Satan plågar Job. Illustration av William Blake från 1821.
Det tar ett ögonblick innan jag förstår vad som händer. I ena stunden sitter jag och smuttar på mitt vin till ljudet av violiner, i nästa är allt jag ser ett hav av rök. Kuddarna är bortryckta och ersatta av en vinande kyla, och när jag griper om vinglaset möts mina fingrar av ett pyrande ingenting. Jag sitter inte längre men jag står inte heller, och jag vet inte om mina fötter pekar mot himlen eller min svanstipp mot marken.
Det hela förflyter dock på mindre än ett hjärtslag, så som det alltid gör. Jag bänder isär ögonfransarna till en väsande suck, och möts av ett rum iklätt kusligt monotona blomtapeter och lika skräckinjagande blommiga fåtöljer. Guldkysst solljus silar in mellan spetsgardinerna.
En samling fotoramar runt dörren fångar min blick. Jag begriper inte för ett ögonblick hur någon frivilligt skulle rama in deras bistra miner och hänga som en prydnad, men ändå hänger de alla med identiska avstånd och välputsade glas.
Parketten knarrar. Jag snor runt. Och stelnar till.
Damen i vit blus ser inte ut att vara en dag under sjuttio. Hon har varken målat sig i blod eller håller ett kranium i sin famn, och hon är ingenting av det jag hade målat upp för mitt inre. Den gamla damen bara står där, stödd mot en av salongens fåtöljer, och sänker glasögonen med fingertoppen. Om än något förvånad.
“Ni är... inte vad jag hade förväntat mig.” Hennes stämma är ljuvare än jag föreställt mig.
Inte ni heller är jag på väg att säga, men inser i tid att det kan uppfattas som oartigt. Och att det kan ge upphov till frågor om vad jag faktiskt hade förväntat mig som jag inte riktigt känner för att svara på.
“Inte vad eller inte vem?” svarar jag istället. Chansen finns alltid att hon kallat fel furste. Om det är någon annan hon söker kanske jag kan komma undan det här snabbare än jag trott. Det må vara svårt att förstå, men vi har bättre saker för oss här på andra sidan.
“Ni är nog rätt man, det är inte det.” Jag ryser till vid ordet‘man’. Om hon bara visste vad fel hon har. “Ni ser bara... mer sedesam ut än jag förmodade”, fortsätter hon efter att ytterligare en rynka vuxit fram i hennes panna.
Jag kan inte hindra impulsen att titta ner på mig själv. Mina bara fötter är det första jag ser, nästan lika gyllenbruna som parketten. Sammetstofflorna måste åkt av i farten. Byxorna sitter som tur är kvar, om det nu var det hon menade.
“Folk brukar anta det värsta”, säger jag utan att bry mig om att hålla mörkret ur rösten.
Hennes skrynkliga läppar formas till ett tyst ‘o’, och hon svarar snabbt: “Ni får ursäkta mig, jag visste inte-”
“Nej, ni brukar sällan det.” Svansen piskar i luften när jag fortsätter. “Så sluta upp med enfalden och avbryt ditt pentagram, så kan vi båda glömma det hela.”
Jag nickar mot tecknen på golvet, målade i prydliga linjer mot den ljusa parketten. Det slår mig när jag betraktar det fina hantverket att hon måste använt pensel. Trots att en röst i huvudet skriker åt mig att jag borde återvända snarast och tusen svarar att jag inte kan och att allt är den här damens fel, rycker det lite i smilbanden. Jag har sett många måla pentagram genom åren, men ingen har tidigare kommit på idén att använda ett verktyg istället för sina lortiga fingrar.
Lågorna från stearinljusen (ICA Basic, etiketterna sitter kvar) fladdrar i tystnaden medan jag väntar på hennes svar. Men när hon öppnar munnen igen börjar jag tvivla på hörapparatens kvalitet.
“Vill ni ha te?”
Jag blir stående ett hjärtslag, och när jag blinkar igen är jag övertygad om att jag har hört fel. Men så följer jag hennes blick och ser soffbordet som står dukat bakom fåtöljen.
“Tack, det är... ” Tungan, som alltid varit ett av de vassaste vapnen i min arsenal, står för första gången på väldigt länge utan ord. “Det är bra.”
Hon hinner inte hejda skuggan av besvikelse som drar förbi i hennes blick när hon sänker kannan i famnen.
“Å. Men lite kaffe?”
Jag ler medlidsamt och nickar mot cirkeln runt mina fötter. “Jag kan inte lämna pentagrammet är jag rä-”
“Ja, ja, just det, det stod någonting om det ja...”
Damen ställer tillbaka kannan på det virkade underlägget. Dammkornen dansar i solljuset. En hallongrotta på det dignande kakfatet har hamnat snett, men rättas kvickt till av hennes flinka fingrar.
Det enda jag kan höra när jag spetsar öronen är en golvklockas stadiga rytm. Inga ventilationsaggregat. Inga bullrande grannar. Inga röster, inga skratt.
Min blick dras till fotoväggen runt dörren. När jag tittar riktigt noga tycker jag mig kunna se likheter. Jag betraktar damens profil. Fotona. Ja, där är höknäsan. Och där är de snäva ögonen.
En tanke tar form i tystnaden. En liten misstanke sprungen ur tusen års erfarenhet och instinkt.
“Vill ni att jag ska ta er?”, frågar jag försiktigt.
Hennes näsborrar fladdrar till ögonblicket innan hon spärrar upp ögonen och stapplar ett steg bakåt.
"Tartini's dröm", illustration av Louis-Léopold Boilly från 1824.
“Det var det mest oförskämda jag någonsin... ” Hon hötter med fingret mot mig. “Tro inte att ni kan komma här och slänga er med de... fasonerna. Jag må vara gammal, men jag är inte född bakom en sten, herr Lucifer.”
Jag höjer ett ögonbryn, tills det går upp för mig vad jag just sagt.
“Nej, jag... ”Fan. Vill ni att jag ska ta er med mig, menar jag.”
Men det andra är inget dåligt erbjudande heller, vill jag tillägga, men hejdar mig när jag ser hennes fortfarande rasande blick.
“Det kommer knappt kännas.”, fortsätter jag när hon börjar gnida sina händer.
“Tala inte som min terapeut. Jag har hört tillräckligt av den åsnans lögner. Och jag har förresten redan tagit andra sprutan, så mig får du inte än på ett tag.”
“Får jag då fråga vad ni vill att att jag ska göra? Förbanna er granne med evig otur?
Döda ert ex? Hjälpa till med matteläxan, starta en pandemi, åkalla världens undergång?”
“Göra? Nej, det är nog bra, tack som frågar.”
“Så varför... ” Jag nickar mot stearinljusen och de prydliga linjerna av lammblod på parketten.
“Jo... utan Emmy har det varit så ofantligt trist här. Medan syster Siv har åkt in för att vaccinera och Emmy bara rest runt med soppa till de riktigt dementa haggorna har det inte funnits någon att prata med. Ja, jag må kunna laga min egen mat och städa mitt hus, men betyder det att man bör bli fullkomligt bortglömd? I alla fulla fall, så trillade jag över den här boken och tänkte att det kunde vara värt ett försök.”
“Och var fick du tag på denna bok?”, frågar jag dovt. Den oansvarige sate som lämnat den för henne att hitta... Låt oss säga att han inte kommer få några trevliga kommande dagar.
Hon blinkar.
“Mariestads bibliotek såklart..”
“Ett... bibliotek?”
“Ja, den stod bland kokböckerna. Måste varit något fel. I alla fulla fall, den såg inspirerande ut, så-”
“Förlåt mig, men jag hänger inte riktigt med här. Du hittade ritualen i en bok på ett bibliotek och åkallade mig för att... dricka te?”
“Jag hade kakor också.”, mumlar hon och fingrar på en hallongrotta.
Jag tittar på den ålderbitna kvinnan, som betraktar något inte ens jag kan se utanför fönstret, och säger slutligen, trots att det tar emot: “Jag menar det jag sade förut. Jag måste verkligen fara.”
“Jo... jag antar att det blir så.” Hon möter fortfarande inte min blick.
“Det har varit ytterst angenämt.”, säger jag mot hennes rygg och bugar, djupt den här gången. “Nå, om du vill vara så god och... ”
“Jag antar att vi ses igen.”
"Lucifer", målning av Fraz Stuck från 1890.
Jag ger henne en stilla nick till svar. Men innan jag hinner sluta ögonen för att stålsätta mig inför den magvrängande återresan hörs hennes spröda stämma åter.
“Får jag hälsa?”
Det är nära att jag faktiskt öppnar munnen när orden dryper genom huvudet. Javisst, vill du önska en låt också?
Men innan jag hinner ge henne en mer artig ursäkt har hon börjat rabbla upp halva kvarteret.
“Gunna. Hälsa Gunbritt Karlsdotter att hennes sherry var den värsta jag druckit. Vet du vad, jag borde faktiskt stannat hemma de där fredagarna istället, det var ju inte som att vi gjorde något annat än att snacka strunt ändå. Tur att man aldrig behöver se dem igen. Och vårt hembiträde fröken Hägg, säg till henne att jag bara åt hennes skorpor för att vara artig och att de brända lortarna skulle passat bättre till svin. Förskräckligt högljudd kvinna det där. Skulle alltid vara och rota bland mina kastruller.”
Jag stannar upp i mina försök att lägga namnen på minnet vid det där sista hon säger. Visst kan jag skymta koppargrytor som hänger över spisen. Men någonting säger mig att de inte skramlat på många, många år.
Rösten blir hes.
“Hälsa Ragnar att hans hund hördes ända till Majgatan, och att damerna på syjuntan alltid önskade byrackan död när hon började skälla på söndagsmornarna.”
Jag hör inga skällanden, inget tissel, tassel, eller kvicka broderifingrar. Allt som finns kvar är pendels ödesmättade rytm från ovanvåningen och ett hus som suckar av tystnad.
Hon stannar upp, och rösten sjunker så lågt att jag får anstränga mig för att höra orden när hon fortsätter.
“Och Mia, min fina gamla Mia, hälsa henne att...” Silverblänk kantar hennes klara ögon. “Hälsa henne att jag aldrig kommer glömma hur hon övergav oss den novemberdagen, och att om jag någonsin ser henne igen så... Och Gusta. Hälsa min Gusta att... han var en förtretlig gubbe och envis som en åsna och att jag...”
Orden dör. Jag sänker huvudet och lägger handen mot bröstet.
“Det ska jag.”
När jag möter hennes ögon igen lyser de klarare än middagssolen runt hennes
änglalika hjässa. Utan att jag behöver säga något eller visa på ringen av ljus böjer hon sig ner på knakande knän och kupar en knotig hand runt lågan. Jag bryr mig inte om att påpeka att hennes arm är innanför cirkeln eller att jag lätt skulle kunna rycka henne till mig. För av någon anledning känns det som att jag – bara den här gången– kan få låta henne gå.
Hon drar ett andetag, jag gräver in klorna i handflatorna, men så klingar en road röst genom tystnaden.
“Och slå Hitler på käften åt mig.”
Jag ler. Men innan hon hinner ge mig tid att svara blåser den sköra lågan ut, golvet försvinner under mina fötter, och världen sväljs i en kaskad av rök.