Det kan ibland tyckas som att skeenden i den europeiska samtiden bara Ă€r delar av ett avancerat pr-maskineri för att saluföra Michel Houellebecqs romaner. Under senare tid har det funnits en nĂ€stan obehaglig samstĂ€mmighet mellan motiv och utfall; det ena följer det andra â som om boken har frambesvĂ€rjt verkligheten.
Men naturligtvis Àr orsaksriktningen den omvÀnda: Houellebecq Àr helt enkelt tillrÀckligt analytiskt begÄvad för att se vartÄt vindarna blÄser och i ungefÀr vid den tidpunkt dÄ ett visst fenomen briserar ha slutfört ett verk i Àmnet. SÄ var det med "Underkastelse" (2017) och sÄ Àr det med den nya romanen "Serotonin", vars berÀttelse om en grupp mjölkbönder som tar till vapen i protest mot frihandeln anlÀnde nÀstan exakt dÄ gula vÀstarnas protestaktioner nÄdde sin kulmen.
Nu Ă€r dock inte "Serotonin" primĂ€rt en roman om de marginaliserade jordbrukarnas kamp för överlevnad, Ă€ven om lantbrukets avveckling speglar huvudgestalten, Florent-Claude Labroustes, privata undergĂ„ng. Det Ă€r en roman om ensamhet, sĂ„ explicit i sin melankoli att prosan brĂ€nner som en laser rakt genom de mest solida förestĂ€llningar om livets grundlĂ€ggande vĂ€rde. Om Houellebecq har Ă€gnat sitt författarskap Ă„t att skriva fram en nĂ€stintill identisk mansgestalt â socialt isolerad, erotiskt överflödig, moraliskt ambivalent â Ă€r detta troligtvis hans mest enslige, mest förlorade jagfigur: en mĂ€nniska pĂ„ god vĂ€g att tappa greppet om sin egen existens.
NÀr Florent-Claude lÀmnar Paris, flickvÀn och sitt arbete som agronom för landets "ingentinghet", för att dÀr försvinna, gör han det med vetskapen om att man inte kommer söka efter honom. Han enda sÀllskap Àr tv:ns underhÄllning och hans frÀmsta krav pÄ de hotell dÀr han vistas Àr att de ska tillÄta rökning (vilket, till hans stora olycka, nÀstan inga gör). Liksom hur medeltidens riddare slumpmÀssigt satte fingret pÄ passager i Bibeln för att fÄ ledning i viktiga beslut slÄr Florent-Claude pÄ tv:n pÄ mÄfÄ och tolkar bilderna.
Hans enda försvar mot livets ofullstĂ€ndighet och dödens visshet kommer i form av ett antidepressivt preparat med namnet Capotrix â revolutionerande i sin förmĂ„ga att lösgöra serotonin ur tarmen men med beklagliga sidoeffekter för potensen. Han har försjunkit i den förhoppning om lycka som kommer pĂ„ artificiell vĂ€g.
PÄ ett ofrÄnkomligt sÀtt har Houellebecq lÀsts som en nihilist. Man tar honom för en misantrop med önskan om att befria oss frÄn förestÀllningarna om varaktig lycka. Det Àr ett misstag: hos Houellebecq portrÀtteras alla de förgÀngligheter som vi omger oss med, men dÀrigenom antyds samtidigt en motsats. Camille existerar, den evighetslÄnga samvarons hÀgring, och i en sista, förvrÀngd kÀrlekshandling sÀnker Florent-Claude vapnet och lÄter bli att skjuta hennes son.
Vad depressionens yttersta motiv bestĂ„r i Ă€r att peka pĂ„ det ljus som saknas dĂ€ri â det vi har förlorat bland vĂ„ra köpcentrum, snabbrĂ€tter och slutna lĂ€genhetstorn. HĂ€r fĂ„r mjölkbonden Aymeric som vĂ€grar anpassa sig efter moderna jordbruksmetoder stĂ„ för den intima ursprunglighet som vi har valt att glömma. OcksĂ„ han gĂ„r naturligtvis under, i en sista trotsig gest mot de makter som satt sig över honom; den sista i en adlig slĂ€kt.
Ja, Houellebecq Àr vidunderlig Àven i detta mörker: en magnifik uttolkare av vÀsterlandets illusioner. Hans sprÄk, mycket vÀl fÄngat av Sara Gordan, lyser med en kraft som inte gÄr att vÀrja sig mot.
Litteratur
Michel Houellebecq
Serotonin
Ăvers. Sara Gordan
Albert Bonniers förlag