James Joyce och Marcel Proust. Illustration av Magnus Ringborg.
Hundra år har förflutit sedan 1922, ett märkesår för den europeiska litteraturen. Det året avslutade Marcel Proust sitt mäktiga verk "På spaning efter den tid som flytt". Samma år gavs James Joyces huvudverk "Ulysses" ut i sin helhet. Ett sekel senare framstår dessa två som den moderna romanens portalgestalter. Därför kan det nu vara på sin plats att ställa dem sida vid sida till beskådande. På många sätt framstår de som varandras motpoler.
1914 är Marcel Proust 43 år och har just publicerat "Le cote de Swann, Swanns väg" som är den första delen av "På spaning efter den tid som flytt". Krigsutbrottet gör att utgivningen av de fortsatta delarna fördröjs. Proust använder tiden till att expandera verket till de slutliga sju volymerna.
Joyce är 32 år och får äntligen efteråt ha försökt i tio års tid sin novellsamling "Dubliners, Dublinbor", publicerad. Dessutom trycks första avsnittet av "Porträtt av konstnären som ung", i tidskriften The Egoist. Han bor i Trieste, avslutar Porträttet och påbörjar arbetet med Ulysses. 1922 lägger Proust sista handen vid romanverket På spaning. Han dör i lunginflammation i november.
Joyces Ulysses gavs ut i delar i The Little Review, en amerikansk tidskrift, mellan åren 1918-1920, men det var 1922 som Sylvia Beach gav ut verket i sin helhet med det berömda blåvita omslaget på det lilla förlaget med Parisbokhandelns namn Shakespeare & Company. Samma år utkommer också T S Eliots banbrytande lyriska verk "The Waste Land".
För James Joyce var hans antiklerikalism och rasande kamp mot religiös tro ett fundament. Han vägrade be vid sin mors dödsbädd och han vägrade att döpa sin förstfödde son. En stor del av den självbiografiska Ett porträtt av konstnären som ung man handlar om hans skoltid i en jesuitskola, om hans djupa religiositet och hans planer på att bli präst som sedan vändes till ett våldsamt avståndstagande till all religion.
Marcel Proust var här en betydligt mildare uppenbarelse. Han är påfallande ointresserad av religion men däremot upptar hans fascination för kyrkobyggnader ett stort utrymme i "På Spaning". Katedralen i Chartres, kyrkan i Combray och kyrkan i Balbec som han tänkte sig skulle vara i turkisk stil, alla dessa fascinerar honom och får honom att nästan spricka av förväntan. Men det är de gotiska bågarnas välvning och de mångfärgade rosettfönstrens skimmer som lockar författaren, inte bönerna och bikten.
James Joyce. Illustration av Adolf Hoffmeister från 1966.
Marcel Proust förefaller lika ointresserad av politiken. Berättaren i på spaning är en gosse, yngling och ung man som verkar totalt omedveten om de sociala motsättningar som finns i samhället runt honom. Han är helt okritisk mot överklassens livsstil, hans stora ambition i livet tycks vara att komma så nära de högsta skikten i samhället som möjligt. Varje rosett på societetsdamernas kreationer skildras utförligt, något som kan enervera en nutida läsare. Proust är verkligen ingen rabulist, men det är otvetydigt att han rör sig från höger in mot centern allt eftersom tiden går. Beskrivningen av överklassen blir alltmer kritisk, alltmer ironisk ju längre man kommer i läsningen. Ordnarna och rosetterna skalas av och hyckleriet och egennyttan skiner igenom. I sitt liv var Proust var en centerman. Hans ansåg att såväl socialismen som katolicismen innebar faror för dogmatism och politiska excesser. Dreyfusaffären blev i decennier en politisk vattendelare i det franska samhället. Proust tog tidigt ställning för Dreyfussarderna och mot det reaktionära samhällsbärande skiktet och det gäller såväl i romanen som i författarens verkliga liv.
"Porträtt från landsbygden", målning av Gustave Caillebotte från 1876.
Joyce var radikal och rabulist. Redan i ungdomsverket "Dubliners", fullbordat när författaren var tjugotvå år, beskriver han det irländska samhället som förstockat, hycklande och förlamat. Han driver med kyrkans dubbelmoral, med sexuellt bigotteri och med en fanatisk irländsk nationalism. Det tog honom tio år att övertala en förläggare att ge ut verket. James Joyce var socialist, men han var knappast marxist, snarare en utopiskt svävande socialist. Men det verkar ändå som om ungdomens vågor har lugnat ner sig när man kommer till det mogna verket Ulysses. Där finner man en bred skildring av samhället. Stadens myller av personer beskrivs från många håll, först förstås från den godmodige annonsackkvisitören Leopold Bloom och från den medicinstuderande Stephen Dedalus med litterära ambitioner, sedan till den lata sångerskan Molly Bloom, till servitriser, prostituerade, kötthandlare, studenter drinkare. Om man ska nagla fast ett klassperspektiv i "Ulysses" så är det definitivt en godmodigt passiv småborgerlighet och alls inte någon upprorisk socialistisk arbetarklass eller någon nationalistisk militant gruppering.
Berättaren hos Proust är genom hela verket fascinerad av kvinnor: Gilberte Swann, Oriane de Guermantes, och Albertine. Hans alter ego Swann är förhäxad i Odette de Crecy. Men över, under och runt allt detta svävar homosexualiteten och bisexualiteten. Berättaren och Swann avviker aldrig vid sin upptagenhet av kvinnor, men i stort sett alla andra romanfigurer intresserar sig också för det egna könet. Diskussioner kring homosexualitetens väsen återkommer gång på gång i resonerande partier. När man läser Proust idag hundra år senare är det med förvåning man konstaterar att hans verk aldrig tycks ha utsatts för några sedlighetsåtal.
Hos Joyce är det totalt annorlunda. Ulysses blev förbjuden i USA och i England på grund av sin sexuella frispråkighet (men märkligt nog aldrig på Irland). Joyce beskriver ingående sexuella fantasier, också sådana som har kallats perversa, han uppehåller sig vid onani han beskriver kvinnlig sexualitet med stor inlevelse. Men det är uteslutande heterosexuella relationer och fantasier som skildras. James Joyce levde tillsammans med Nora Barnacle hela sitt liv. Marcel Prous etablerade aldrig några fasta förbindelser, men has förälskelser byggs huvudsakligen ha gällt män.
Proust är subjektiv. Joyce är objektiv.
Proust har ett berättarperspektiv. Joyce har hundra.
Proust berättar om femtio år. Joyce berättar om en dag.
Proust har kikare, Joyce har lupp.
Proust flyttar sig i romanverket mellan storstad, landsortsby och mondän badort, ja han ger sig till och med iväg till Venedig. Joyce rör sig inte utanför Dublins stadsgräns, men han går desto noggrannare genom varje gata.
Proust är botaniker, Joyce är geograf.
Proust ser, Joyce lyssnar.
Proust är distanserad, han ser det sociala spelet från ett helikopterperspektiv. Han rör sig runt på mottagningar, baler och operaföreställningar, överhör konversationer och spekulerar i marionetternas motiv, men hela tiden finns avståndet i hans långa reflekterande stycken. Joyce kryper in i skinnet hos de stadsbor han råkar träffa på vid sina vandringar genom stadens gator, men ingenstans röjer författaren någon distans till det beskrivna. Det ligger på läsaren att skapa en helhetsbild av alla de kristaller i kalejdoskopet som visas upp.
Parismotiv från 1903 målat av Jean Béraud.
När jag började läsa Proust blev jag förbluffad över att han kallades litterär modernist. Hans stil verkade så ålderdomlig med sina långa slingrande meningar som aldrig höll på att ta slut. Jag såg framför mig de överdekorerade salongerna med stuckatur, tunga draperier och möbler med guldtassar. Fin de siecle och La belle epoque. Det var först senare vid noggrannare närläsning som jag förstod det nya i hans avgrundslika metaforer och hans kirurgiska socialpsykologi. Men det är inga tydliga stilförändringar genom det fyra tusen sidor långa verket. Det är samma böljande svajande elastiska Proustprosa verket igenom.
Hos Joyce är det tvärtom. I "Ulysses" dominerar stilen över innehållet. I skolundervisning kring Joyce fokuserar man vanligen på hans ”stream of consciousness” och tar gärna fram Molly Blooms slutmonolog som exempel på detta. Och visst återkommer denna tankeström på flera ställen i "Ulysses", men det blir snart uppenbart att Joyce ändrar stil mellan varje episod. Vissa partier är skrivna som smattrande fanfarer av rubriker från en kvällstidningslöpsedel. Andra delar kan imitera stilen i en artonhundratalpredikning medan man hundra sidor senare tycks befinna sig i en naturvetenskaplig avhandling.
För Proust är stilen ett medel för att kunna borra sig allt djupare ner i själens och samhällets djupstrukturer.
För Joyce är samhälls- och personskildringen bara ett medel för att undersöka det litterära språkets och stilens gränser. Han gick, som vi vet, ännu längre i den riktningen i det sena verket "Finnegans wake". Ett verk som helt släppt kontakten med vardagsspråket och excellerar i nybildade ord med element hämtade från alla europeiska språk, ”en bok som bara läses av livstidsdömda” som en kriminalkommissarie buttert muttrade i en engelsk TV-serie nyligen. Den har precis kommit i en svensk utgåva. Inte en översättning utan ett ”motsvariggörande” som Bertil Falk föredrar att kalla det, Titeln blir då "Finnegans likvaka". Falk använde sextiosex år av sitt liv till detta monumentala arbete. Jag har börjat läsa i den och roar mig med att medan jag läser den ”svenska” versionen ha en uppläsning av originaltexten i öronen. En liknande halsbrytande upplevelse är att lyssna på Neville Jasons uppläsning av "In search of lost time" (finns på Storytel) som På spaning heter på engelska. Jason hittar en egen röst för varje baronessa, varje diplomat, västskräddare och källarmästare och formar med olika sociolekter det franska kastsamhället med en brittisk touch.
Robert de Montesquiou var en av Marcel Prousts influenser. Målning av Giovanni Boldini från 1897.
James Joyce var en hårding. Han var äldsta barnet av tio syskon i en familj som vanligen var utfattig och som fick flytta ständigt undan hyreskrävande husvärdar. Fadern var en drinkare, sångare, berättare och slösare, drag som James tycks ha tagit efter till stora mått. Skickades till internatskola utan att knysta. Blev mobbad, som barn blir, men han sa inget. På jesuitskolan bad han tidvis mer hängivet än någon av prästerna för att sedan svänga om och håna prästerskapet. Han var tidigt medveten om att han var ett geni och begärde att andra skulle stödja honom i hans strävanden. Han uppträdde gärna som sångare, ansågs lovande och funderade seriöst på en sångarkarriär. Ständigt fattig, ständigt på flykt undan gäldenärer. Men när det gäller hans litterära verk så slogs han som en tiger, vägrade att ändra en bokstav och lät hellre manuskripten ligga än att ge efter för marknadsanpassning. Han flyttade utomlands redan som tjugoåring.
De här dragen ser man egentligen inte så mycket av hos hans alter egon Stephen Dedalus och Leopold Bloom i Ulysses. Dessa är i stället en iakttagare av det sociala myllret och korselden av religiösa, politiska och kulturella influenser, de vandrar som sociala barometer genom Dublins gator.
Marcel Proust tycks ha varit en osäker, ängslig och sjuklig ung man och så förblev han till sin död. Hans litterära försök var trevande och relativt anspråkslösa även om han vann en del erkännande för sina kulturella krönikor i "Les plaisirs et les jours". Han var beroende av sin mor, vistades mestadels med familjen och flyttade aldrig många meter från sina föräldrar. Den enda utlandsresa han gjorde, till Venedig, var i sällskap med sin mor. Proust var sjuk i hela sitt liv och lämnade sällan sängen i sitt korkisolerade rum. Men han var rik liksom hans huvudperson Marcel är också rik i På spaning. När dennes flickvän Albertine är på flykt försöker han muta henne med en ny bil och en yacht för att hon ska komma tillbaka. Berättaren i på spaning företar sig ingenting av betydelse på eget initiativ, han är en iakttagare som tvivlar på sin egen plats i samhället. Först på de allra sista sidorna i det omfångsrika verket bestämmer han sig: Nu vet jag vad min uppgift är.
James Joyce. Målning av Jacques-Émile Blanche från 1934.
Vi ser alltså att Marcel Proust och James Joyce är varandras absoluta motpoler på flera områden. Men det finns också likheter. Båda skriver sitt liv, de är tidiga exponenter för det som i våra dagars lingo kallas autofiktion. Porträttet och På spaning liknar varandra i upplägget: en utförlig levnadsskildring avslutas med det stora beslutet - jag ska bli konstnär. Jag ska skriva, kosta vad det kosta vill! Båda författarna skapade något som ingen hade sett maken till tidigare, litterära verk som utmanade den borgerliga moralen, som hänsynslöst borrade sig ner i de egna erfarenheterna för att kunna nå det allmängiltiga och som inte drog sig för att förlänga meningar och pressa språket till läsarens tålamodsgräns. De hade en aldrig sviktande tro på värdet av sina litterära projekt som i många år möttes av oförståelse.
De båda diktarna träffades en gång, på Hotel Majestic i Paris den artonde maj 1922. Det berättas att hela konversationen bestod av ett enda ord som upprepades i olika sammanhang: ”Nej”. Proust frågade om Joyce kände prinsessan så-och-så, Joyce svarade nej. Värdinnan frågade Proust om han hade läst ”Ulysses” och Proust svarade nej. Joyce svarade i sin tur nej på frågan om han möjligen hade läst ”På spaning efter den tid som flytt”. Det var först i den delade taxin hem som samtalet kom igång. Proust klagade över sin dåliga mage medan Joyce var mer bekymrad över sin huvudvärk och sin allt sämre syn. Så slutade alltså mötet mellan modernismens giganter.
Både Joyce och Proust har ett rykte om sig att vara svårlästa, och det är fler personer som börjat att läsa deras huvudverk än som nått slutsidan. Risken är stor att man slår ihop den första delen på sidan femtiotre, i frustration över att ”ingenting händer”. Herregud ska Proust behöva femtio sidor för att tala om att det kan vara svårt att somna? Eller är inte Joyce färdig snart med beskrivningen av Leopold Blooms toalettbestyr? Paradoxalt nog gäller det att när man som läsare blir som mest otålig så bör man dra ner på takten. Då finner man en rörelse i texten. En viss lässtrategi kan kanske vara till hjälp.
Även här är det motsatserna som gäller. Mitt råd är att du börjar med Proust genom att läsa kommentarer. Olof Lagercrantz, denne suveräne introduktör, har skrivet en tunn och innehållsrik bok som heter Att läsa Proust. Lika anspråkslös i formatet är Alain de Bottons underfundiga Låt Proust förändra ditt liv. Men den verkliga pärlan är Carl Johan Malmbergs Lyckans gåta. Den kom nu i vår, den är en tjock och vacker bok som också bjuder på långa direktcitat. Neville Jasons korta biografi Life and work of Marcel Proust är heller inte att förakta. Först Nu är du redo för att hugga in i På spaning. Du kan börja i den del du råkar komma över, vilken spelar inte så stor roll, det händer ju ändå ingenting.
Med Joyce är det, förstås, tvärtom. Kommentarerna tenderar att bli akademiska. De senare verken är så intrikata att det är en hel industri att försöka dyrka upp varje detalj i dem. Men lämna det åt specialisterna! Du bör i stället läsa verken i kronologisk ordning. Först de korta novellerna i Dublinbor, ja den sista novellen i boken är faktiskt ganska lång, mästerverket De döda. Sedan är det dags för Ett porträtt av konstnären som ung man. Därefter är du redo att följa Stephen Dedalus vidare när han slår följe med Leopold Bloom i Ulsysses. En fin möjlighet är att lyssna på Reine Brynolfsons torra inläsning som finns tillgänglig på strömningstjänsterna. När Molly Bloom har utsagt sitt sista ”Ja!” i den avslutande monologen bör du stanna upp ett tag, ta ett djupt andetag och sedan öppna Finnegans likvaka. Bered dig på att det tar lite tid. Nyligen berättade en bekant för mig att ”vår läsecirkel kring Finnegans wake går stadigt framåt. Vi har hållit på i femår och har redan hunnit med femtio sidor!”
Lycka till!
Magnus Ringborg är psykolog och skulptör samt medlem i Svensk-Finska James Joycesamfundet och Svenska Marcel Proustsällskapet