Jan Guillou 1989.
Den självbiografiska romanen "Ondskan" (1981) handlar om en ung mans uppväxt med en avskyvärd styvfar och om tiden på en internatskola med kamratuppfostran. Boken har uppskattats av många och filmatiserats framgångsrikt.
I Frankrike fick boken fin kritik men de svenska recensenterna var inte nådiga?
– Nej, den blev så utskälld att förlaget, som tryckt 3 500 exemplar som tog slut på en vecka, inte ville trycka nytt. När boken kom ut var jag redan teve-kändis och sådana kan inte skriva böcker. Det heter att man utnyttjar sitt kändisskap för att sälja, förklarar Guillou.
Är det så enkelt? Att skriver man för den breda publiken, släpps man inte in i litteraturens finrum?
– Ja, i Sverige. Här betyder höga upplagor låg litterär kvalitet. I USA och Frankrike förstår man inte sådant resonemang. Har man många läsare är man ju inte dålig. Det är ett svenskt fenomen. I romanens barndom, tidigt 1800-tal var det kvinnliga författare som sålde bra. Emelie Flygare Carlén och dom som skrev bestsellers. Men manliga litteraturprofessorer skapade den svenska smaken. De räknade snabbt ut att ”fruntimmerslitteratur” är dålig men säljer som satan. Alltså är romaner som säljer bra, automatiskt dåliga. Synen råder fortfarande. Idag finns många kvinnliga författare som säljer bra, ofta deckare.
Som tonårig gymnasist hade Jan Guillou tvärtom siktet inställt på att bli en respekterad och ”svår” författare med få läsare, men därefter blev han alltmer politisk.
– Som ung ville jag bli som Le Clézio ungefär men runt 1968 kom en politisk tid när allt var svartvitt. Vi hade tre fascistiska diktaturer i Europa. Man var för eller emot Vietnamkriget och apartheidsystemet i Sydafrika, Det var läge att skriva politiskt, rakt med klar handling om viktiga ting, utan formexperiment och krusiduller. Så då lämnade jag den franska vågen.
Den vänstersinnande journalisten och författaren Jan Guillou talar under en demosntration i Stockholm 1974.
Kan du bara lägga om spår så, byta genre?
– Ja, nu skulle jag inte längre spela geni och i stället nå massorna. Så jag skrev samhällskritisk journalistik och mycket framgångsrikt. Med IB-affären fick jag ett fängelsestraff. På Långholmen hade jag tid att fundera på vad jag skulle göra härnäst, så jag läste Sjöwall-Wahlöö.
Jan Guillou och journalistkollegan Peter Bratt avslöjade 1973 den så kallade IB-affären för vilket de blev dömda till fängelse för spioneri.
Han såg hur deckarparet, som då var Sveriges mest lästa författare, hade tagit en amerikansk stilart och översatt till svenska. Tekniken var att förena politiska thrillers med ett vänsterperspektiv. Det där kan jag också, men med spioner, insåg han snabbt.
– Jag är bra på att härma. Jag kan skriva som Klas Östergren också, som Björn Ranelid och som Henning Mankell. Jag lånade karaktären Wallander till en av mina böcker och Henning hade inget att anmärka på för jag skrev som han skulle ha gjort om sin karaktär, berättar Guillou med ett brett leende.
Jan Guilloun under smygpremiren av filmen "Arn - Riket vid vägens slut" i Skara 2008.
Så kom Hamilton-karaktären till och blev föremål för en hel serie spionthrillers om kalla kriget och sedan terrorismens tid i all sin komplexitet. Därefter ger sig Guillou ut över andra stora områden och tidsperspektiv, till 1200-talet och heliga kriget med Arn och inte minst sviten om det stora århundradet.
Att skriva om 1900-talet är ju ett mastodontprojekt. Hur bär du dig åt?
– Övning ger färdighet. Jag debuterade 1971, läser mycket och researchen innebär mycket arbete men också riktiga lyckostunder. Som när jag läste om 1200-talet och stötte på legenden om Salahaddin och tempelriddaren som historien har tappat namnet på. Men jag vet vad han heter. Arn de Gothia! utbrister Guillou underfundigt.
Jan Guillou kan blicka tillbaka på ett framgångsrikt författarskap med över femtio titlar i bagaget. Han är aktuell med spänningsromanen "Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters" och skriver nu på en tv-serie om slaget vid Svensksund i Finska viken 1790 då den svenska flottan mirakulöst krossar den ryska armadan.
Det är en lite förkyld och trött Jan Guillou som tagit tåget till Linköping och jag vill förstås veta om han, känd för sin dagsdisciplin, fortfarande håller samma tempo.
– Jag vill skriva och kan göra vad sjutton jag vill för efter Hamilton har jag ekonomiskt råd att misslyckas. Men ryggen har tagit stryk av att sitta åtta timmar om dagen. Just nu skriver jag en fantasti-serie för teve om den största sjökrigssegern i svensk historia, slaget vid Svensksund i finska viken 1790 när Gustav III, den fjollige teaterkungen, mirakulöst krossar hela den ryska flottan. Jag skriver om en svensk kustkorvett 2025 seglar fel och dyker upp i Finska viken 1790. Det är mitt pågående projekt.