"Vi och dom andra" heter boken, som gavs ut på förlaget Universus academic press i höstas. Ämnena kan tyckas tunga, men Leif Östrup berättar i sina essäer med lätt handlag och stilistisk slagfärdighet om människor, både offer och förövare, i de delar av 1900-talet vi skäms mest för.
Det börjar med Karl-Gustaf Ficht som arbetar på rasbiologiska institutet i Uppsala och mäter skallar på samer, men ifrågasätter de tyska forskarnas fixering vid judarna – och aldrig anar sitt eget, verkliga ursprung. Boken berättar också om en judisk man som återvänder till barndomens Berlin, om hur "tysketöserna" förföljdes i Norge efter kriget och om lärarinnan på särskolan Bodaborg som avslöjade att normalbegåvade unga flickor skickades till sterilisering efter falska IQ-test.
– Det är min egen svärmors historia från Bodaborg. Hon och hennes kollega förlorade sina jobb, de fick sparken för att de berättade vad som pågick där, säger Leif Östrup.
Somliga personer i boken är verkliga, andra är fiktiva men så realistiskt beskrivna att de kommer till liv under läsningen. Genomgående är en vilja att se den andre som medmänniska, på tvärs mot farlig gruppindelning, demonisering och rasism.
– Det finns två faktorer som ligger bakom boken. Den första var att jag förlorade min hustru, Barbro, och att jag tänkte på vad hon hade sagt.
I förordet citerar Leif Östrup sin hustrus maxim som hon ofta upprepade för deras söner: att i alla grupperingar finns det både hedersknyfflar och skitstövlar, genier och fårskallar: "Därför kan man aldrig någonsin säga att dom är så eller så. Bara att hon eller han är så eller så."
– Den andra faktorn var att jag i samma veva läste en FN-rapport om folkmord, som slog fast att 100 miljoner människor dog i folkmord under 1900-talet. Det är tio miljoner varje årtionde. Och jag började fundera på grupptänkande och vad det kan få för följder, säger Leif Östrup.
Boken inleds med berättelsen om en flicka som föds med svår läpp-gomspalt: "Den som inte genast vände bort blicken undgick inte att lägga märke till ett par vakna bruna ögon som lyste ovanför all denna otyglade förödelse".
Leif Östrup vet vad han talar om. Han är plastikkirurg och var med och startade kliniken på US i Linköping.
– Jag har opererat 300 barn med läpp-gomspalt, de har stått mitt hjärta nära, berättar han.
Att han ville jobba med plastikkirurgi var ett skäl till att han flyttade från hemlandet Danmark till Sverige. Den andra faktorn var att han träffat Barbro.
Men första gången han kom till Sverige var alltså i december 1943. Hans far var aktiv i danska motståndsrörelsen, och till slut var de tvungna att fly över sundet gömda i en båt.
– Jag minns det fortfarande tydligt, berättar Leif Östrup.
– Jag var åtta år. Vi var mycket sjösjuka. Luckan i däcket var igenspikad, men jag hörde kofoten som drog ur spikarna och så kom det plötsligt in frisk luft där vi legat och kräkts. En skånsk tullare tittade in och sade "välkomna till Sverige!"
Hans far som var polis fick jobb i Helsingborg efter tre dagar, och två veckor senare kunde familjen fira jul i egen, ny bostad. Efter ockupationen återvände fadern genast till Danmark för att ställa de ansvariga tills svars.
– Det har naturligtvis präglat mig, den antifascistiska inställningen, säger Leif Östrup.