Mer än 30 år har gått sedan Margaret Atwood gav ut sin dystopiska roman "Tjänarinnas berättelse". Boken har sedan dess blivit en mindre lyckad film under 1990-talet och nu senast en prisbelönad tv-serie på HBO. I boken har delar av USA tagits över av kristna fundamentalister. Födelsetalen har sjunkit drastiskt – bland annat på grund av miljöförstöring – och fertila kvinnor ses som nationens egendom. Ett helt nytt sätt att leva ska implementeras i den suveräna staten Gilead.

Huvudpersonen June försöker fly till Kanada – men tillfångatas. Hennes barn tas ifrån henne och hon hör skott som hon är säker på dödar hennes man. Hon förslavas som tjänarinnan med uppgift att föda den härskande klassens barn. Hon utsätts för rituella våldtäkter och får namnet Offred.

"Gileads döttrar" är uppföljaren till Atwoods roman från 1985. Det är en bok som pliktskyldigt ger publiken vad den vill ha. För sedan den första boken gavs ut har historien om Offred vuxit till mer än en roman. "Tjänarinnas berättelse", eller "The handmaid's tale" som den heter i original, har blivit en värld, en kommersiell succé och ett politiskt slagträ.

"Tjänarinnas berättelse" slutade tvärt med att Offred leddes in i en skåpbil. Men vad hände sen? "Gileads döttrar" är berättelsen om nästa generation, den som man i första boken sa skulle få det mycket enklare eftersom den inte skulle känna till någonting annat än livet i det totalitära Gilead. Men tv-serien har med sina nu tre säsonger blivit en fortsättning på boken och på så vis också blivit en del av verket. Margaret Atwood har varit i ständig dialog med seriens skapare Bruce Miller, och i "Gileads döttrar" har hon spunnit vidare på trådar från serien som inte fanns med i första boken. Det är spännande bara det, eftersom "Tjänarinnas berättelse" alltså har blivit mer än en bok – den har blivit ett allkonstverk och inte minst en kommersiellt gångbar produkt. Samtidigt som tjänarinnornas mundering med vit kåpa och röd fotsid klänning har blivit en politisk symbol.

Men "Gileads döttrar" besitter inte samma närhet som föregångaren. Atwood har i en intervju med The New York Times sagt att "man kan bara klättra upp för Empire State Building barhänt en gång", som kommentar till att fansen ville ha en fortsättning med Offred i huvudrollen. I uppföljaren får vi i stället följa tre kvinnor vars öden tvinnas samman.

Vi får möta tonårstjejen Agnes som snart ska giftas bort. Hon går i en flickskola i Gilead där de mest verkar brodera. Läsning är förbjudet för flickor. Flickorna matas med skräckhistorier om vad som händer om man inte lyder. Vi följer också en kanadensisk tjej vars liv vänds upp och ner när det visar sig att hon har starkare kopplingar till Gilead än hon någonsin kunnat tro. Mötet mellan dessa två figurer är särskilt intressant. Precis som det alltid är spännande när rollfigurerna i tv-serien befinner sig utanför Gilead – krocken mellan världarna.

Vi följer också Tant Lydia som sitter och skriver till ett avlägset du. En text som hon inte vet om den någonsin kommer att nå fram. För tanterna – ytterst systemlojala, äldre kvinnor – får använda såväl penna och papper som elektriska pådrivare. Men kanske visar det sig att Tant Lydia hela tiden haft en plan? Många var vi sura när Tant Lydia överlevde attacken i tv-serien, men det var Atwood som sa åt Miller att inte döda henne. "She was to good to kill", säger hon i intervjun med The New York Times. Frågan är om hon menar "good" i bemärkelsen "god" eller helt enkelt en "för bra romanfigur".

Språket i "Tjänarinnas berättelse" är oerhört precist och kan inte föras över till en tv-serie – hur mycket man än kan läsa in i de ständiga närbilderna på huvudrollsinnehavaren Elisabeth Moss sammanbitna ansikte. "Gileads döttrar" är välskriven den också – men inte lika välskriven som sin föregångare. Boken är ett bete eller en gåva till alla som är fast i och inte kan få nog av den värld som Margaret Atwood har skapat, och som tacksamt tar emot minsta lilla, vad det än må vara för något. Det finns något av publikfrieri över boken. Ett framtvingat och någotsånär lyckligt slut. 

Det sägs att man kan mata guldfiskar tills de spricker. Men med det sagt är "Gileads döttrar" oerhört spännande och lätt att svälja i ett stycke. Förutsatt att man är en av dem som redan har fastnat på kroken.

Litteratur

Margaret Atwood

Gileads döttrar

Övers. Annika H Löfvendahl och Inger Johansson

Norstedts