Karin Stammarnäs kommer från Linköping, bor i Ljungskile och jobbar i Trollhättan. Men den här berättelsen tar sin början i Lund.
På 1700-talet planterades där vita mullbärsträd. Syftet var att få igång en svensk produktion av silke. Mullbärsträdets blad är nämligen silkesmaskens favoritföda. Försöken tog ny fart 1830, när drottning Josefina instiftade "Sällskapet för inhemsk silkesodling". Sällskapet kämpade på i nästan 70 år, till 1898, innan de gav upp.
Ett drygt sekel senare är Karin Stammarnäs på tillfälligt besök i Lund. Hennes blick fångas av en skylt som känns som en boktitel: "Träden i kvarteret Paradis". Hon börjar läsa på om det ihärdiga sällskapet och den känsliga silkesmasken.
Vad var det som fascinerade dig?
– Det absurda, kan jag tycka så här i efterhand. All vetenskap är ju både framsteg och misslyckande och vi måste ju alltid vara sökande. När det här sällskapet drömde om silkesodling så trodde de ju verkligen att de skulle lyckas, säger Karin Stammarnäs.
Sällskapets dröm om fjärilarna och det vackra silket inspirerade henne till att skriva.
– De hade den här längtan efter att få göra något stort och meningsfullt och liksom bli odödlig. Precis som vilken ideell förening om helst som sitter där och sliter. Det var någon skön kontrast som jag kan känna igen mig mycket i och det fanns något att bygga på där.
Och nu finns alltså Karin Stammarnäs diktsamling "Träden i Kvarteret Paradis" utgiven på Visto förlag. Dikterna kretsar kring silket, sällskapet och det motsträviga svenska vädret. Ett exempel:
"Vad för slags träd/kan och inte kan/trivas i vårt land/under vår himmel/uthärda allt/vad dess tvärhet/skada gör ... varför vill nu inte vita mullbärsträd/växa vilt som tall och gran"
– Jag har alltid skrivit, ända sedan jag var liten, säger Karin Stammarnäs.
– Linköping och Östergötland och min lilla by där jag växte upp, Askeby, var en bra grogrund för konstnärligt tänkande och kultur. Det finns en acceptans för det, och det finns ju många som kommer från Linköping som man kan vara stolt över, inte minst Bruno K Öijer.
Men skrivandet har skett i skuggan av det vanliga livet "med fyra barn och flytt och arbete".
– När jag snart skulle fylla 50 och min yngste son gick ut gymnasiet, så kände jag att nu kan jag välja om jag ska titta på tv och dricka mer rödvin eller om jag ska ta tag i den där drömmen, säger Karin Stammarnäs som till vardags är kulturchef i Trollhättan och skrivit på kvällar och helger.
När hon gick på gymnasiet i Linköping i slutet av 80-talet engagerade hon sig i föreningen Rock d'Amour, tillsammans med profiler som Peter "Biffen" Karlsson och Anton H Le Clercq. Rock d'Amour ordnade konserter, startade Nykvarnsfestivalen och förvandlade gamla fabrikslokaler till kulturhuset Skylten.
En intensiv och rolig tid, tycker Karin Stammarnäs. Och en chans för den som inte är så musikalisk att vara med:
– Jag har jobbat som arrangörskonsulent och haft kurser för unga arrangörer. Jag brukar ofta återkomma till att Rock d'Amour var min bästa skola. Det som jag fick med mig från den föreningen danade nog mig. Och i dag är jag kulturchef i Trollhättan och jobbar jättemycket med arrangemang och den här typen av verksamhet, så det finns kvar. Alla kan vara en pusselbit och alla behövs, och utan alla arrangörer så blir det ingen kultur.