Verner von Heidenstam i Övralid.
Hon har alltsedan genombrottet med “Underbara kvinnor vid vatten” 1995 prisats rikligt för sina romaner.
– En författare skriver inte för att få priser, att vara författare innebär att ta en mycket allvarligare riktning i livet som handlar om att utforska människovärlden och vårt inre. Men hade någon sagt mig när jag som ung började skriva att jag skulle få så mycket uppskattning för mitt författarskap hade jag inte kunnat föreställa mig det, säger Monika Fagerholm.
Övralidspriset kom som en stor överraskning.
– Det var helt oväntat. Det är roligt att juryn lyfter fram det humoristiska i mina romaner, för även om de handlar om tunga och allvarliga saker så har de också humor. I mörkret finns bara mörker, men bara lite ljus kan ge den där livskänslan.
Verner von Heidenstam har den 61-åriga författaren inte läst sedan hon var student, men hon har däremot i sin litteraturvetenskapliga forskning studerat Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg som var en viktig influens för den svenske diktaren.
– Jag ska sätta mig ner och läsa Heidenstam nu som vuxen kvinna och få en mogen relation till hans författarskap.
Johan Ludvig Runeberg. Målning av Carl Peter Mazér från 1837.
Monika Fagerholm debuterade med prosatextsamlingen “Sham” 1987 och var då influerad postmodernismen, en idérörelse i tiden som vänder sig mot tanken på fasta värden, objektiva sanningar och att vi har bestämda jag, våra identiteter beror på vår relation med omgivningen. I Sverige introducerades dess i regel franska företrädare på 70- och 80-talet genom kulturtidskriften “Kris”, med välbekanta redaktionsmedlemmar som litteraturvetarna och sedermera akademiledamöterna Horace Engdahl och Anders Olsson.
– Jag minns när Kris kom och jag själv intresserade mig för den postmoderna tänkaren Julia Kristeva. För mig är postmodernismen framför allt en bra metod som var nödvändig för att komma bort från den essentialism som fanns inom kvinnorörelsen på den tiden. Jag ville hitta ett sätta att berätta om flickor och unga kvinnor som inte gjorde dem till objekt i den psykosexuella processen att “bli kvinnor”, utan att få vara subjekt, hjältar, precis så som män har fått vara i litteraturen.
Den bulgariska filosofen Julia Kristeva har betytt mycket för Monika Fagerholms författarskap.
I dag får postmodernismen klä skott för allt möjligt som uppfattas vara ur led i tiden, från “alternativa fakta” till kulturmäns gränslöshet mot kvinnor och barn. Som politiskt aktiv socialdemokrat är det för Monika Fagerholm omöjligt att förhålla sig så relativistiskt till världen.
– Den postmoderna nihilismen går inte att leva efter, jag har alltid varit aktiv i samhället och var en del av kvinnorörelsen på 70-talet. Postmodernismen är ingen religion, men dess idéer har i en vidare mening påverkat kulturen i en riktning som gjort det möjligt för människor att vara friare i sig själva.
Samtidigt ser hon nu ett stort hot mot den friheten i den samtida identitetspolitiken. Återigen blir människan fångad i sitt kön eller sin etnicitet. Monika Fagerholm vill se en större samhällsdebatt där vi gemensamt kan diskutera tidens frågor utan att låsa fast oss i vilka vi “är”.
– Jag förstår den politiska aspekten av de här frågorna, men i dag är vi tyvärr tillbaka i essentialismen, representationstanken och föreställningen om att bara vissa personer ska få skriva om vissa erfarenheter är förödande för litteraturen. Man kräver politiskt direkta svar av litteraturen som den inte kan ge, för litteratur handlar just om att kunna förmedla upplevelser och leva sig in i upplevelser som inte är ens egna.
"Underbara kvinnor vid vatten" (1995).
Med sitt uppbrutna, närmast drömska berättande och sina popkulturella inramningar har “Underbara kvinnor vid vatten” beskrivits som ett typiskt postmodernt verk, men det håller Monika Fagerholm inte med om.
– Att andra beskriver mitt författarskap har jag haft svårt för, ibland har jag blivit arg, men jag har med tiden bestämt mig för att inte bry mig om det. Jag håller absolut inte på med litterära experiment, även om jag skriver mina romaner i bitar har jag en sammanhållen idé om dem. Det jag har svårt för är elegant skrivna romaner, de ska vara lite solkiga också. För bra litteratur uppstår ur ordlöshet, utifrån den bygger författaren sin värld och hittar sitt språk.
Elizabeth Taylor 1955.
Jackie Kennedy 1960.
“Underbara kvinnor vid vatten” handlar om mötet mellan två familjer i ett sommarparadis i 1960-talets Finland.
– Men det handlar inte om nostalgi, för det gillar jag inte. När kvinnorna i romanen identifierar sig med Elizabeth Taylor eller Jackie Kennedy rör det sig om något mycket djupare än vad man först kanske tänker sig. Det stora brottet sker vid 1965 och därefter kommer kvinnorörelsen och kvinnorna får ett språk att beskriva sig själva och sin erfarenhet med bortom filmstjärnorna.
”Underbara kvinnor vid vatten” blev en internationell succé som filmatiserades av landsmannen Claes Olsson 1998. Sedan debuten har Monika Fagerholm skrivit ytterligare sex romaner.
– Innan dess hade jag bara haft en liten läsekrets på ett hundratal personer och plötsligt hade jag en egen publik.
Paul Anka 1962.
Beatles 1965.
David Bowie 1972.
Musiken spelar stor roll i hennes berättelser och den följer tidens gång. I “Underbara kvinnor i vatten” tar musiken avstamp i Paul Anka och Beatles och slutar med David Bowie. Men Monika Fagerholm betonar att musiken inte ska förstås som tidsreferenser, utan som en slags ledmotiv som hänger samman med handlingen och karaktärerna i sig.
"Den amerikanska flickan" (2005).
Hoola Bandoola Band 1973.
New York Dolls 1973.
I hennes Augustprisbelönade roman “Den amerikanska flickan” (2005) blir det svensk progg med Hoola Bandoola Band och amerikansk punkrock som New York Dolls och Richard Hell and the Voidoids som flätas samman med berättelsen. En flicka hittas i slutet av 60-talet död i ett träsk och ett par tonårsflickor börjar några år senare nysta i vad som egentligen hände.
– Den handlar om hur myter och legender om en svår händelse växer fram och sprids i ett litet samhälle. Just den processen har jag intresserat mig mycket för.
Den amerikanske filmskaparen David Lynch är en viktig influens för Monika Fagerholm
"Lola uppochner" (2013).
Monika Fagerholm har tagit starkt intryck av den surrealistiske amerikanske filmskaparen David Lynch, på samma vis som i hans filmer utspelar sig hennes existentiella thrillers i städade idyller som under den polerade ytan ruvar på mörka hemligheter. Hennes roman “Lola uppochner” (2013) för oss tillbaka till den finska småstaden Flatnäs i början av 90-talet där en ung man hittas mördad. Ett par tvillingpolisers utredningsarbete letar sig in i det lilla samhällets inre och förflutna. För oss som kan vår Lynch förs tankarna direkt till hans klassiska film “Blue Velvet” (1986) och framför allt tv-serien “Twin Peaks” (1990-1991). Mycket riktigt blev Monika Fagerholms roman också 2016 en tv-serie i finländskan Ulrika Bengts regi.
– Jag har strävat efter ett filmiskt berättande och serien gjordes i Lynchs anda. Det finns ingen förställt i det han gör, allt är mycket, mycket genomtänkt. Hans film “Mullholland Drive” får oss att tro att vi ser något mycket invecklat, men så visar det sig att den är hur begripligt som helst och Lynch ställer oss frågan om det verkligen var lösningen på gåtan som roade oss? “Twin Peaks” är till en början fantastisk i sina bilder och stämningar, men handlingen faller sedan sönder av dess egen omöjlighet.
Vattnet är ett annat återkommande tema i Monika Fagerholms verk. För tio år sedan skrev hon essäsamlingen “Havet” tillsammans med Linköpingsjournalisten och ljudkonstnären Martin Johnson som ur olika perspektiv skildrar just havet. Vattnet spelar också stor roll i hennes eget liv, hon har byggt en swimmingpool vid sitt hus i byn Tenala utanför Ekenäs.
– Jag är tokig i att simma. Att ha en egen pool var något helt otänkbart här i Finland när jag växte upp på 60-talet, det var bara något som man hade i Amerika. Poolen spelar också en viktig roll i min favoritförfattare John Cheevers romaner.
– Jag har i efterhand kommit på att alltsedan “Den amerikanska flickan” så har alla mina romaner börjat med att en person står ensam vid ett vattendrag. Jag som hade lovat mig själv att inte skriva samma roman om och om igen. Jag vet inte vad det beror på, det är väl att det finns så många myter inom oss om vattnet. Det står för det oändliga på något vis, när vi blickar ut över det sträcker det sig ut mot evigheten.
"Havet" (2012).
"Vem dödade bambi?" (2019).
Monika Fagerholm fick Nordiska rådets pris för sin senaste roman “Vem dödade bambi?” (2019), en ruskig historia om ett fruktansvärt brott som begås bakom ljudisolerade väggar i ett fint finskt villaområde.
– Tänk dig Lidingö eller liknande, några pojkar utsätter en jämnårig flicka för en brutal gruppvåldtäkt, en händelse som “måste tystas ner”. Tystnaden är ett tema i mina romaner, hur tystnader om brott drabbar både offer och förövare. Jag ville knyta an till den debatt vi haft under de senaste tio åren om de här brotten och frågan om skuld.
Den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm tilldelas årets Övralidspris.
Just nu skriver hon på ett manus som ser ut att bli en svit på tre romaner, en slags tillbakablick på hennes eget liv.
– Det är en berättelse som börjar på 70-talet och sträcker sig framåt i tiden. Den handlar om att vi befinner oss i ett stort paradigmskifte. Jag tänker då på klimatförändringarna och det hot de utgör mot oss, men också på kriget i Ukraina och hur vi i Finland nu blir betraktade som fiender av Ryssland efter att sedan fortsättningskrigets slut haft en slags vänskap.
– Människan har ingen framtidstro längre, framtiden har blivit som ett hot för oss. På 50- och 60-talet trodde vi fortfarande på framtiden, men vi förlorade den framtidstron på 70-talet och den har inte kommit tillbaka sedan dess.