Eminem, rappens Elvis Presley, var på allas läppar 2001.
Nyköpingsburna Maria Fagerberg är sedan länge etablerad Linköpingsbo och till vardags arbetar hon som lärare på Film & Musikgymnasiet i Norrköping där hon undervisar i just skrivande. Det är viktigt, både intresset för ungdomar och vår användning av ord och bilder är genomgående teman i hennes författarskap. Fagerbergs berättande är filmiskt, antingen i manusformlika sekvenser eller i ett rörligt språk.
Tredje vågens feminism, den renässans kvinnokampen fick under 1990-talet och början av 2000-talet, efter tillbakagången under det nykonservativa 80-talet, är en ingång i Fagerbergs författarskap.
Om första vågens feminister, som Ellen Key och Moa Martinson, kämpade för kvinnors rätt att få rösta, utbilda sig, yrkesarbeta och att äga och andra vågens förkämpar som Ebba Witt-Brattström stred mot diskriminering och för makten över sina kroppar, som rätten till fri abort, tillgång till preventivmedel och skydd mot våld i hemmet och inom äktenskapet, så fokuserade tredje vågens feminism på informella frågor som könsroller och sexualitet i en mer individualistisk och mindre organiserat inriktad kamp än tidigare, en strävan som inte exklusivt vände sig till kvinnor.
Den tredje vågens feminism har sedan utvecklats vidare i en fjärde våg under 2010- och 20-talet. För fjärde vågens feminister är begreppet ”intersektionalitet” nyckeln, det vill säga uppfattningen om att en patriarkal könsmaktsordning upprätthålls genom ett inriktat samspel av förtryck och underordning grundad på kön, etnicitet, kroppsliga och mentala funktionsförmågor, klass, ålder, sexualitet och religion. I synnerhet har denna feminism aktualiserats genom metoo som uppmärksammade kvinnors fortsatta utsatthet inom alla samhällssfärer.
I Fagerbergs författarskap möter vi den tredje vågens feminism i färd mot den fjärde. En viktig del i denna är hur verkligheten framställs genom språket, inte minst hur vår medialiserade och alltmer digitaliserad tillvaro medieras av och för oss. Vilka ideal finns kring hur vi bör vara och på vad sätt hänger det ihop med kapitalism och patriarkat? Vem passar in i den snäva normen och vem hålls utanför?
Samtidigt befinner vi oss just i en kommersialiserad samhällstillvaro där populärkulturens referenser och stereotyper sätter ramarna och tyder människors liv i vad som alltmer liknar en klaustrofobisk ekokammare. I Fagerbergs romaner är människorna fångna i denna idealiserade bildvärld och försöker finns glipor i den för att kunna andas en annan friare luft, en sann kärlek.
Hon debuterade som 36-åring med romanen ”Svart dam” (2003). Med korthuggna och exakta meningar bestående av ögonblicksbilder och reflektioner får vi ur den 29-åriga språkvetardoktoranden och småbarnsmamman Ninas perspektiv följa hennes sista tid i livet. Hon är svårt och obotligt sjuk och befinner sig i dödens väntrum på sjukhuset, med öppna ögon går Nina sitt öde till mötes. Hennes man Jakob får allt svårare att hålla sig samman medan han ser henne tyna bort och hennes sexåriga dotter Amelia, en liten mini-punkare med Ramones-t-shirt från H & M (på tal om kapitalismen approprierande av alla kulturella uttryck), är alltmer frustrerad och förkrossad över att mamma aldrig blir frisk och kommer hem från sjukhuset.
Ninas avhandling handlar om rapptexter och tredje vågens feminism, hon analyserar sin samtids “Elvis Presley”, den vite amerikanske rapparen Eminem (då enormt populär) och hur han använder nedsättande ord som ”nigger” och ”bitch” och ger dem ny kraft och betydelse beroende på de textsammanhang han använder dem i.
Samtidigt kämpar hon mot det egna kroppsliga “förfallet”, Nina som har hårdtränat kickboxning ligger nu till sängs och vägrar köpa billiga krämer från Pressbyrån på sjukhuset utan insisterar på att fortsätta smörja in sig med sin dyra av märket Biotherm. Sjukhustillvaron tär och hon jämför den med Lars von Triers rysliga spiritistiska tv-serie ”Riket” (1995, 1998) som utspelar sig bland andar och demoner på Rigshospitalet i Köpenhamn. Hon muntrar upp sig själv genom att lyssna på Nick Caves svartkomiska mordballader: ”All God’s children, they all gotta die…”
Nick Cave uppträder för 19 000 svenskar i Stockholm 1996, samma år som han släppte sin bästsäljande platta "Murder Ballads".
”Svart dam” är en slags undergångsberättelse. Ninas död sammanfaller med terrorattacken 11 september 2001 och en ny tidsålder där George W Bush valts till president i stället för klimatkämpen Al Gore och kriget mot terrorn ska snart börja i ett högst hypermedierat format. Hon har ingen aning om vilken värld som Amelia kommer växa upp i, kanske är det i den yttersta tiden. Själv träder ateisten Nina snart in i ett varmt ljus och omfamnas av en evig kärlek.
Al Gore och George W Bush i debatt under presidentvaljskampanjen 2000.
De korthuggna meningarna och styckena som i filmsekvenser återkommer i Fagerbergs andra roman ”Till Hemlandet” (2004), som i det avseendet är mer experimentell och abstrakt, som om den utgjordes av scenanvisningar och repliker till en pjäs eller just en film.
Den då 37-åriga Maria Fagerberg vid utgivningen av hennes andra roman "Hemlandet" (2004).
Fagerberg för oss till ett land som kastats in i ett inbördeskrig och vi får följa hur en rad av dess invånare försöker överleva, från den pressade presidenten till fifflaren som hittar sätt att berika sig på våldet, från den våldtagna tonårsflickan till prästen som förlorar sin tro.
Norska FN-soldater i ett sönderbombat och belägrat Sarajevo 1995.
Sönderfallet är åter Fagerbergs ämne, men precis som i debuten är kärleken kraften som håller samman och ger hopp om en ny gryning. Hemlandet för tankarna till kriget i forna Jugoslavien, men Fagerbergs söker en existentiell modell som ska kunna tolkas i olika sammanhang. Samhällen som trasas sönder och människor på flykt är erfarenheter som vi ännu ständigt möter i Sverige. Men det detaljerade sammanhanget och senare romaner ger texten en helt annan närvaro i “Svart dam” och senare romaner.
I nästa bok, ”Skärvor av himlen” (2006) finner vi spår eller embryon av den intersektionella analys som några åt senare kommer ta plats inom feminismen.
Den unga filmaren Vendela vill inspirerad av Lukas Moodyssons dramafilm ”Lilja 4-ever” (2002) om människohandel från Ryssland, göra en dokumentär om en rysk tonårsflickas vardag. Hon kommer i kontakt med 15-åriga Nadja som går i skolan om dagarna och sliter på en bar om kvällarna och nätterna för att försörja sig själv och sin gamla sjuka mormor som hon bor tillsammans med i en liten lägenhet. Hennes alkoholiserade mamma har lämnat dem och skickar inga pengar, Nadja är resultatet av en oönskad tonårsgraviditet.
Lilja (Oksana Akinsjina) och Volodja (Artiom Bogutjarskij) i scen ur Lukas Moodyssons "Lilja 4-ever".
”Skärvor av himlen” är en stark och realistisk berättelse som just handlar om våra bilder av oss själva och verkligheten. Vendela har sedan hon var liten fascinerats av och uppmuntrats att skildra världen och livet genom kameralinsen (i dag gör varenda unge det genom TikTok och Instagram) och mötet med Nadja ställer henne inför dilemmat vilken makt hon har i sina händer när hon återger ”verkligheten”, vad hon visar och ur vilka vinklar hon gör det.
Scen ur Lukas Moodyssons "Lilja 4-ever".
Det får också henne att fundera över sig själv som flicka och kvinna, vilka roller hon har spelat, i synnerhet i relation till pojkar och män. Hur hon först var den osminkade pojkflickan som var med grabbarna till att sedan bli den prydliga popprinsessan med skarp klippt svart frisyr och med en flera år äldre “prins”, ett ungt “geni” med diffusa konstnärsdrömmar, som kontrollerade henne och gjorde henne till ”sin” och så i förhållande till den nuvarande pojkvännen Emil, en ännu inte lika framgångsrik student som ser upp till Vendela och stöttar henne i allt. Nu äger hon makten att berätta sin version om världen och livet.
Nadja, fången i ett alltmer auktoritärt postsovjetiskt Ryssland (som två år senare kommer att invadera Georgien och resten är samtidshistoria), tvingas axla alla de roller vuxenvärlden underlåter att ta sitt ansvar för och hon tycks inte ha någon framtid alls, endast äktenskap är vägen framåt för henne.
Scen ur Lukas Moodyssons "Lilja 4-ever".
Kvinnors situation och utsatthet i olika former springer som en väv mellan två skilda samhällen och två olika liv. Just moderskapet hamnar i fokus, hur Rysslands mödrar ofrivilligt sviker sina döttrar i generation efter generation och Vendela känner samtidigt glädjen och ansvaret över det liv som växer inuti henne själv.
Fagerbergs fjärde och senaste roman ”Lingonstigen 114” (2009) är den som tydligast utspelar sig i ett slags Linköping. Redan i ”Skärvor av himlen” övergav hon det korthuggna och sceniska för ett mer rörligt berättande, i ”Lingonstigen 114” har detta blivit ännu mer konventionellt, något som förstärker det realistiska, men också något som gör den mer långsam och en smula idisslande.
Den 41-åriga Susanne lever i den på pappret perfekta familjeidyllen i villan på Lingonstigen. Här finns allt nära, en Ica-butik, en bra skola, trevliga och rekorderliga grannar och bussar går in till stan var tjugonde minut. Tillsammans med Niklas har hon barnen Embla och Kalle och vardagen består av jobb, skola, hockey- och fotbollsträning och fredagsmys framför tv:n med chips och läsk.
Idyllen i Ullstämma påminner om den på Lingonstigen i Maria Fagerbergs roman, men vad gömmer sig bakom den perfekta ytan?
Men så börjar fasaden krackelera och den perfekta medelklasstillvaron falla sönder. Susanne ångrar att hon tog jobbet som föreståndare för förskolan hon jobbar på. De gamla kollegorna är bara besvikna på henne och ingenting hon gör blir rätt, Susanne känner sig otillräcklig som chef. Dessutom börjar samhällets växande klyftor göra sig påminda, hon möter nu små barn som kommer till förskolan hungriga och trötta, med rufsiga hår, för små och smutsiga kläder. Barn som inte får vara med de andra och leka och stöts bort. Något är ruttet i konungariket i Sverige.
Idyllen i Ullstämma kanske påminner något om den på Lingonstigen i Maria Fagersbergs roman, men vad gömmer sig därbakom?
Som kvinna börjar hon också tappa självförtroendet, den en gång så starka och fasta kroppen börjar bli lös och hängande och de grå tjocka stråna sticker fram i håret.
Lilla Kalle växer inte lika snabbt som de andra killarna och han börjar få svårt att hänga med både i rinken och på planen, och han måste göra mål om han ska få hålla sig kvar på toppositionerna i lagen. Det gör pojken nedstämd och uppgiven, har han inte det som krävs?
Trent Reznor, bandet Nine Inch Nails frontman, under the Self-Destruct tour, cirka 1994–1995.
Men mest av allt oroar 15-åriga Embla. Var tog den glada fotbollstjejen vägen, hon som kom hem alldeles lerig från träningen och vräkte i sig en hel hög mackor? Flickan som alltid gick osminkad i mjukiskläder och håret enkelt uppsatt i svans? Numera är hon klädd i svart, är hårt målad och färgar håret i skiftande grälla färger. Hon säger ingenting och lyssnar på mörk musik, som Nine Inch Nails:
”I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real…”
Så fjärran Susannes egna livsbejakande tonår i slutet av 80-talet som Madonna-tjej med korsett, hårband och kjol.
Den provocerande livsbejakande Madonna i mitten av 1980-talet.
Och så upptäcker hon en dag en blodfläck i huvudhöjd på Emblas sängkläder. Snart öppnar dörren till den instängda dotterns avgrundsdjup av självhat och självskadebeteende, en ny digital värld där Embla lämnar ut sitt inre på nätet till otaliga nyfikna blickar, både likasinnade och voyeurer. Det patriarkala förtrycket tar sig inte bara uttryck i ouppnåeliga ideal för unga kvinnor. I en mer påtaglig form visar sig att ett gäng av skolans populära killar närmast obehindrat kunna trakassera Embla och andra elever utan att vuxenvärlden har ingripit.
En samling svartklädda emo-tonåringar i Stockholm 2008.
”Lingonstigen 114” låter som titeln på en feelgood-roman, men utvecklas snart till en kritisk granskning av de ideal som skymmer och förminskar verkligheten och gör människors liv små och meningslösa. En berättelse om vem som utövar makt bakom det idylliska och om föräldrars oförmåga att skydda sina barn mot världens alla hårda och mörka krafter.
Det är nu snart 15 år sedan Fagerbergs gav ut sin senaste roman, men på så många vis pekar de alla fram emot vad som skulle komma. Inte minst den fortsatta idealdyrkan och eskapismen i digitaliseringens hyperverklighet. Vi är fångna i de sociala mediernas nät, en plats där vi omges och marineras i vår tids kultursjukdomar och sociala smittor, narcissism och objektifiering.
Och vi frågar oss: Var finner vi kärleken i den här världen?