En ljus försommarnatt försvinner 17-åriga Annabelle spårlöst. Kriminalkommissarie Charlie Lager tar sig motvilligt an fallet. Inte för att hon inte vill hitta flickan, utan för att utredningen tvingar henne tillbaka till hennes den lilla bruksorten Gullspång, där hon växte upp. En plats hon absolut inte vill återse.
Så börjar Lina Bengtsdotters deckare "Annabelle", den första i en serie om tre böcker, där vi ska få följa den tuffa men lite tilltufsade polisen Charlie Lager.
– Jag vill att läsarna ska bli lika nyfikna som jag på vad som ska hända med Charlie – för jag vet inte heller! På det viset är det jättespännande för mig att skriva också, skrattar Lina Bengtsdotter.
Hon tar emot i sin ljusa och luftiga lägenhet på nedre botten i en vacker, solgul villa norr om Stockholm. Rummen är sparsamt möblerade, men överallt – i fönstersmygar, längs vardagsrumsgolvet och bord – ligger böcker i travar. Lina Bengtsdotter är en bokslukare av rang.
– Jag älskar böcker, läser snabbt och avverkar flera stycken i veckan. Men jag är ganska nyinflyttad och har inte hunnit få upp mina bokhyllor.
När hon inte läser, eller skriver på sina egna böcker, undervisar hon i svenska och psykologi på komvux. En perfekt ämneskombination för en författare. För vårt sätt att agera som människor upphör aldrig att fascinera henne. Hur kommer det sig att vi gör som vi gör? Hur mycket väljer vi själva och hur mycket är vi ett offer för omständigheterna?
Människointresset, hennes nyfikenhet och ytterst livliga fantasi utgör grundbultarna i hennes skrivande.
– Jag ville skriva en bok där karaktärerna och relationerna dem emellan är lika viktiga som själva ramberättelsen.
Hon vill också förändra samhällets syn på psykisk ohälsa. För en sak är hon säker på: Ingen kan med viljekraft bestämma sig för att inte må dåligt.
– Man är ju alltid ett offer för sitt eget psyke – oavsett hur det har skapats. Den insikten har gjort mig mer förlåtande – både mot andra och mot mig själv. Ingen är perfekt.
Det här är saker som Lina Bengtsdotter alltid har skrivit om. Men bitarna föll på plats först när hon hittade deckarformen, trots att hon själv inte är någon deckarläsare.
– Jag hade skrivit en fiktiv uppväxtskildring innan som inte riktigt funkade. Då sa min kompis: Skriv om Gullspång, men skriv en deckare. Då lossnade det och jag började få bilder på den här flickan, Annabelle.
Hon började läsa deckare i studiesyfte för att se hur de var uppbyggda. Skulle hon kunna använda genrens ramar, men ändå få in de saker som hon ville berätta om? Svaret var ja, och skrivandet gick snabbt – ett par månader senare var ett första utkast av boken klar.
– Men jag önskar att jag var mer strukturerad. Att jag kunde sätta upp post it-lappar på en tavla och ha en historia planerad. Men jag vet ingenting när jag sätter mig och skriver. Jag ser en bild. I den här berättelsen såg jag en barfota tjej i blå klänning men jag visste inte varför hon var där. Då får jag skriva och skriva och skriva för att få reda på det.
Det gör hon med sådan övertygelse att hon skrämmer sig själv på kuppen.
– Min fantasi är väldigt livlig. Det är både lustfyllt och jobbigt att skriva hemska historier. Jag lever mig verkligen in i personerna, jag känner deras smärta och frustration väldigt starkt.
Kanske handlar det om någon form av terapi. Att frammana det absolut värsta som kan hända, och sedan skriva om det.
Boken kretsar också hur det är att växa upp och bo i en småstad.
– Jag skulle älska att sätta Gullspång på kartan. Det är en varm och fin plats. Men många som bor där har det ganska jobbigt. Det är en fattig kommun och det är svårt att få jobb. Det påverkar så klart livsvillkoren.
Ändå är hon tacksam och glad över att ha vuxit upp där och längtan tillbaka är stark.
– Jag har planer på att bygga ett sommarhus på mina föräldrars tomt, de vet bara inte om det ännu. (TT)
Fotnot: Följetongen kan du läsa i papperstidningen och i e-tidningen.