”Imorgon är vedergällningens dag. Dagen jag får min hämnd på mänskligheten. Allt för att tjejer aldrig har gillat mig. Om jag inte kan få er, tjejer, så tänker jag förinta er.”
22-årige Elliot Rodger sitter i sin bil, upplyst av en gyllene solnedgång, och pratar rakt in i kameran. Det är dagarna innan den 23 maj 2014 då han kommer att döda sex människor i Santa Barbara, Kalifornien. Rodger, som tog sitt liv efter dådet, har hyllats som en hjälte av incelkulturen, en subkultur som har utvecklats på olika Internetforum och samlar i huvudsak heterosexuella män som känner sig bortvalda på den sexuella marknaden.
Begreppet incel, kort för Involuntary Celibate, myntades 1997 av en kvinna vid namn Alana. Hon startade det första incelforumet, Alana’s Involuntary Celibacy Project, för kvinnor och män, singlar såväl som gifta, som hade haft livslånga svårigheter med sexuella relationer och förhållanden.
När Alana lämnade Incel-forumet kring år 2000 övertogs begreppet av andra. Det kom alltmer att förknippas med heterosexuella män och kopplades till antifeminism, kvinnohat och självömkan. En incel blev synonym med en arg ung man som skyllde sina sexuella misslyckanden på kvinnor. Vad hade kvinnorna gjort? Valt andra män. I Kalla Faktas dokumentär om svenska incels från 2021 säger en man som kallar sig Adam: ”Jag känner mig så dåligt behandlad av kvinnor att jag har som en ilska mot dem. Jag känner mig så ignorerad, som att de inte vill ha med mig att göra. Och då får man en hämndkänsla.”
Incels talar om "lookism", samhällets diskriminering av fula människor, och ser sig själva som förlorare i det genetiska lotteriet. Kvinnor är enligt incels hjärtlösa och grymma och vill bara ligga med attraktiva män, på forumen benämnda som Chads. 80 procent av alla kvinnor vill ligga med 20 procent av männen enligt incellogiken. Kvinnors ytliga läggning gör att många män blir utan. Och detta anses vara djupt orättvist. Underförstått: sex är en rättighet (för män) och kvinnor borde ställa upp av ren plikt.
Incels menar att kvinnor inte kan leva i ofrivilligt celibat. En kvinna har alltid fri tillgång till sex, oavsett hur hon ser ut. Det är bara att kasta sig ut i havet bestående av de bortvalda 80 procenten. Det finns forum för kvinnliga incels, ofta kallade femcels, som upplever konstanta romantiska nederlag. Man behöver inte leta särskilt noga för att hitta massvis av kvinnor som vittnar om att de blir ratade av män.
Den ofrivilligt ensamma kvinnan har blivit alltmer synlig i litteraturen. Amanda, huvudpersonen i Amanda Romares omtalade roman ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” (2021), har efter tio års stiltje på kärleksfronten bestämt sig för att verkligen ge dejtandet ett försök. Hon börjar lite försiktigt med att ge sitt nummer till bartendern på sitt favorithak. Innan hon vet ordet av swipar hon höger för glatta livet.
I rasande fart avverkar hon elektriker, konsulter, potentiella pundare, dansare, franska forskare och ansiktslösa män på Tinder. Amanda försöker vara öppensinnad och dejtar faktiskt, tvärtemot vad incelmännen tror, under sin egen liga. Och hon får mycket riktigt ligga ibland. Men det blir inte mer än så. Det känns som att hon råkar ut för en lång rad av de så kallade kanske-männen, en manstyp som diskuterats flitigt på kultursidorna. Kanske-mannen vill gärna träffa kvinnor, men utan att ta steget och lova något mer, en man som inte vill engagera sig i ett förhållande. Amanda kommer sällan längre än till första dejten.
Här har vi en helt annan verklighet än den incelmännen beskriver. Det är nästan undantagslöst Amanda som blir dumpad. Även om killen var tråkig, gick konstigt och hade dålig andedräkt. Hon uppvisar till och med regelrätta inceltendenser: ”Fan. Varför knullar ingen mig? Jag går här på stan, med en fulladdad vagina, och ingen tar chansen. Det är inte rättvist. Det är fan er plikt att tillfredsställa mig.”
Hon lägger liksom incelmännen mycket tid på att grunna över varför hon blir bortvald. Men till skillnad från dem så söker hon svaren hos sig själv. Är hon för intensiv och påflugen? Kan killarna lukta sig till hennes desperation? Eller är hon för självsäker och rättfram? ”Var det mitt fuckface? Stönade jag för fult? Pratade jag för mycket om mig själv? Lät jag ointelligent?” Hon vänder sällan sin ilska utåt, tenderar att implodera snarare än explodera. Det är henne det är fel på, hon suger, hon är för känslig, hon är för ful, för mycket, ett hopplöst fall. ”Hade någon av mina killkompisar raggat på en tjej som mig hade jag ropat SPRING!”
En annan bok som skildrar den ofrivilligt ensamma kvinnan är Malin Lindroths ”Nuckan” (2018). Medan Romares huvudperson längtar efter tvåsamheten längtar Lindroth efter en position bortom den. Hon vänder sig emot den i vår kultur så starka övertygelsen om att det finns någon för alla, att tvåsamhet presenteras som en naturlag. Tvåsamhet är ingen objektiv sanning. Bara en berättelse som har berättats så många gånger att den känns lika oundviklig som årstidernas gång.
När Lindroth skriver sin bok har hon levt ensam i 30 år. Lika länge har hon behövt förhålla sig till kulturens idé om vad en ensam kvinna är. Hon avkrävs ständiga bevis på att hennes ensamhet är resultatet av fria val: ”den fina sortens ensamhet, som används till självutveckling, resor och spännande kulturprojekt, ja den lyxiga egentiden!” Genom sin blotta existens motsäger nuckan idén om tvåsamheten som naturgiven. Så folk korrigerar, trollar bort eller ogiltigförklarar.
I själva verket var hennes ensamhet i allra högsta grad ofrivillig. Men nuckan är för den sakens skull ingen incel. Hon är snarare botemedlet. Lindroth hävdar att så länge vi närmar oss romantik som om det vore en födslorätt så kommer varje kärlekshaveri kännas som ett hot mot ens rätt att existera. Men nuckan är inte arg, varken på sig själv eller någon annan. Hon vänder i stället romantiken ryggen. ”Om femton män nu säger nej går jag någon annanstans med älskandeförmågan.”
Lindroth har kallat sin bok för ett befrielseprojekt som bereder plats för den större berättelsen om kärlek, makt och relationer. I år kom nuckans återkomst, ”Nuckans hjärtespalt”. Här skriver inte Lindroth i egen person utan utifrån en fiktiv nucka som har bosatt sig på landet med sina katter och sätter nuckeblicken i arbete genom att svara på frågor som har skickats in till olika relationsrådgivare. Alla rådgivare verkar vara överens om att människor vill och bör vara två. Vad händer om en nucka i stället tar över hjärtespalten?
Incels brukar referera till filmen "Matrix" där huvudpersonen får välja mellan ett blått och ett rött piller. Det röda pillret visar personen sanningen, medan det blå låter honom leva vidare i en illusion. Inom incelrörelsen betyder "bluepill" att man tror på majoritetssamhällets åsikter, exempelvis att personligheten är viktig för att attrahera kvinnor och att det går att förbättra situationen genom att jobba hårt, medan "redpill" är sanningen: tron på att gener och utseende bestämmer all romantisk och sexuell framgång.
I nuckans universum är det drömmen om kärlek som är det blå pillret. Det känns nästan som en direkt blinkning till incelrörelsen när hon ställer följande fråga till en brevskrivare: ”I det läge du nu befinner dig har det slitits upp en reva i det kärleksmanuskript i vilket du har skolats sedan en tidig ålder. Känner du tvånget att genast reparera det? Fråga dig först om du alls vill drömma drömmen.”
Nuckan erbjuder en väg ut. Det kanske varken är fel på dig eller dem du åtrår. Systemet har varit riggat hela tiden. I Lindroths perspektiv är den imploderande kvinnan och den exploderande mannen en reaktion på samma kris: de har inte fått det de trott sig ha rätt till. Att kvinnor verkar söka romantisk kärlek medan män i första hand tycks vilja ha sex känns som ett symptom på hur vi ser på män och kvinnor i stort. Det är samma mekanismer som gör att den ena sidan av spektrat tar ut sin frustration på den andra, ibland med dödlig utgång som i Elliot Rodger-fallet ovan. Men detta är något vi kan förändra. ”Om jag hade fattat att den kärlek som aldrig kom i den form jag tyckte mig blivit lovad varken var en naturlag eller en mänsklig rättighet, bara en berättelse jag var fri att skriva om. Det hade förändrat så mycket.”
Cecilia Köljing är kulturjournalist och författare