Överallt i världen, skriver Dubravka Ugrešić, förknippas rävar med list, smidighet, lögn, själviskhet, förföriskhet och ensamhet. Det gör att räven lämpar sig utmärkt som totemdjur "för den suspekta människosorten författare".
I början av sin bok "Räven" förklarar Ugrešić att hon vill skriva "en berättelse som försöker säga något om hur berättelser blir till". Sedan bjuder hon på referat av böcker som har gjort intryck på henne, anekdoter om författare som parasiterar på människor för att göra litteratur av dem, minnen från resor hon har gjort och från litteraturkonferenser som hon har besökt.
Låter det sympatiskt? Problemet är att det inte blir något mer än sympatiskt. Den här delen av boken liknar en helgbilaga eller ett tv-program av den sort som handlar om att ha det mysigt i litteraturens närhet – att värma sig med litteraturens hjälp, på samma sätt som man värmer sig bredvid en brasa, utan att komma för nära elden.
Det betyder inte att ”Räven” är dålig. Tvärtom, den är mycket välgjord. Ugrešić har en författarröst som jag gärna lyssnar till. Hon är inte insmickrande, hon har ett snarast besviket och självkritiskt grundläge, samtidigt som hon är beredd till stor inlevelse. Men under läsningen frågar jag mig varför en så pass erfaren författare nöjer sig med så lite.
Ibland sticker en räv in sin nos i texten. Den spelar rollen som röd tråd, men Ugrešić behärskar sitt associativa, essäistiska skrivsätt så bra att det är överflödigt. Hennes associationer glider pålitligt och naturligt över i varandra, från samtal med brorsdottern till en kritisk skildring av en glassig författarutbildning, som om de förenades av en underjordisk källåder. Jag kan inte sätta ord på vad som flyter genom källådern, men jag känner att den finns där.
På en kongress träffar Ugrešić en äldre kvinna som bara presenteras som Änkan. Änkan är full av bittra kommentarer om litteraturen och livet – och det är just vad boken behöver. Hon har en gammaldags, östeuropeisk syn på konstens uppgift, som det är nyttigt att Ugrešić påminner oss om: "Det första och viktigaste är kampen mot medelmåttigheten."
Och sedan blir det ännu bättre. Det som räddar boken är att Ugrešić glömmer bort litteraturen – och just i det ögonblicket förvandlas det hon skriver till litteratur. Så paradoxalt fungerar litteratur!
En läsare testamenterar ett hus till henne, och hon återvänder till det krigsskadade Kroatien, misstrogen mot sina egna reaktioner. Vill hon, som levt så länge i exil, verkligen skaffa sig ett hem? I huset bor en före detta domare som arbetar som minröjare. Ugrešić börjar berätta i stället för att referera, och som jag misstänkte är hon utmärkt på dialog och situationer. Jag är inte säker på att allt hon berättar verkligen har hänt, men vad spelar det för roll?
”Räven” lever upp i konkreta scener. Minröjarnas smeknamn på de olika sorters minor som har blivit kvar efter kriget. Ugrešićs vilja att rädda minnet av de avantgardistiska 1920-talsförfattare – Daniil Charms med flera – som Stalin utrotade. Hennes ilska över att varje generation upprepar samma mönster av misär och våld. Skammen när hon minns att hon gav sin mamma en kanariefågel för att slippa umgås med henne.
Hur berättelser blir till får jag inte veta. Men det gör ingenting. Jag behöver inte veta det. Det viktiga är inte varifrån berättelser kommer utan vart de är på väg, vad de rör vid och vad de når fram till.
Litteratur
Dubravka Ugrešić
Räven
Övers. Djordje Zarkovic
Albert Bonniers förlag