"Alla ser miljöfrågan som det största hotet mot människan. Men jag tror ojämlikheten är viktigare", säger Mons Kallentoft.
I fiktionens värld återvänder författaren Mons Kallentoft ständigt till sina gamla hemstäder Linköping och Stockholm. Men rent fysiskt var det flera år sedan han flydde de mörka svenska vintrarna. Och ännu längre sedan han lämnade Linköping.
Så det är via telefon vi når Kallentoft i ett för dagen molnigt Palma på Mallorca, som yrvaket så smått börjar vakna till liv efter de senaste tre månadernas totala nedstängning.
I dagarna släpps sjunde boken om Stockholmspolisen och halvguden Zack Herry. Serien är löst baserad på myten om Herkules. De tidigare böckerna skrev Mons Kallentoft med Markus Lutterman och Anna Karolina som medförfattare. Men nya "Olympia" har han skrivit ensam.
– Jag tyckte att jag just nu fått ut allt jag ville få av att samarbeta. Jag fick idén att göra en modern Robin Hood-saga om en terroristgrupp som pressar stenrika människor på pengar och kände att jag ville skriva den själv utan att behöva prata med någon annan.
Du är väldigt produktiv. Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag brukar skicka iväg kidsen med skolbussen klockan åtta. Sedan jobbar jag tills de kommer tillbaka vid 4–5-tiden, kanske med avbrott för att gå ut och springa, gå på gymmet eller ta en kaffe med någon. Det är ganska styrda dagar och det passar mig.
Vad styr dig, inspiration eller transpiration?
– Transpiration. Inspirationen kommer hela tiden. Men för att få något gjort krävs disciplin. Författaryrket är väldigt mycket sittfläsk.
"Olympia" utspelar sig post covid i ett samhälle som blivit alltmer ojämlikt. Tror du att det kommer att bli så?
– Absolut. Här i Palma har de med pengar bara blivit rikare, liksom de som spelat på aktiemarknaden. Det har tryckts upp pengar i företag som pumpat upp vinster och utdelningar. De som är på botten och inte haft något jobb har bara blivit ännu fattigare och massor av småföretagare har gått i konkurs. Så nog kommer klyftorna att öka. Det kommer vi att märka i hela världen. Det kommer att bli fler kravaller. Alla ser miljöfrågan som det största hotet mot människan. Men jag tror ojämlikheten är viktigare. Vi kommer aldrig att lösa något miljöproblem om vi inte, åtminstone lite, kommer till rätta med ojämlikheten som är absurd på den här planeten.
Vad ska vi göra då?
– Som författare ställer jag bara frågorna, jag behöver inte hitta lösningarna. Men lagstiftning och reglering av förmögenhet och värdeansamling är enda sättet. Det kan funka i Sverige. Men i stora delar av världen ser det inte ut så. Det är väl revolution som återstår. På sociala medier skriks det extremt mycket men det är ytterst svårorganiserat. Ta Gula västarna i Frankrike. Det tog inte lång tid innan det fullkomligt spårade ur och blev tjugo fraktioner åt vänster och höger och uppåt och nedåt. Lenin hade det lättare.
Det ryktas att du är nykär?
– Jaha. Ja. Jo... Efter min skilsmässa för några år sedan förväntade jag mig inte att träffa någon i brådrasket. Men efter att ha setts på en middag började min förlagschef och jag mejla varandra under pandemin. Efter några månader flög hon hit på vinst och förlust och plötsligt var jag ihop med förlagets chef. Det kanske inte var det smartaste men sånt styr man ju inte över. Nu är hon chef på ett annat förlag.
– Och det är kul att vara kär. Man glömmer bort hur det är, hur tokig man blir.
Med tanke på din passion för mat, kommer du ihåg vad åt ni första gången ni träffades?
– Absolut. Det var en förlagsmiddag. Det är så otroligt politiskt korrekt i den branschen så naturligtvis var det veganskt. Inget ont i det, men vi träffades över bakad rotselleri med nån sås till.
Har du lämnat Malin Fors och Linköping?
– Nej, i dag lämnade jag andra version av en ny bok, "Blickfångarna", till förlaget. Det är mycket Linköping där. Den utspelar sig en hel del på museet bland annat.
Når du samma läsare med Zack och Malin Forss-böckerna?
– Jag tror att runt 70 procent läser båda. Sedan finns det vissa som gillar Malin Fors-böckerna för att det är en mer litterär ton i dem och andra som bara gillar den superaction som finns hos Zack. När jag började skriva Zack-böckerna tänkte jag att "nu ska jag nå yngre män", alltså de som aldrig läser. Det gick inte direkt enligt plan. Det är ju ingen som når dem.
Jo, David Lagercrantz med Zlatan-boken.
– Ja, men det är väl tio år sedan nu. Det var nog sista rycket. Ingen penetrerar den läsargruppen längre. Den striden är över. Tråkigt jävla nog.