Recension
Jamaica Kincaid
Mr Potter
Övers. Niclas Nilsson
Bokförlaget Tranan
Jamaica Kincaid är coolare än cool. Bara detta att hon går omkring i ljusblå herrpyjamas. Som dagplagg alltså. Sådana excentriciteter brukar bara tillåtas brittiska lorder – inte invandrade, svarta före detta barnflickor i USA. I sina böcker gestaltar hon kolonialismen och effekterna av det fruktansvärda slaveriet. Inte minst i sin mest kända roman, "Lucy".
När Björn af Kleen nyligen intervjuade Kincaid i Dagens Nyheter gjorde hon en intressant analys av Trumps valseger: "Jag tror inte på det där med att vita skulle rösta på Trump för att de förlorat sina arbeten på Ford." I stället menar hon att de vita vill "negera" Obamas "svarthet". Göra Amerika vitt igen.
Kincaid kollar af Kleens bandspelare så att han säkert får med allt när hon sedan säger: "Vita amerikaner är inte värdiga ett civiliserat samhälle. De vet inte hur man beter sig. Rasism är dåligt uppförande."
Ni hör – en skarping. Samtidigt som hon vänligt tackar af Kleen för intresset.
Man skulle tro att människorna på den karibiska ön Antigua – slavättlingar med rötterna i Afrika – framställs i ett positivt ljus. Icke! I sin nya roman "Mr Potter" väver Kincaid en bild av sin pappa – sin icke-far, mannen som hon knappt har träffat, som varken kunde skriva eller läsa och som har elva döttrar med åtta olika mammor.
Mr Potter är taxichaufför. Han bryr sig om ingen. Älskar ingen. Han kör sin bil och besöker kvinnor i de små husen som bara består av ett rum. Till synes likgiltig. Betydelselös. Medan solen strålar från en ständigt blå himmel och vågorna slår mot stranden, om och om igen, likadana fast alla nya, olika fast lika, våg efter våg...
Kincaid skriver fram både sin längtan och sin ilska. Hon är närmast hatisk i porträttet av bristen på ambition och nyfikenhet. Är detta vad slaveriet gjort med människorna?
Hennes stil är oefterhärmlig, fylld av upprepningar och omtag: "För trots att mr Potter slog igen dörren i ansiktet på mig när jag hade skickats av min mor för att be honom om ett block skrivpapper lyckades jag skaffa mig förmågan att skriva och förmågan att läsa och på det här sättet skapar jag mr Potter och på det här sättet avskapar jag mr Potter."
Trots allt detta: Jag skäms, men till sist tröttnar jag på hennes avskapningsprojekt. Det blir för många omtag och förlåt mig gud i himlen, men jag drar en lättnadens suck när jag läser sista meningen: "Mr Potter var min far, min fars namn var mr Potter."