1. Den framgångsrika författarinnan Berit Spong 1935. 2. Berit Spong håller tal i Snavlunda 1953.
Del 5
Berit Spong var den tredje mottagaren av Övralidspriset när hon 1947 tilldelades det till Verner von Heidenstams minne. Spong var en produktiv, aktad och bästsäljande författare som skrev om kvinnors liv på den östgötska landsbygden och gavs ut på stora Norstedts förlag. Länge hörde hon till standardbeståndet i svenska folkbibliotek, men i dag är Spong närmast helt bortglömd, man finner hennes böcker i nötta och gulnade originalutgåvor i Östgötabibliotekens magasin.
Varför blev det så?
Spong föddes 1895 i Framnäs i Vinnerstad, beläget mellan Motala och Skänninge. Hennes far var byggmästaren Carl Oscar Spong och modern Anna Fredrika Gustafsson var småskollärare, men hade enkel torparbakgrund. Likt sin mor utbildade sig Spong till lärare, hon läste i Uppsala och fortsatte sedan med språkstudier i Tyskland, Frankrike och Italien. Hon gifte sig med lektorn och rektorn Bertil Malmrot 1925.
Sin litterära karriär inledde Spong som poet och debuterade med den kritikerrosade diktsamlingen ”Högsal och örtagård” 1924, en succé som trycktes i inte färre än sex upplagor. Den var traditionalistisk och tillbakablickande, likt Heidenstam och de andra ”nittiotalisterna” var udden riktad mot realismen. I natursköna romantiska betraktelser förs vi till ett närmast magiskt landskap kring Vättern dit industrialiseringen ännu inte nått, där troll, vättar, vattenfruar och gamla asar finns sida vid sida med kristna motiv, en skildring av det gamla bondesamhällets kultur och andevärld, en blandning av sträng lutherdom och kvardröjande folktro.
"Grindslanten" (1885). Motalamålaren August Malmströms skildringar av 1800-talets bondesverige stämmer bra i sina stämningar med Berit Spongs författarskap. Här finns både idyll och svärta, både gemenskap och utanförskap.
Det idylliska återkom i uppföljaren ”Lärkornas land” (1929) med nationalromantisk anda och lantliga motiv från Östergötland. Men under 30-talet influerades hon av de moderna strömningarna och hennes tredje och sista diktsamling ”Dam med parasoll” (1937) är mer personlig och individualistisk, poesin mer saklig och vardagsnära än tidigare.
"Väva vadmal" (Svensk folkdans). Motalamålaren August Malmströms skildringar av 1800-talets bondesverige stämmer bra i sina stämningar med Berit Spongs författarskap. Här finns både idyll och svärta, både gemenskap och utanförskap.
Spong hade då börjat skriva prosa. Redan 1926 kom novellsamlingen ”I Östergyllen” som sedan följdes av ”Kungsbuketten” (1928) och ”Slottet på rullgardinen” (1934). Hon hämtade folklivsberättelser från hembygden som med mestadels ljusa stämningar skildrar ett Östergötland och Sverige som inte längre finns, ett traditionstyngt, hierarkiskt och organiskt bondesamhälle där var människa visste sin plats. Det är ofta det som leder till förvecklingar och dramatik i hennes berättelser, hur kärlek och lust mellan människor över gränserna leder till oro och gnissel i systemet. Det finns hela tiden en spänning mellan kollektivets trygga normalitet och lockelserna och fördömelsen i det avvikande och ensliga.
Litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström kallar det för ”begäret på landsbygden”, Spong brukar därför jämföras med samtida författare som Motalasonen Gustav Sandgren, Artur Lundkvist, Vilhelm Moberg, Irja Browallius och Gertrud Lilja.
"Skvallerbyttan". Motalamålaren August Malmströms skildringar av 1800-talets bondesverige stämmer bra i sina stämningar med Berit Spongs författarskap. Här finns både idyll och svärta, gemenskap och utanförskap.
Den förbjudna kärleken är också motivet i debutromanen ”Spelet på Härnevi” (1938), en försäljningssuccé som utspelar sig i hemtrakterna och är inspirerad av människor ur Spongs eget liv. Den otillåtna passionen blir den mörka dramatiken i ett annars händelsefattigt allmogeliv väl förankrat i den östgötska myllan.
Spongs författarskap kom på 30-talet att närma sig arbetarförfattarna, men trots att hon var präglad av samma fattiga torparbakgrund som exempelvis Moa Martinson, hade hon en helt annan akademisk distans och snarare ett kulturhistoriskt intresse i att skildra armodet i gamla bondesverige. Där Martinson söker konflikten och den slutliga frigörelsen, fångar Spong snarare förståelse och nostalgi. Det är sannolikt skälet till att den förra till skillnad från den senare ännu är läst i dag.
Den egna familjehistorien utforskade Spong i romanerna ”Nävervisan” (1942) och ”Svarta tavlan” (1946). De är inspirerade av hennes morfars liv, en torpare i Vinnerstad och hur hennes mor lyckades ta sig ur fattigdomen genom att utbilda sig till lärare. Kvinnors avancemang genom samhällsstånden är ett viktigt tema hos Spong. Sönerna tycks för evigt vara fångna i torparskjortan, prästkappan når de aldrig, medan döttrar kan klättra upp för samhällsstegen genom utbildning och äktenskap.
"Sista paret ut" (1865). Motalamålaren August Malmströms skildringar av 1800-talets bondesverige stämmer bra i sina stämningar med Berit Spongs författarskap. Här finns både idyll och svärta, både gemenskap och utanförskap.
Samtidigt är normer till för att efterlevas, i Spongs värld straffas den som avviker, om än med integriteten intakt, medan den som spelar enligt reglerna når framgång. Det glödande upproriska hos Martinson ser vi inte ett spår av.
I böckerna om den egna släkten briljerar Spong som landsbygdsskildrare, vi får detaljrikt följa jordbruksarbetet genom årstidsväxlingarna och nöden som ständigt står vid farstun till torpen. Och de unga som överger de gamla och far till Amerika för ett liv de aldrig kan skapa sig hemma i Sverige.
Skandalromanen ”Sjövinkel” (1949) väckte stort publikt intresse. Den kretsar kring den så kallade ”rektorsfejden” i Strängnäs som Spongs make vad inblandad i. Närmast ”rättshaveristiskt” försvarar hon familjens ära i en inskränkt och förljugen småstad där den idylliska fernissan nätt och jämnt skyler den ”demoniska” ondska som ruvar under den. Romanen delade kritikerna, vissa uppskattade uppriktigheten medan andra såg stora moraliska problem i hur riktiga personer hängdes ut i den.
Berit Spong föddes i Framnäs i Vinnerstad 1895 och levde sina sista 20 år fram 1970 på Tjälvesta herrgård utanför Askersund.
Senare flyttade Spong och maken till herrgården Tjälvesta utanför Askersund, vilket inspirerade hennes att förlägga sina berättelser till Närke i stället. Mer exotiskt skrev hon också flera romaner som utspelar sig i officerskretsar i tyska städer under 1800-talet, där kvinnors intriger och skvaller är det genomgående temat.
I slutet av sitt liv återvände Spong till Östergötland i sitt författarskap med novellsamlingarna ”Historier kring Vättern” (1968) och ”Historier från hemtrakten” (1969), två litterära landskapsskildringar. Hon satte punkt för författandet 1970 med ”Morris och hans rivaler", en samling både ömma och sorgliga berättelser om alla de älskade katterna från hennes uppväxt, om människors omsorg och grymhet mot djur i det gamla bondesamhället. Samma år avled Spong 75 år gammal.
Berit Spong i sitt hem 1940.
Sannolikt föll författarskapet offer för den radikala samhällsförändring Sverige genomgick under hennes liv. Till skillnad från Martinson väckte inte Spongs nostalgiska landsbygdsberättelser någon större entusiasm hos den framåtblickande nya kvinnorörelse och den progressiva vänster som tog vid när hon själv gick bort.