Likt en mästerspelman gnider Jon Fosse fram mystiska historier på sina litterära strängar. Han för oss till ett arkaiskt, nära tidlöst landskap, i ett slags mytiskt Vestlandet. I Fosses händer förvandlas pittoreska småstäder och den storslagna naturen med dess vilda forsar och glaciärer, höga fjäll och djupa fjordar, till något helt annat än 1800-talets norska nationalromantiks idealiserade idylliska kulturlandskap. Katoliken Fosse låter bibliska bilder och motiv möta det så djupt nordiska och hedniska som ruvar bland gamla båthus och ensamt sjungande fioler.
Fosse, som själv spelar fiol och gitarr, skapar just en egen slags folkmusik i prosans och dramatikens form, vi rycks med av egendomligt vemodiga skillingtryck som i episk form uttrycker det outtryckliga. Hans texter genomströmmas av rytmer, upprepningar och en sånglik kvalitet, men är samtidigt långt ifrån lättlästa.
Fosse har jämförts med Lars Norén, de bägge dramatikerna ger uttryck för tolkningar av ett postmodernt tillstånd där de stora berättelserna och ideologierna har brutit samman och inte längre kan ge oss några svar på hur vi ska vara i den här världen. Människor är på så vis fångna i sina egna högst konstruerade verklighetsbilder och tycks oförmögna att nå fram till varandra. För egen del tänker jag också på Mare Kandre när jag läser Fosse, samma sparsamma och personliga sätt att framskriva en mytologisk vision som ändå är en verklighet vi känner igen.
I den egendomligt vackra romansviten “Trilogin” (2016) använder Fosse ett högst välbekant motiv, i en svunnen tid vandrar den höggravida Alida och hennes man Asle in i Bergen i jakt på en plats där de lugnt och tryggt kan föda sin son. Men överallt möts de av misstänksamhet och ogästvänlighet i en gåtfull tillvaro omgivna av smärta och död. Vi känner igen berättelsen från evangelierna förstås, Fosse tränger djupt in i den heliga familjens urbild. Med ett enormt rikt berättande skildrar han den stora smärtsamma mänskliga historien om födseln, döden, sorgen, saknaden och kärleken.
Också i de mer personliga texterna där Fosse minns sin uppväxt framträder en lantlig religiös miljö där livet pulserar genom de handfasta tingen, som fiolerna och gitarrerna, ekorna och årorna, spadarna och fiskedonen, lapskojsen och mackorna med mesost och jäntornas svällande byster.