1. Joyce Carol Oates 1972 och som student i mitten av 1960-talet.
“Leave your stepping stones behind
There's something that calls for you
Forget the dead you've left
They will not follow you
Your lover who has just walked through the door
Has taken all his blankets from the floor
The carpet too is foldin' over you
And it's all over now Baby Blue…”
Det var den blivande Nobelpristagaren Bob Dylans sång “It’s All Over Know, Baby Blue” (1965) som inspirerade den då 28-åriga Joyce Carol Oates att skriva sin debutnovell "Where Are You Going, Where Have You Been?" 1966.
Den vackra och självmedvetna 15-åriga flickan Connie älskar popmusik och att leva tonårslivet. Men hon har ett ansträngt förhållande till sin mor som avundas dotterns ungdom och skönhet, den hon själv förlorat. Ständigt jämför modern Connie med den äldre systern June, som är jordnära och sliter hårt för att komma någonstans i livet. Den frånvarande fadern flyr familjelivet och ägnar all sin tid åt arbetet.
Likt andra tonårsflickor hänger Connie i gallerian där hon träffar äldre ungdomar, framför allt den mystiske och charmige Arnold Friend i sin guldfärgade cabriolet. En söndagseftermiddag när hon är ensam hemma knackar han på hennes dörr och vill att hon ska följa med ut en sväng. I Arnolds bil sitter en okänd man i 30-årsåldern…
Den som har läst Oates känner igen sig i en sådan kort synopsis. Här finns den bibliska inramningen, förlusten av oskuld och nedstigandet i den fallna Skapelsen, “arvsynden” och människans outgrundliga ondska. Eller som Oates själv förklarat sitt författarskap, hon skriver om relationen mellan människor och då blir både sexualiteten och våldet det mest centrala.
Dylans vackert dystra sång är en symbios av rocklegenden Gene Vincents låt “Baby Blue” (1958) och den franske favoritpoeten Arthur Rimbauds symbolism. Den handlar om insikten att livet och kärleken inte är mer än övergående tillfälligheter, ett sorgset farväl till folksångerskan Joan Baez och Dylans eget yngre jag som protestsångare.
Joan Baez och Bob Dylan uppträder tillsammans 1963.
Vi ser här ett återkommande grepp hos Oates, hur hon tar vara på samtidens populärkultur för att berätta en arketypiskt tidlös historia, novellens arbetsnamn var “Death and the Maiden”.
Det rör sig om en allegori och Oates knyter likt i sina senare verk historien till en rad bibliska berättelser som rör sexualitetens passagerit in vuxenvärlden, en genomlysning av den moderna världens besatthet av det sinnliga.
Tydligast är parallellen till historien i “Domarboken” i Gamla testamentet om hur en judisk man, hans tjänare och konkubin sökt skydd hos en gamling i den mytiska staden Giva. Mitt i natten kommer en grupp män och kräver att den judiske mannen ska komma ut så att de kan våldta honom. Husets ägare erbjuder dem i stället sin ogifta dotter och den judiske gästens konkubin, men de är inte intresserade. Den judiske mannen kastar då ut konkubinen åt dem och reglar dörren medan de förgriper sig på henne. På morgonen finner han konkubinen pp marken och beordrar henne bryskt att resa på sig, men hon är inte vid medvetande. Han lyfter då upp henne på en åsna och ger sig av. När han kommit hem styckar han konkubinen och skickar en varsin del till Israels tolv stammar.
Oates novell är även inspirerad av den verklige seriemördaren Charles Schmidt som under åren 1964–1965 våldtog och mördade flera flickor i Arizona. Som en karismatisk vuxen man lockade Schmidt tonåringar till sig och kallades för “Råttfångaren i Tuscon”. Flera av dem blev så duperade av honom att de inte ville avslöja att han var en mördare och hjälpte honom till och med att plocka upp de flickor som han förgrep sig på. Samtidigt var Schmidt en excentrisk man som bar läppglans och puder, ritade ett födelsemärke på kinden och sträckte ut sin underläpp med en klädnypa för att likna Elvis Presley.
Allt detta sammanför Oates i en enastående berättelse. I självbiografin “Det förlorade landskapet” (2015) berättar Oates hur hon influerades av 1800-talsförfattaren Nathaniel Hawthornes sätt att skriva, att sammanföra myten med verkligheten, det fantastiska med vardagliga, i en arketypisk historia. Oates är en arvtagerska och förvaltare av “romantisk realism”, en amerikansk litterära tradition från Hawthorne via Herman Melville, Henry James, William Faulkner, Flannery O’Connor och Truman Capote till Oates själv.
Joyce Carol Oates, 1970.
Det stora genombrottet fick hon tre år senare med romanen “Dom där” (1969) som skildrar den amerikanska arbetarklassens situation från depressionen på 1930-talet fram till 60-talets Vietnamkrig och raskravaller. “Dom där” bygger på en berättelse om en verklig arbetarfamiljs öde. Denna verklighet fyller Oates med den klassiska släktsagans element i en skildring av ett par generationer amerikaners upplevelser.
Vi får följa Loretta som kämpar för att uppnå den amerikanska drömmen genom äktenskap och pengar och en flykt från hemstadens förfallna arbetarkvarter. Ett liv på marginalen, både ekonomiskt och moraliskt, brottsligheten och våldet tränger sig på, inte minst genom männen hon försöker leva med. Loretta får se sina egna barn gå under i kriminalitet och prostitution.
1. Horace Walpole, målning av Jonathan Richardson från 1735. 2. Edgar Allan Poe 1849.
“Dom där” berättar om en arbetarklass som blir ett av urbaniseringens offer, men samtidigt påminner historien mycket om de äldre gotiska romanernas teman om just den fördömda familjens undergång, från Horace Walpoles “Slottet i Otranto” (1764) till Edgar Allan Poes “Husets Ushers undergång” (1839) och H. P. Lovecrafts noveller. Den gotiska sagan skildrar vanligtvis degenererade europeiska aristokratsläkters förfall drabbar nu en arbetarfamilj i Detroit, som på samma sätt utplånas i en pågående storm av blod, eld, vansinne, kaos, begär, korruption, brottslighet, ond bråd död och ren olycka. Alla karaktärer jagar efter kärleken och lyckan i den hårda storstadsmiljön, men där finns ingen att finna.
Oates har skrivit 58 romaner, men är också en formidabel essäist. Hennes främsta verk i genren är “Om boxning” (1987). Som flicka följde hon med sin boxningsälskande far på matcher och utvecklar själv en motvillig passion till det hon vägrar att kalla sport. Boxning är inte idrott, inte heller en metafor, konstaterar Oates, det finns inget annat som boxning, det är livets djupaste essens vi ser i ringen.
Joyce Carol Oates har skrivit 58 romaner och många andra böcker därtill.
Hon konstaterar att den kamp vi bevittnar är grundfundamentet i hela tillvaron, så ursprungligt att det är äldre än Gud själv. Boxning helt förbehållen män, kvinnliga boxare kan endast efterapa sina manliga kollegor. Det våld och den smärta som uppstår mellan två manliga boxare är en helt könsexklusiv erfarenhet, på samma vis som att endast kvinnan kan uppleva barnafödandet.
Amerikanen Jake Lamotta (till höger) möter algeriern Marcel Cerdan i världmästerskapsfinalen i mellanvik i Detroit 1949.
Det är smärtan och den yttersta existensen boxaren vill åt. Världsmästaren Jake LaMotta, “Tjuren från Bronx”, byggde sin karriär på en oerhörd förmåga att ta emot stryk och konstaterade att den som går in i ringen gör det fullt förberedd att möta döden. Den snabbe och tekniske Muhammad Ali, som slog fortare än vad ögat kunde uppfatta, valde själv att sänka tempot och ta emot fler slag, för att få känna sig levande genom smärtan, få känna sitt eget blod rinna ner för kinderna och smaken av den på sina läppar.
Muhammad Ali knockar Sonny Liston i världsmästerskapsfinalen i tungvikt i Lewiston 1965.
Det är ett modernt gladiatorspel och en amerikansk tradition som härbärgerar ett samhälle uppbyggt på våld och expansion, det är fattiga män från arbetarklassen som slår sig fram till en mening och en position i livet i en tragisk teater. Boxarna är Kristuslika, i allt detta lidande de utsätter sig för blir livet tydligare än någonsin, ur deras svett och blod utstrålar kärleken själv i sin allra renaste form.
Med romanen “Mörkt vatten” (1992) tar Oates författarskap ett steg vidare. Den bygger på den verkliga händelsen då senatorn Edward "Ted" Kennedy 1969 körde av vägen och kraschade med sin bil ner i en damm. Han tog sig själv ur bilen, men lämnade sin 28-åriga kampanjmedarbetare Mary Jo Kopechene att drunkna i den. Först tio timmar senare anmälde han för polisen vad som hade hänt. Efteråt bad Kennedy allmänheten om ursäkt i en tv-sändning utan att nämna Kopechene och fortsatte sin politiska karriär som om ingenting hade hänt.
Robert, Edward "Ted" och John F. Kennedy 1963.
Oates skildrar hur den unga kvinnan långsamt drunknar i ett gyttjigt mörkt vatten medan hon väntar på att “Senatorn” som hon avgudar ska återvända och rädda hennes liv.
“Det var vi som var Mulvaneys” (1996) togs med tv-stjärnan Oprah Winfreys bokklubb 2001 och hela världen läste romanen. Precis som “Dom där” handlar den om en amerikansk familjs undergång. Den här gången för Oates oss till den fiktiva pastorala småstaden Mt. Ephraim på landsbygden utanför New York. Det är efterkrigstid och Michael och Corinne Mulvaney driver en framgångsrik takläggningsfirma och bor på en fin gård. De är besatta av att vinna social status och klanen åtnjuter välgång och lycka som den perfekta familjen. Men så blir den 15-åriga dottern Marianne drogad och våldtagen efter skolbalen. Stadens tystnad om det som hänt får familjen att falla sönder. Michael börjar dricka och familjen förlorar både företaget och gården och brodern Patrick bestämmer sig för att hämnas sin syster övertygad om vem som är förövaren.
“Det var vi som var Mulvaneys” tar vid där “Dom där” slutar, Michael konstaterar att mordet på John F. Kennedy 1963 klyver Amerika i två polariserade samhällen vars motsättningar bara hårdnar med tiden.
1. Norma Jeane på flygplansfabriken 1945. 2. Marilyn Monroe 1953.
Oates över 700 hundra sidor långa “Blonde” (2000) brukar betraktas som hennes magnum opus. Romanen handlar om verklighetens Norma Jean, mer känd som sexikonen Marilyn Monroe. Det var knappas Oates avsikt att skriva ett sådant monumentalverk, men ju mer hon trängde in i Bakers värld desto mer ville hon utforska den. Vi får följa Normas färd genom livet, från barnhemmets utsatthet och tiden som pinuppa till stjärnglansen och filmrollerna i Hollywoods strålkastarljus till slutet som presidentens älskarinna. Vi möter de andra männen i hennes liv, aldrig med utskrivna namn, men visst är det Tony Curtis, Joe Dimaggio och Arthur Miller hon älskar.
Jean/Monroe är förstås i sig ikonisk, men precis som flickan i “Mörkt vatten” blir hennes öde en arketypisk berättelse om den moderna kvinnans villkor, hur hon fjättras och förgås i männens värld. "Blonde" har nu filmatiserats av Andrew Dominik med Ana de Armas i huvdrollen.
1 Joe DiMaggio och Marilyn Monroe 1954. 2. Marilyn Monroe 1954.
Sent omsider upptäckte Oates vem hon egentligen var. Det visade sig att hon på sin fars sida hade judiskt påbrå. Hans familj var assimilerade tyska judar som försökte finna en plats i det lantliga protestantiska Amerika. Illa ansedda på grund av de är migranter följer ett hårt liv där farmoderns far försörjde sin familj genom att gräva gravar, det enda arbetet han kunde få. Konstant förödmjukad av omgivningen förlorade han till slut förståndet och försökte döda sin familj innan han tog sitt liv.
Pinuppan Marilyn Monroe på 1940-talet.
Oates berättar historien på ett fiktivt vis i romanen “Dödgrävarens dotter” (2007). Hon berättar om hur farmodern (i boken kallad Rebecca) som vuxen senare flyr med sin lille son (Oates far) från sin make när han närapå slagit ihjäl dem båda. Som ensamstående mor kämpar hon sedan i ett dömande samhälle som servitris och kontorist för att försörja dem.
Joyce Carol Oates 2019 och 1980.
I “Det förlorade landskapet” förstår vi farmoderns betydelse för den Oates blivit. Det fanns inga böcker i det fattiga arbetarhem hon växte upp i nära Niagarafallen. Men så en dag får den lilla flickan Oates Lewis Carrolls “Alice i Underlandet” (1865) av sin älskade farmor. När hon kort därefterbörjar skriva berättelser för hand ser farmodern snart till att ge henne en skrivmaskin. I skolans och universitetets bibliotek finner hon en outtömlig skatt och den akademiska och litterära världen blir hennes hem.
Joyce Carol Oates på besök i Stockholm 2009.
Farmodern återknyter genom sondottern till familjens stolta intellektuella tradition och på vis finner Oates till slut sig själv. Den franske judiske filosofen Bernard-Henri Lévy hävdar att judendomen till skillnad från kristendomen inte handlar om att tro, utan att om studera, att utforska Skapelsen och därmed Skaparen själv. I samband med “Dödgrävarens dotter” övergav Oates sin katolska tro och förklarade sig vara ateist, för henne manifesterar religionerna ett djupt mänskligt mysterium inom oss.
I dag delas Nobelpriset i litteratur ut, men den nu 84-åriga Oates lär inte få det. Hon har varit alltför produktiv och amerikansk. Däremot bör var och en se Stig Björkmans nya dokumentär “Joyce Carol Oates”: A Body in the Service of Mind” som nu visas på biograferna.