Gunilla Bergström, Alfons Åbergs "mamma", gick bort i augusti förra året.
“Jag ska bara…”, sedan länge kan man höra alla från byggjobbare till ministrar citera Alfons Åberg, Gunilla Bergströms älskade karaktär. Göteborgskan var en etablerad journalist på Aftonbladet när hon skapade den snaggade pojken 1972. Hon hade specialiserat sig på sociala och mänskliga reportage, att berätta om livet för människorna bortom tidens snäva normer.
Inte minst hade hon skildrat barn med funktionshinder. När hennes dotter Boel visade sig ha autism skrev hon den fina barnboken “Bill och Bolla” (1978). Den skildrar relationen mellan hennes egna barn, hur storebror Bill (sonen Pål) upptäcker att lilla Bolla (Boel) inte är som andra småsystrar. Bergström fick också erfara hur mycket inte minst modern stigmatiserades i det svenska samhället på grund av hennes barns tillstånd.
Som journalist undersökte Bergström också de snäva könsrollerna, en diskussion som låg i tiden. Det är ett tema som inte övertydligt gestaltas i hennes fantastiska böcker om Alfons Åberg.
Vi möter honom för första gången i “Godnatt, Alfons Åberg” (1972), en svensk litterär klassiker. Då bor han och hans ensamstående pappa i en liten lägenhet inne i stan, men snart, i senare böcker, har urbanisering och gentrifiering förpassat den lilla familjen till ett nybyggt miljonprogramsområde och lilla Alfons blir en “förortskille”.
I den första boken är han bara fyra år gammal och kan inte sova, trots att klockan redan hunnit slå nio på kvällen. Så kommer Alfons på en rad saker han måste uträtta innan han somnar, pappa får läsa en saga för honom, han har glömt att borsta tänderna, och så blir han törstig och sedan kissnödig, undersöker om ett lejon gömmer sig i garderoben och letar efter sin nalle. Till slut blir den tålmodige pappan så trött att han själv slocknar på mattan i vardagsrummet och Alfons hämtar ett täcke och stoppar om honom.
Alfons pappa är tålmodig, men till slut somnar han själv på vardagsrumsgolvet i "Godnatt, Alfons Åberg (1972). Illustration av Gunilla Bergström.
Alfons är ofta nervös och orolig inför den tillvaro han har ”kastats” in i att upptäcka och fram till den 15:e boken blir han också lite äldre för varje berättelse och står till slut inför den stora och skrämmande utmaningen att gå till skolan. Där vinner han direkt en livsviktig insikt, de vuxna och auktoriteterna är ofta lika vilsna som han själv i den här världen.
I de första böckerna leker Alfons på egen hand, också med dockor, och ibland med sin pappa, som ofta är lite disträ, men har vänlig inställning till sin sons påhitt. Han framstår som ett ensamt barn och så småningom växer låtsasvännen Mållgan fram, som är ett slags alter ego och en hemlighet som ger mod och trygghet. Men så i “Vem räddar Alfons Åberg?” (1976) träffar han den jämnårige Viktor, en pojk som likt han själv är rädd och försiktig och inte får vara med och leka med större grabbarna. Långsamt tynar Mållgan bort och försvinner till sist helt.
Så småningom börjar Alfons också leka med Viktors kusin Milla, en modig flicka som hoppar från höga garagetak och bygger kojor i träden. De andra pojkarna retar Alfons för att han är kompis med en tjej och efter att ha dragit sig undan från Milla ett tag bestämmer han sig till slut för att stå upp för en vänskap som inte alls är romantisk.
En sista vän möter Alfons i en av de sista böckerna, “Alfons och soldatpappan” (2006), när han lär känna pojken Hamdi. De leker gärna krig ihop, men när de börjar fråga Hamdis pappa om hur det är att kriga på riktigt, vill inte den verklige veteranen så gärna berätta…
Relationen mellan Alfons och hans pappa är rörande fin och kanske den som också mest berört läsarna genom åren. För mer än huvudpersonen själv har just pappan tillägnats djupgående litterära analyser.
Alfons Åbergs piprökande pappa läser för honom. Illustration av Gunilla Bergström.
Det enda klassiskt manliga attribut pappa har är att han gärna bolmar på en pipa, en alltmer anakronistisk detalj som Bergström ändå valde att behålla genom bokserien (på senare år kom hon också att ta strid mot vår tids besatthet av politisk korrekthet, som önskan om att censurera kollegan Jan Lööfs böcker från lekfulla schabloner och stereotyper). Annars lufsar han omkring i sina tofflor och ses ofta iklädd ett förkläde med broderade spetsar. Tidigt tunnhårig och med hopsjunken fysik, tycks pappan försörja familjen med ett högst ordinärt arbete och några jämnåriga kvinnor ser vi aldrig kring honom. Han är alltid öppen för Alfons idéer och fantasier, men framstår också själv som lite osäker och valhänt, som när han är ute på tunn is när han ska lära Alfons brottargrepp och slagsmålskonster för att hans son ska kunna stå upp för sig själv mot mobbarna i skolan.
Aldrig någonsin nämns någon mamma i böckerna om Alfons och det verkar inte heller vara något som han saknar eller ens tänker på. I hemmet ser vi inte heller några fotografier på en kvinna som det skulle kunna vara. Utöver Milla finns det två kvinnor i Alfons liv, den varma och vänliga farmorn och den alltid så flitiga fastern Fiffi, som kanske är mer mån om hur saker ser ut än hur de egentligen är. Inte heller någon mormor eller några mostrar alltså.
Det här är ett av flera mysterier som Bergström medvetet låter berättelserna om Alfons indirekt kretsa kring, något som ger dem en större existentiell resonansbotten. Genom åren finns det psykologer som hävdat att denna moderlöshet inte är sund, trots att pappan gör sitt bästa.
Men det är den normbrytande karaktären som är berättelserna om Alfons styrka. Bergström skapar honom i en tid då barnlitteraturen alltmer söker det socialt och psykologiskt realistiska, som Maria Gripes gripande böcker om den oönskade Elvis Karlsson. Hon ville inte skriva om sagoslott och fantasiländer och förde därför realismen till sin spets. Det händer inte särskilt mycket i böckerna om Alfons, det är inga vilda äventyr vi tas med på, utan hela behållningen ligger i det psykologiska spelet mellan barn och vuxna, i det högst mänskliga.
Bergström var själv inte främmande för det fantasifulla, som ung läste hon enligt egen uppgift H. C. Andersens sagor alltför mycket, alltför länge. Men det är snarare den psykologiska realismen som sedan blir hennes drivkraft som författare. Hon influerades hon framför allt av Anton Tjechovs novellkonst, något vi ser i berättelserna om Alfons där det är sparsamt med yttre handling samtidigt som de på det psykologiska planet blir allt djupare, vilket varken hindra barn eller vuxna att känna igen sig i dem.
Anton Tjechov.
Fritz Lang.
En annan viktig inspiration var den tyske expressionistiske filmskaparen Fritz Lang, inte minst hans djupt obehagliga film “M” (1931) där vi får se Peter Lorre ge prov på filmhistoriens skickligaste skådespeleri i rollen som pedofilen och seriebarnamördaren Hans Beckert. Filmen handlar på ett ytligt plan om jakten på Beckert, men på djupet efter en undflyende person, ett försök att förstå det oförståeliga. Just det ville Bergström förmedla med sina böcker om Alfons Åberg, det ständiga existentiella mysteriet i den obegripliga och tillvaron.
Peter Lorre i rollen som pedofilen och mördaren Hans Beckert i Fritz Langs ruskiga film "M" (1931).
Inte bara skrev Bergström in sig i litteraturhistorien med Alfons-berättelserna, hennes illustrationer har också blivit föremål för konstvetenskapliga studier. Hon valde att rita sina böcker Alfons själv och var först ut med att använda kollageteknik i bilderböcker, ett medvetet val för att förstärka realismen, närvaron av den verkliga världen och samtidigt behålla fantasins sfär. Rent bildligt sammanför Bergström det verkliga och fiktiva.
Med åren blev Bergströms populära böcker en miljonindustri. Animatören och filmskaparen Per Åhlin gjorde den första tv-serien baserad på berättelserna om Alfons. Från 1979 till 1982 spelades 13 fina kortfilmer in och ytterligare tre tillkom 1994. Björn Gustafson står för berättarrösten och han blev så förtjust i Alfons att han sedan i många år också förde honom till teaterscenen. Den underbara musiken skrev förstås ingen mindre än Georg Riedel. En ny inspelning gjordes sedan 2012–2013 med Jonas Karlsson som berättare och i den rollen återkommer han i Tomas Alfredsons hyllade nya film “Aja baja, Alfons Åberg” som hade premiär i januari i år.
Böckerna om Alfons har översatts till 40 olika språk och sålts i miljontals exemplar världen över. Det finns något allmänmänskligt och gränsöverskridande i Alfons gestalt som gör honom förstådd och älskad överallt. Berättelserna om honom har till och med fungerat som en brygga mellan barn från olika kulturer i integrationsprojekt i våra invandrartäta förorter. Alfons-böckerna har översatts till arabiska, persiska, turkiska och kurdiska och är också populära i Mellanöstern.
Det är bara i den anglosaxiska världen som Alfons inte har tagits emot med öppna armar. I USA har förlagen ständigt avfärdat den knubbige och snaggade pojken som “gangsterlik”. Kanske är Alfons intetillräckligt Disneyartad för dem på andra sidan Atlanten? Det är intressant nog i det “ruffiga” Wales som Alfons Åberg översatts till kymriska och omfamnats av walesarna, Bergströms existentiella socialrealism tycks hittat sina läsare i förfallande industriorter och övergivna koldistrikt.
Gunilla Bergström tillsammans med sin Alfons Åberg.
Det är nu 50 år sedan Alfons Åberg såg dagens ljus och knappt ett år sedan Bergström lämnade oss 79 år gammal. Det är svårt att tro att hon verkligen tänkte att hennes lille knubbige pojke skulle överleva henne, men Alfons Åberg kommer att leva för evigt.
Fina "Stora boken om Alfons" har kommit lagom till hans 50-årsfirande.
Som 50-årspresent har Rabén & Sjögren givit ut den fina “Stora boken om Alfons”, ett urval av berättelser och en vacker introduktion till hans värld som bör har sin plats i bokhyllan i åtminstone vart svenskt hem.