Här, i domkyrkans vänsta torn, utspelar sig den sista scenen i Tidstunneln.
Författaren och diakonen MiA Zetterlund (som stavar sitt namn med stort A) står och väntar utanför Linköpings domkyrka. Hon jobbar egentligen i Ansgarskyrkan, men var noga med att hon ville mötas vid domkyrkan. "Varför just här?" blir således en naturlig fråga att inleda med.
– Vi är här för att slutscenerna i boken "Tidstunneln" utspelar sig här. Jag har skapat en berättelse som börjar med ett vapen från tidernas begynnelse, som har forslats och färdats genom historien till Östergötland på ett väldigt klurigt sätt. Vapnet har till slut landat i Linköpings domkyrka.
"Tidstunneln" är en fristående uppföljare till "Tidsboken", som utkom år 2015. Böckerna riktar sig till ungdomar och tillhör urban fantasy-genren, det vill säga fantasy som utspelar sig i vår värld och tid. I "Tidstunneln" handlar det om skyddsängeln Ranael och människoflickan Samin, som Ranael fått i uppdrag att vaka över. Tro och religion är genomgående teman i alla MiAs böcker.
– Det kommer sig av att jag har jobbat som socialsekreterare och numera diakon. I mina jobb har jag mött människor som är i kris av olika anledningar, och i sådana situationer kommer ofta de här existentiella frågorna: Varför drabbar det här mig? Hur kan det här hända om det finns en god gud? Vad är meningen med mitt liv? De här är ju frågor som alla ställer sig någon gång, och det finns ju inte ett svar utan många. Min tanke när jag skriver är att läsaren själv ska få börja reflektera över de här frågorna, säger MiA.
Boken "Tidstunneln" berör tunga ämnen som grooming och psykisk ohälsa hos unga. Men genom att balansera det mörka med humor, ett lättsamt språk och övernaturliga inslag hoppas MiA att många unga ska kunna ta till sig berättelsen och känna igen sig.
– Jag tror att läsaren kommer att uppfatta boken som mer lättsam än vad det var för mig att göra research. Det var väldigt jobbigt att sätta sig in i hur en förövare tänker.
Hon har dedikerat boken till "alla som vågar se barn, ungdomar och andra som mår dåligt, och likt skyddsänglar gör något som förbättrar en dålig situation för en medmänniska".
MiA Zetterlund om sin dyslexi: "Jag skriver som det låter, sen tar jag hjälp av ett ordbehandlingsprogram och professionella människor på förlaget så att det blir rätt."
MiA berättar att hon alltid har haft livlig fantasi och tänkt ut olika berättelser. Men eftersom hon har dyslexi tog det tid innan hon kunde börja skriva ner dem. Numera ser hon dock inte läs- och skrivsvårigheterna som något hinder i författandet.
– Jag skriver som det låter, sen tar jag hjälp av ett ordbehandlingsprogram och professionella människor på förlaget så att det blir rätt. När jag skriver på min blogg struntar jag faktiskt i stavningen, och då påpekar folk det ibland. Men då svarar jag bara att jag har dyslexi och så får de göra vad de vill med den informationen.
– Som dyslektiker är jag inte lika bunden till skrivreglers vara och inte vara. Jag vet inte hur det ska vara, men jag vet hur det ska låta. Det gör att jag kan få till en annan twist i språket eftersom jag inte vet att man inte brukar skriva på vissa sätt.
MiA själv konsumerar litteratur genom att både läsa och lyssna på böcker. Hennes egna finns inte inlästa än, men hon hoppas att det snart blir av.
Vi avslutar intervjun med att gå ett varv runt kyrkan. I det västra kyrktornet utspelar sig den sista, avgörande striden i "Tidstunneln". MiA har varit där uppe för att göra research till boken.
– Utsikten är fantastisk.