I Finland är Saara Turunen en välkänd manusförfattare och regissör. Där har hon också orsakat en stundtals ganska het kulturdebatt med sin andra roman "Sidopersonen" som nu släpps på svenska. Den tar avstamp i tomheten efter att ha släppt en debutroman utan att nåt egentligen förändras.
– Jag betraktade min debutroman som den största händelsen i västvärldens historia men så var det förstås inte hos andra. Jag ville berätta för alla om min bok men mötte inget intresse. Sen när jag plötsligt fick priser då började folk bli intresserade men då hade jag släppt det. Jag tyckte det var lite konstigt och det visar väl hur konstvärlden fungerar, säger Saara Turunen när jag ringer upp.
För uppmärksamhet fick hon till slut. Helsingin Sanomats stora litteraturpris för bästa debutroman för "Rakkaundenhiviö" och Finlandspriset i författarkategorin från undervisnings- och kulturministeriet. Dessutom väckte "Sidopersonen" en annan slags uppmärksamhet av helt annat slag.
– I Finland ansågs den väldigt provokativ och polemisk vilket jag blev förvånad över. Många blev lite arga och många manliga journalister och författare ville kritisera den. Jag ser fram emot hur den kommer att tas emot i Sverige ur den aspekten men jag tror att Sverige ligger några steg före där så det kanske inte blir nån debatt.
Hon värjer sig för beteckningen autofiction för även om den tar avstamp i hennes erfarenheter efter debutromanen är det annat hon tycker viktigare teman i boken.
– Jag skrev om att vara en kvinnlig författare i en manlig värld men också om att vara i 30 års-åldern och inte ha nån partner. Om att vara en outsider både i författarvärlden och i familjen. Den handlar mycket om ensamhet. Alla kan relatera till ensamhet, både män och kvinnor.
– Sen tycker jag själv att det är en väldigt rolig bok men humorn är lite sarkastisk och torr så den kanske inte passar alla.
Finns det nåt typiskt finskt i dina böcker?
– Min första roman är mer typiskt finsk. Den rör sig kring frågor om nationalitet och identitet. Den här rör mer frågor som kön, ensamhet, konst och litteratur.
– Men vissa saker är ofrånkomliga. Vi diskuterade hur vi skulle översätta maksalaatikko, en väldigt typisk finsk rätt som alla barn äter, den består av ris, lever och russin. Vi kom fram till att vi inte skulle översätta den utan svenskar som är intresserade får helt enkelt googla det.