Bruno K. Öijer
”En anarkist i konservativ kostym”, så beskrev Bruno K. Öijer Verner von Heidenstam när han mottog Överalidspriset för sex år sedan. Möjligen passar den beskrivningen också in på honom själv, men kanske på ett omvänt vis. I samma tacktal konstaterade Öijer att vi aldrig någonsin kan lära känna en människa, en helt riktig insikt inser den som levt bland andra och sig själv och förstått hur många outforskade vrår och djup som gömmer sig inom var och en av oss. Han utvecklar tanken i sin dikt ”Det finns ingen sanning” från den senaste samlingen ”Och natten viskade Annabel Lee” (2014).
” det finns ingen
sanning om en människa
hon kan vilja bli sänkt i havet
eller få sin aska uppskjuten i rymden
hon kan sticka sej på sin synål
ge mat till en hemlös hund
eller bränna ner sin grannes gård
hon kan stå naken
men vägra vika ut sej
hon kan simma genom taggtråd i drömmen
eller gråta i ett hus
som ler med varje fönster…”
Verner von Heidenstam. Målning av Johan Krouthén från 1931.
Öijer har en gång berättat om hur han som liten pojke skrev och illustrerade västernberättelser i små häften som han övertalade tobakshandlaren på barndomens Badhusgatan att sälja åt honom. För sina historier och bilder fick Öijer en påse lakritsremmar av kioskägaren som sedan ställde ut dem till försäljning. Entreprenörsanda kan man kalla det, men det hade Öijer inte gått med på, han förklarade att det den starka strävan att dela med sig av sitt skapande, att nå andra människor med sina ord och bilder.
Det gamla huset på Badhusgatan 3 i Linköping var Bruno K Öijer barndomshem. När det revs 1963 var han elva år gammal.
I diktsamlingen ”Dimman av allt” (2001) framställer Öijer barndomen i Linköping i betydligt mörkare dager. ”Kylan” skildrar hur modernitetens brutala framfart över stad, land och människa tidigt tvingande honom till utanförskap, andligt motstånd, en utvaldhet och ett slags profetskap. Huset han själv växte upp i var det sista som revs i kvarteret, en enslig utpost för en förlorad tid och den 50-talets genuina svenska småstadstillvaro pojken Öijer trots allt älskade.
”grävskoporna tog min barndom
slog sönder äppelträden och vindskontoren
slog sönder äventyret och dom gamla vackra husen
från det ögonblicket började dagsljuset försvinna ur mitt liv…”
Som vuxen poet blir Öijer en schaman, en romantiker som genom sin naturmystik frammanar visionen av en andlig djupekologi där människans värdighet såväl som världen i sig är hotad av vår ”inre bödel”, den destruktiva kraft som tar sig uttryck i det modernas förnuftstro, teknikdyrkan, industrialism, kommersialism och massmediala exploatering och förvrängningen av allt verkligt.
Bruno K. Öijer 1990.
”Det förlorade ordet” (1995) föregår ”Dimman av allt” och följer ”Medan giftet verkar” (1990) i den trilogi som ofta lyfts fram som den bärande i Öijers diktarskap. Miljömedvetenheten fanns, men den ekologiska kris som följer av klimatförändringarna var något den breda allmänheten då i bästa fall bara kunde ana. I dikten ”En gång blommande trädet” skildrar Öijer en döende värld vars natur och mänskliga kultur förtvinar. Hans moraliska budskap är följande: ”Min dikt går ingens ärenden. Samtidigt är den en monolog över vår tid. Att människan är större än sin situation och att vår framtid beror på vår förmåga att kunna känna sorg över det som gått förlorat. Livet och samhällsutvecklingen kan ta ifrån dej allt, råna dej på allt men ingen kan ta dina minnen ifrån dej, ingen kan råna dej på din sorg”. Dikten kretsar kring en av mytologins och Öijers arketyper, Livets träd.
”…en gång
blommade trädet
en gång tindrade grenarna
jag bad
till sådden inom mej
jag bad att trädet skulle blomma igen
jag såg framtiden
ett ansikte som sinat
en dömd flod alla drack av
jag såg människan stirra
jag såg henne
smeka sin inre bödel
jag såg att vi hade förlorat den här jorden…”
En gång var Sverige ofördärvat av självupptagen identitetspolitik och andlig navelskådning, det var en tid då Sveriges Television tog sitt ansvar och skapade fantastiska kulturprogram som ”Röda rummet”, en hyllning till vår store skald August Strindberg helt utan samtidens ängsligt politiskt korrekta fördömanden.
Bruno K. Öojer 1990.
I samband med att Öijer avslutade sin trilogi (och sin livsgärning påstod han då) intervjuades Linköpingssonen av Linköpingsdottern Gunilla Kindstrand i programmet Röda rummet. Något yngre än honom, men med samma bakgrund i stadens arbetarklass, tecknade hon under samtalet Öijers dikt samling på ett vis som närmast rörde hans bistra och allvarliga uppsyn till tårar genom cigarillröken. Kindstrand beskriver i intervjun hur den först vaga kvinnogestalt vars konturer framträder i ”Medan giftet verkar” sedan för varje dikt allt tydligare framstår som Öijers förlorade mor, hon som ensamstående sörjde för honom och hans syskon i bottenlägenheten på Badhusgatan. Hon konstaterar att modern genom Öijers ord blir mer närvarande för oss än de levande. Han svarar att han alltid skriver personligt, men aldrig någonsin privat, att ”modern” och ”det ensamma barnet” är återkommande arketyper i hans poesi. Kindstrand frågar om han ser sig själv som en ”gränsgångare”, någon som rör sig mellan de levandes och dödas riken, och han svarar att den verklige poeten alltid har varit en Hermeskaraktär, en gudarnas budbärare och den som för människan till underjorden. Den rollen intar han väsentligen i dikten ”Hängd” (1995).
”…jag drömde om mej
jag drömde om ett besynnerligt barn
som vände ryggen åt världen
hängd under löv av min röst drack jag farvatten
runt min kropp samlades skuggor
som omfamnade mej…”
I den senare diktsamlingen ”Svart som silver” (2008) fortsätter Öijer att försöka hålla fast vid det som varit och gått förlorat. I ”Hålla honom kvar” återvänder han till barndomen och gör en både vacker och tragisk upptäckt.
”…i drömmen var allt så enkelt och självklart
jag hade utan att tänka efter ringt upp min barndom
lyssnat till signalerna som gick fram
och när min mamma svarade
bad jag att få tala med mej själv
efter en lång paus kom en sjuårig pojke till luren
och hans röst stack i mitt hjärta
jag frågade hur allt var
jag sa att jag ofta tänkte på honom och saknade honom
men jag måste ha avbrutit honom i leken
han verkade både upptagen och ointresserad
varje försök till samtal möttes av en otålig tystnad
jag hörde honom stå och trampa mot korkmattan
inget jag sa eller frågade om
inget jag försökte berätta eller förklara
kunde hålla honom kvar”
Faderns självmord en kall nyårsnatt mäktade Öijer först skriva om som en gammal man i ”Höljd i dunkel” från den senaste diktsamlingen.
”vissa saker
går inte att bortse ifrån
som att jag var hans son
och att han tog sitt liv”
Federico García Lorca.
Öijer söker det tilltal som den spanske poeten Federico García Lorca kallade ”duende”, ett mörkt allvar och en närmast demonisk urkraft vi finner i flamencon som talar direkt från det inre till människan i en tid av förytligande, andlig förslappning och fördumning. I dikten ”Så få” angriper samhälls- och civilisationskritikern Öijer samtiden genom att citera William Holdens öppningsreplik i favoritfilmen ”Det vilda gänget” (1969), amerikanen Sam Peckinpahs (som i sitt skapande på samma vis återvänder till en levande frihet som gått förlorad genom Amerikas modernisering) blodigt vackra västern: ”Om de rör sig, döda dem!”.
Två legender. Sam Peckinpah och William Holden under inspelningen av "Det vilda gänget" (1969.
Det var också den ensamme och självständige cowboyens urbild Öijer iklädde sig när han klev in på den svenska poesiscenen i början av 70-talet, med boots, ”tunga, skarpladdade revolvrar”, Arthur Rimbaud och sitt yviga hår framstod han som en svensk Bob Dylan, lika stingslig och oberäknelig i en tid då även poeterna skulle ”organisera sig”, rätt sig i det ideologiska ledet och skriva dikter för folket, en ylande ensamvarg bland rödvinsvänsterns burget klirrande skålar. Öijer debuterade med diktsamlingen ”Sång för anarkismen” (1973) och året därpå dök han upp i tv och angrepp Svenska Akademien med orden:
”Jag är inte intresserad av utbrunna ljus som i stort sett är resistenta mot allt förutom sin egen sjukdom. Jag är inte intresserad av elefanternas kyrkogård heller…”
Estradpoeten Bruno K. Öijer på scenen.
Bob Dylan 1974.
Tomas Tranströmer 1955.
Han rönte inte minst (och ironiskt nog) massmedial uppskattning, men med sin beatnikidentitet och som estradpoet avfärdades han här och var som ”posör”. Samtidigt var han diktarnas motsvarighet till blues- och rocksångaren, han slår fortfarande takten med huvudet när han med kännetecknade ryckig mimik och utdraget gnällande stämma läser sina dikter och avslutar dem gärna med ett väsande ”yeah!”. Metaforrik var han en oväntad arvtagare till Tomas Tranströmer och kanske ännu tydligare med sin upptagenhet vid dödens mystik en modern Carl Michael Bellman i bläcksvarta solglasögon förklädd till Lou Reed, den svenska visan filtrerad genom Velvet Undergrounds mörkt mullrande och skärande vasst skramlande storstadsestetik.
Carl Michael Bellman. Målning av Per Krafft den äldre från 1779.
Velvet Underground 1966.
Lou Reed 1977.
Estradpoeten Bruno K. Öijer på scenen.
I dikten ”Vi lämnade varje fest sist av alla” (2001) blickar han tillbaka på sin egen generations, men också den moderna människans oerhörda vilsenhet.
"Vi lämnade
varje fest sist av alla
och vi hade ingenting
bara våra unga ansikten
världen var sjuk
sjuk och stängd sedan tusentals år
röd neon föll som glöd
gatorna rann av svart
och jag vet inte vad det var värt
hur mycket som finns kvar
men det sattes sej i våra kläder
satte sej i vårt hår
och vi har inte kommit hem
det är en lögn att vi kommit hem
vi kommer aldrig hem
ingen av oss kommer hem”
Den ensamme stäppvargen är ett ideal rent poetiskt, men också existentiellt. Vi kan komma att tänka på existentialistiska tänkare som Sören Kierkegaards, Friedrich Nietzches eller Martin Heideggers uppgörelser med ”hjordmänniskor”, ”slavmoraliteter” och ”Das Man”, men djupare än så finner vi dess rötter hos framför allt de engelska romantikerna Percy Bysshe Shelley och John Keats (Öijer är sedan 1999 folkbokförd med namnen Keats och Bruno) som i den schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseaus anda rebelliskt och radikalt vänder sig till det oförstörda barnet och den levande naturen för att med den rena skönheten som vapen tappert strida mot den döda civilisationen i en till synes redan förlorad kamp.
Percy Bysshe Shelley. Målning av Amelia Curran från 1819.
John Keats. Målning av William Hilton från 1822.
Den franske filosofen Gilles Deleuze har hävdat att vi i vår tid behöver finna ett helt nytt språk för att beskriva den föränderliga verklighet vi lever i. Han tar sig in i varje åldrat tankesystem och vänder det ut och in för att ge oss nya perspektiv och visa oss hur otillräckliga de är för att analysera en dynamisk tillvaro som aldrig förblir densamma. Alla våra begrepp och idéer är bara tillfälliga sammansättningar för att orda om en värld som inte låter sig fångas av våra föreställningar om den. Deleuze går så långt att han hävdar att vi inte bör skilja naturen från tekniken och ”det konstgjorda”, allt utgör egentligen av samma substans som bara skiftar former i en oändlighet, datorernas och mobiltelefonernas komponenter av metall, glas och plast kan inte skiljas från de naturmaterial som ytterst används för att skapa dem, inget är mer ”naturligt” eller ”verkligt”.
Bruno K. Öijer 2008.
Öijer vänder i sin tur ut och in på det resonemanget, för svensken är naturen ”det sanna” och ”verkliga” som alltid tränger igenom det artificiellas förställda fernissa. I sina dikter överger han själv mänskligheten för att i stället ta plats och springa bland vargflockarna vars dagar är räknande, och skyskraporna bryter självmant upp ur asfalten och rullar sig likt hundar över fälten för att skaka av sig alla kontor och företag för åter bli ett med gräset och jorden.
Bruno K. Öijer har blivit 70 år.
Den romantiske rebellens ethos som mystiskt förbunden med Sanningen formulerar Öijer tydligt i den opublicerade dikten ”Tusen Tusen Tusen” som han läser i rollen som en ängel i Rolf Björlinds fina kortfilm ”Fatimas tredje hemlighet” (1999).
”Tusen Tusen Tusen
Går åt samma håll
Dom vill se Dej lika lam
Men du
Du ska gå åt ett helt annat håll
& Du ska inte lyssna på något
Du ska gå ensam med dej själv & tänka
Stora tankar
Bara så kan du bli del av hemligheten
Bara så kan du blir en del av
Mysteriet bakom allt
Dina tankar blir stora moln
Som fäller sitt märkliga regn & får
Allt att slå ut
Får till & med det fula & det onda att slå ut i vackra blombuketter
Som svävar i kylan & vinden”
Det är i poesin, naturen, mystiken, myten och det gudomliga som Öijer finner hoppet, vägar till en outtömlig källa av kärlek. Som den vackra monologen ”Vi kom ur rymden” i hans film ”Från en demons båge” (1997).
”Vi kom ur rymden. Ett speciellt stoff av stjärnor sjunger i vårt blod tätt under vår hud. Och långt tillbaka i tiden skapades också myten om kärlekspar som älskade varandra så djupt att de efter sin död lyftes upp till stjärnbilder för att kasta sitt ljus över oss…”