Mosstorpsskolan, Skärblacka.
När jag var liten var “Blacka” en plats man inte ville fastna på under någon längre tid. Visst, man förstås ägna timmar åt att bläddra bland bokpärmarna på biblioteket, hoppa från trampolinerna i badhuset och köpa med sig fredagsmiddagen från den västra kommundelens enda pizzeria, men stanken från pappersbruket var outhärdlig och att hamna på Mosstorps högstadium var ett öde värre än döden. Tre år i en otrygg “fängelsemiljö”, där man behövde skaffa sig “beskydd” av äldre kamrater för att överleva. Riktigt så illa var det nog inte, men många av dem jag känner som gick där genomled tre riktigt tuffa år i de skolkorridorerna.
Själv växte jag upp i det jämförelsevis idylliska Norsholm och gick på musikklasserna inne i Norrköping, men när jag en gång råkade somna på bussen vaknade jag i Skärblacka. I panik kastade jag mig av vid första bästa hållplats och möttes av två jämngamla grabbar som på något vis kommit över en “vinare” som de delade på väg hem från skolan. Min bild av “Blacka” var bekräftad.
Sedan Mosstorpsskolan fått kameraövervakning beviljad utomhus kan nästa steg bli bevakning inomhus.
Något liknande möter vi inte när Broocman-pristagaren Jenny Jägerfeld återvänder till hemorten i “Skärblackatrilogin”. Kanske beror det på att samhället har utvecklats de senaste 25 åren, eller så blundar hon bara för hur det är och vad som varit. Nej, det “osar” inte ens bruk om sidorna.
De tre digra ungdomsromanerna “Mitt storslagna liv” (2019), “Min storslagna död” (2021) och “Min storslagna kärlek” (2022) handlar om tolvårige Sigge som med sin mamma Hanna och syskonen Bobbo och Majken flyttar från betongen i Stockholmsförorten Rågsved till den lilla östgötska bruksorten där hans mormor Charlotte driver pensionatet The Royal Grand Golden Hotell Skärblacka. Hon är ingen gammal(dags) mormor, utan behandlar alla fördomsfritt som jämlikar och är en av Sigges bästa kompisar. Hanna är väl så där nöjd med att som drygt 30 år flytta hem till sin mamma igen och Sigges pappa lyser med sin frånvaro, han tycks inte vilja veta av sin son.
Sigge har tidigare blivit mobbad och inte fått chansen “passa in”. Han är livrädd för att det ska bli så igen och grubblar medan sommarlovsdagarna rinner i väg hur han ska bli populär och accepterad bland bruksortsbarnen som snackar “östchötska” och har helt andra förståelsehorisonter än han själv. Sigge har sin familj förstås och hunden Einstein (med bara en testikel) som stöd, men han måste också lära sig att stå på egna ben när det blåser. Det blir inte lättare när han inser att han känner någon djupare än vänskap för den nye kompisen Adrian, kan denne besvara känslorna och kommer familjen och omgivningen acceptera Sigge som han är?
En grå vy av Skärblacka.
Skärblackatriologin förkroppsligar mycket av det psykologen Jägerfeld utvecklat under sitt författarskap. Med en särskilt svart och skruvad komik berättar hon om utanförskap, sargade och dysfunktionella familjer, psykisk ohälsa, bokstavskombinationer och pressen att lära känna, förstå och stå för vem man är i dagens samhälle. Hennes styrka är att tränga in i diverse psykologiska tillstånd och i ett ofta raskt och flödande språk, det är grisigt, sunkigt och osminkat, inte minst “berikat” med svordomar och amerikanska uttryck, och gestalta unga människors upplevelser av tillvaron.
Jägerfeld debuterade 32 år gammal med romanen “Hål i huvudet” (2006), en slags galghumoristisk generationsroman, som ändå inte är tillräckligt unik och monumental för att bli den stora “Generationsromanen” för “generation X”.
Skärblackadottern, författaren och psykologen Jenny Jägerfeld har ständigt legat nära samtidens frågor i sina böcker.
Den 23-åriga litteraturstudenten Minou bor i en stökig lägenhet på trendiga Södermalm i Stockholm. Hon har precis blivit “dumpad” av Isak, som träffat någon annan, och nu måste hon “klara sig själv” och framför allt “hitta sig själv”. Minou är något av en schablon av postmodern Stockholmsungdom vid millennieskiftet, utan några andra rötter bygger hon upp sin identitet och värld på träffande Morrissey-citat, deppiga Red House Painters-låtar och att röka Lucky Strike. Hennes liv kretsar kring tristessen, konsumtionshetsen, de långa kafésessionerna och identitetsförvirringen. I en värld där människor kommunicerar med e-brev och sms och sällan regelrätta och öppna samtal, växer distansen mellan dem liksom den känslomässiga språkförbistringen.
Det skulle dröja fyra år innan Jägerfeld publicerade sig igen och då med det stora genombrottet “Här ligger jag och blöder” (2010), en betydligt skickligare skriven ungdomsroman för vilken hon förlänades Augustpriset.
Maja är 17 år och bor hos sin pappa i Stockholm, men varannan helg åker hon ner till sin mamma i Norrköping. Men så plötsligt en fredag när Maja kliver av tåget så är det ingen där och möter henne på perrongen, det visar sig att hennes mamma har ”försvunnit”. Maja, redan ångestriden och omgiven av misstankar om att hon självmordsbenägen, börjar detektivarbetet med att söka reda på sin mamma och vartefter uppdagas mycket om denna som hon inte hade en aning om. I jakten på sin flyktiga mamma blir Maja samtidigt alltmer klar över vem hon själv är.
“Här ligger jag och blöder” följdes tre år senare av nästa ungdomsroman, “Jag är ju så jävla easy going” (2013). Artonåriga Johanna är inne på sluttampen av gymnasiet, men nu är det verkligen kris. Medicinen har hållit hennes adhd och koncentrationssvårigheter i schack, men föräldrarna har inte råd med den längre. Johannas sjukskrivne och djupt deprimerade pappa låter livet passera revy framför tv:n och hennes mamma, som hyllades för sin debutroman för nio år sedan, fortsätter att skriva och hoppas på författarstipendier, trots att hon ständigt refuseras. De har knappt ens längre råd med mat, så Johanna måste äta sig mätt i skolbespisningen och försöka upprätthålla bilden av någon slags medelklasstillvaro i skolan, inte minst för den coola och vaniljdoftande Audrey som gör henne alldeles varm.
Nikki Hanselblad seplar Joanna och Melina Benett Paukkonen gör rollen som Audrey i Christoffer Sandlers filmatisering av Jenny Jägerfelds bok "Så jälva easy going" (2013).
“Jag är ju så jälva easy going” filmatiserades mindre framgångsrikt av Christer Sandler förra året och det beror på att filmen dras med samma trovärdighetsproblem som romanen, gliporna i det sociala skyddsnätet och kulturmedelklassens apati inför dess egen undergång känns inte helt verklighetsnära och inte heller det thrillermoment som Jägerfeld i onödan kastar in i berättelsen.
Med “Brorsan är kung” (2016) var Jägerfeld förhållandevis tidigt ute att gestalta en ung transperson och tidens stora fråga om ifall könsidentiteten sitter i huvudet eller i själva könet. Måns är elva år och älskar att skejta. Han lämnar Stockholm och följer med sin mamma som ska arbeta i Malmö över sommaren. Här letar han efter nya kompisar och möter den tuffe Mikkel vars respekt han vinner med brädan och de blir “blodsbröder”.
Problemet är bara att Måns bär på en stor hemlighet som han inte vet hur han ska berätta för sin nye “brorsa”. Dessutom är det just den hemligheten som har ställt till det för honom med relationen med hans pappa som är ledsen över och har svårt att acceptera att han är den han är. För Måns är hans identitet given redan från början, men det är omgivningen som har olika svårt att acceptera honom för den han är.
I Augustprisnominerade “Comedy Queen” (2018) får vi följa elvaårig Sashas kamp för att överleva sin mammas självmord. Hon anklagar sig själv för det som hände, att hon inte var tillräcklig för att hålla mamman kvar i livet. Hon kan omöjligt gråta över sin mammas död och känner att hon måste göra upp med den genom att göra motstånd och ta avstånd från allt det som mamman gillade. Det innebär att hon till och med tackar nej till hundvalpen som hennes pappa köper som födelsedagspresent, trots att hon alltid velat ha en hund.
Sasha (Sigrid Johnson) får hjälp av bästisen Märta (Ellen Taure) att raka av sig håret i Sanna Lenkens filmversion från 2022 av Jenny Jägergelds bok "Comedy Queen" (2018).
Sasha rakar av sig håret och bestämmer sig också för att bli ståuppkomiker, trots att hon inte alls har någon fallenhet för det. Dessutom börjar hon tyda livet genom atomnumren, en alldeles egen form av siffermystik. Sashas mamma blev 36 år gammal, och 36 är numret för krypton, en ädelgas som är väldigt sällsynt i jordens atmosfär.
Oscar Töringe spelar pappa Abbe och Sigrid Johnson Sasha Sanna Lenkes filmversion av Jenny Jägerfelds bok "Comedy Queen" (2018).
I Sanna Lenkens händer kom “Comedy Queen” att inte bara bli en framgångsrik ungdomsroman utan också en riktigt bra film och blott 17-åriga Sigrid Johnson fick i år en Grammis för rollen som Sasha.
Sigrid Johnson erhöll i år en grammis för sin roll som Sasha i Sanna Lenkens filmatisering av Jenny Jägerfelds bok "Comedy Queen" (2018).
En annan roman mitt i tiden är den betydligt vuxnare “Blixtra, spraka, blända!” (2018) som landade precis under metoo och drar ner byxorna på ett unket kulturetablissemang i Stockholm. En rapport från den uppmärksamhetsekonomi som nu tycks ha landat i att man lättar på kulturkoftorna och visar upp sig på Onlyfans.
Det unga författargeniet Penny Löwe, dotter till en välkänd och älskad Dramatenstjärna, skrev en fantastisk debutroman i 20-årsåldern, men åren går och skrivkrampen hindrar henne från att prestera något nytt. Hon lever ett dekadent liv i Stockholms kulturkretsar där hon bränner förlagsförskott i en väldig hastighet och blir omskriven i skandalpressen efter att ha haft sex med en åldrande akademiledamot i en marmortrappa på Östermalm. Hon umgås och fascineras av den kreativt gränsöverskridande väninnan Lola, en grönhårig ASMR-artist (hon skapar ljudliga och visuella upplevelser av “sensuell” natur på nätet) som gör konstprojekt på Youtube där sköra män “gråtrunkar” för kameran.
Samtidigt bär hon på en mörk hemlighet om hennes litterära mästerverks tillkomst och så småningom ställer Jägerfelds roman geniala (postmoderna) frågor om vad som egentligen gör en text autentisk och om just litteraturens (sken)natur när hon parafraserar vad som skulle kunna vara en typiskt absurd svensk kulturdebatt.