Recension
Jamaica Kincaid
Mr Potter
Ăvers. Niclas Nilsson
Bokförlaget Tranan
Jamaica Kincaid Ă€r coolare Ă€n cool. Bara detta att hon gĂ„r omkring i ljusblĂ„ herrpyjamas. Som dagplagg alltsĂ„. SĂ„dana excentriciteter brukar bara tillĂ„tas brittiska lorder â inte invandrade, svarta före detta barnflickor i USA. I sina böcker gestaltar hon kolonialismen och effekterna av det fruktansvĂ€rda slaveriet. Inte minst i sin mest kĂ€nda roman, "Lucy".
NÀr Björn af Kleen nyligen intervjuade Kincaid i Dagens Nyheter gjorde hon en intressant analys av Trumps valseger: "Jag tror inte pÄ det dÀr med att vita skulle rösta pÄ Trump för att de förlorat sina arbeten pÄ Ford." I stÀllet menar hon att de vita vill "negera" Obamas "svarthet". Göra Amerika vitt igen.
Kincaid kollar af Kleens bandspelare sÄ att han sÀkert fÄr med allt nÀr hon sedan sÀger: "Vita amerikaner Àr inte vÀrdiga ett civiliserat samhÀlle. De vet inte hur man beter sig. Rasism Àr dÄligt uppförande."
Ni hör â en skarping. Samtidigt som hon vĂ€nligt tackar af Kleen för intresset.
Man skulle tro att mĂ€nniskorna pĂ„ den karibiska ön Antigua â slavĂ€ttlingar med rötterna i Afrika â framstĂ€lls i ett positivt ljus. Icke! I sin nya roman "Mr Potter" vĂ€ver Kincaid en bild av sin pappa â sin icke-far, mannen som hon knappt har trĂ€ffat, som varken kunde skriva eller lĂ€sa och som har elva döttrar med Ă„tta olika mammor.
Mr Potter Ă€r taxichaufför. Han bryr sig om ingen. Ălskar ingen. Han kör sin bil och besöker kvinnor i de smĂ„ husen som bara bestĂ„r av ett rum. Till synes likgiltig. Betydelselös. Medan solen strĂ„lar frĂ„n en stĂ€ndigt blĂ„ himmel och vĂ„gorna slĂ„r mot stranden, om och om igen, likadana fast alla nya, olika fast lika, vĂ„g efter vĂ„g...
Kincaid skriver fram bĂ„de sin lĂ€ngtan och sin ilska. Hon Ă€r nĂ€rmast hatisk i portrĂ€ttet av bristen pĂ„ ambition och nyfikenhet. Ăr detta vad slaveriet gjort med mĂ€nniskorna?
Hennes stil Àr oefterhÀrmlig, fylld av upprepningar och omtag: "För trots att mr Potter slog igen dörren i ansiktet pÄ mig nÀr jag hade skickats av min mor för att be honom om ett block skrivpapper lyckades jag skaffa mig förmÄgan att skriva och förmÄgan att lÀsa och pÄ det hÀr sÀttet skapar jag mr Potter och pÄ det hÀr sÀttet avskapar jag mr Potter."
Trots allt detta: Jag skÀms, men till sist tröttnar jag pÄ hennes avskapningsprojekt. Det blir för mÄnga omtag och förlÄt mig gud i himlen, men jag drar en lÀttnadens suck nÀr jag lÀser sista meningen: "Mr Potter var min far, min fars namn var mr Potter."