I ”Mjölkat” vimlar det av namn på växter. Groddblad, våtarv, svinmålla, vädd, såpnejlika, jättevallmo, tjärblomster… – Jag var intresserad av blommor som barn och är det fortfarande, säger Sanna Samuelsson.
Att hon började skriva på boken samtidigt som föräldrarna efter 36 år flyttade från gården har inte något med vartannat att göra, säger Sanna Samuelsson först, men tystnar och tillägger ”jo, kanske ändå”.
– Det var en sorg för mig när de lämnade Stora Gåra. Det var inte alls samma sorg för dem tror jag, de var mest lättade över att slippa slita dygnet runt. Men jag började att fundera mycket kring vad man kan ha för en koppling till en plats man inte äger men ändå har en tydlig relation till.
Sanna Samuelsson, hennes hund, pomchin Zack, och jag träffas över en lunch i den lummiga trädgården på Babettes kafferi i Linköping. Hon kommer med tåget från Stockholm, där hon numera bor. Tidigare bodde hon länge i Göteborg där hon först studerade litterär gestaltning och sedan arbetade som idé- och kritikredaktör på Göteborgsposten. Den tjänsten har hon lämnat, men hon skriver fortfarande krönikor och kritik för tidningen.
Sanna Samuelsson har bytt landet mot staden, precis som Ellen i ”Mjölkat”.
Romanens Ellen sätter sig på impuls i sin avställda bil och kör från staden till det gamla barndomshemmet, en gård som ligger i ett landskap som liknar Östergötland. Hon ska bara ta sig en titt, men de nya ägarna (som inte är bönder) är bortresta. Ellen hittar husnyckeln under en blomkruka och tar sig in. Hon somnar i en av barnens sängar. En natt blir flera. Hon träffar den jämnårige grannen Max som hon lekte med när hon var liten. Det finns ett särskilt band mellan dem. Det kunde kanske ha blivit de två. Fast ändå inte. Ellen söker just nu mest tröst i sorgen efter uppbrottet från flickvännen Diana.
– Romanen är fiktion, understryker Sanna Samuelsson. Händelserna i boken har inte hänt. Men storyn uppkom 2014, när mina föräldrar beslutade sig för att sluta som ekologiska mjölkbönder. Jag ville beskriva hur de sociala strukturerna på landsbygden har förändrats.
Skulle du säga att det är en politisk bok?
– Bara det att romanen handlar om det den handlar om, landsbygden och jordbruk, gör att den är politisk. Men att huvudpersonen har en massa starka åsikter betyder ju inte alltid att hon har rätt. Hon kan inte så mycket, egentligen. Hon upprepar mest vad hon hört sina föräldrar säga.
Huvudpersonen, Ellen, är inte helt igenom sympatisk.
– Hon är lite av ett rövhål, faktiskt, säger Sanna. Hon begår ju ett brott när hon tar sig in i huset, även om hon själv inte tycker det. Hon rättfärdigar allt hon gör. Hon är ganska manipulativ. Hon leker med både Max och läsaren.
Var det roligt att gestalta henne?
– Ja, men svårt. Jag vill ju ändå att läsarna ska känna lite med henne. Samtidigt tänker jag att det kanske bor ett litet rövhål i var och en av oss.
Bokens titel är inte i första hand ett verb, som man skulle kunna tro, utan ett substantiv. Ellen minns hur hennes pappa ”gick ut till mjölkat”, morgon och kväll. Mjölkat är själva sysslan, mjölkningen, något man gör. Och mjölken är allt. Utan den överlever de inte.
Sinnligt beskrivs den vita drycken, hur den ser ut, hur den smakar, hur den fyller kossans allt stinnare juver.
Sanna Samuelsson har överhuvudtaget skrivit en bok som är väldigt fysisk. Man är liksom där och halkar runt i leran och kornas avföring. Bitvis är boken till och med äcklig.
– Ja, jag tycker att det är spännande med det äckliga, säger hon över lunchbordet och skiner liksom upp. Det finns så många föreställningar kring äckel, och gränsen mellan icke-äckligt och äckligt kan vara hårfin. Till exempel kan en ostskiva som faller ner på golvet förvandlas till oätlig. Runt just mat finns det många föreställningar, kanske beror det på hur jordbruket ser ut, att det i dag är så långt mellan produktion och konsumtion.
”Mjölkat” kommer ut den 11 augusti på Albert Bonniers förlag. Sanna Samuelsson har när vi träffas precis sett omslaget till boken. Hon säger att det här med att vara författare fortfarande känns abstrakt. Hon har jobbat med romanen så länge, redigerat fram och tillbaka i något som stundtals känts som en oändlighet.
– Men det är spännande och jättejättekul. Jag hoppas att många kommer att läsa boken, att de också kommer att tycka att den är underhållande.
Och det dröjer sannolikt inte nio år till nästa roman. Sanna Samuelsson har flera manus på gång.