inflytelserika verk, hennes styrka var att vinna både publikens hjärtan och (vartefter) kritikernas erkännande. I dag betraktas den som en sagolik gotisk berättelse, en stämningsfull och psykologisk rysare, en realistisk spökhistoria om kärlek och besatthet.
Den engelske skräcknestorn Alfred Hitchcock filmatiserade framgångsrikt romanen i den tvåfaldigt Oscarsbelönande “Rebecca” (1940), en av hans bästa filmer. Två år tidigare hade han däremot misslyckats med att göra hennes historiska roman “Värdshuset Jamaica” (1936) rättvisa. Du Mauriers roman utspelar sig bland vrakplundrare vid Cornwalls kust i 1800-talets början och redan i den hade hon börjat experimentera med gotiska inslag som det kusliga kustlandskapet och det bottenlösa mörkret i karaktärerna.
Över 20 år senare gjorde han däremot du Mauriers novell “Fåglarna” (1952) till en klassisk skräckfilm. Det är en ännu förbryllande undergångshistoria om hur fåglar börjar angripa invånare vid Cornwalls kust. Naturen vänder sig mot den övermodiga mänskligheten, ett tema vi känner igen från romantiken, men återigen något som speglar inre skeenden och människors relationer.
I Daphne du Mauriers novell "Fåglarna" (1952) börjar fåglarna angripa människan. Scen ur Alfred Hitchcocks filmatisering av novellen från 1963.
Du Maurier skrev 14 romaner innan hon gick bort 81 år gammal 1989, men efter ”Rebecca” låg de litterära förtjänsterna främst i hennes kortare berättelser. I synnerhet ”Titta inte nu” (1971) som framgångsrikt filmatiserades av Nicolas Roeg 1973.
Ett engelskt par flyr vardagen till Venedig (precis som 1800-talets engelska romantiker idealiserade du Maurier Italien) efter att deras dotter dött i en drunkningsolycka. Men en kväll tycker mannen sig se sin döda dotter springa längs stadens kanaler.
Om du Maurier utforskade svartsjukans djup i “Rebecca” undersökte hon i “Titta inte nu” hur världen ter sig för en av sorg plågad mänsklig blick, där det förflutna och framtiden tränger in i samtiden. Precis som i “Rebecca” utforskar du Marurier det under romantiken det så populära “dobbelgänger”-motivet, hur en person blir upplöst i eller övertagen av någon annan.
Hon avslutade sina berättelser i det poetiskt tvetydigt gåtfulla och ödesmättade, som i ”Rebecca”:
”Och askflagor kom blåsande mot oss med den salta vinden från havet.”