För fem år sedan intervjuade jag akademiledamoten Anders Olsson i samband med valet av Kazuo Ishiguro till Nobelpristagare. Han resonerade då kring att pristagarna under flera år präglats av författarskap som utforskar den personliga identiteten, vem är “jag” egentligen i den globaliserade föränderliga världen där kulturer och människor flyter samman i en allt snabbare hastighet.
Året innan föll valet på rockpoeten Bob Dylan, en artist och ordkonstnär som verkligen skiftat identitet och uttryck genom åren, och Ishiguro med sin dubbla bakgrund som japan och britt är ett bra exempel på detsamma. Sedan dess har Olga Tokarczuk, Peter Handke, Louise Glück och Abdulrazak Gurnah tilldelats priset och de har på skilda vis skrivit om samma frågor. De är alla en slags gränsöverskridare och sökare som beskriver den existentiella rotlösheten. I identitetspolitiska och nationalistiska tider ska vi inte ta för givet vilka vi “är”, utan våga utmana fördomarna om oss själva.
Den normandiska författarinnan Annie Ernaux har utforskat sig själv och sitt minne i sitt skrivande. Hon har influerats av landsmannen och litteraturteoretikern Roland Barthes ideal om att författaren ska skriva minimalistiskt och neutralt, något som gör att det personliga också blir tillgängligt för läsare och att hennes erfarenheter kan delas av alla. Nobelkommittén motiverar sitt val på följande vis: “"för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar." Annie Ernouxs namn har länge nämnts i Nobelprissammanhang, fast är kanske ändå inte det mest publika valet.
– Men vårt val kan inte komma som en överraskning för någon, hon har lästs länge och är översatt till många språk, säger Anders Olsson.
Finns det ett mönster i era val av pristagare under de senaste åren?
– Kanske inte riktigt så tydligt, men visst gräver Ernaux i minnet efter sanningen om sig själv. Hon påminner mycket om Marcel Proust, en författare hon också själv hela tiden nämner som en förebild.
Fransmannen Proust är en av litteraturens giganter och som med sin stora romansvit “På jakt efter den tid som flytt” (1913–1922) utforskade vad tiden och minnet gör med oss och dess betydelse för vår förståelse av vilka vi själva är.
– Men Ernaux är inte lika skonsamt mot sig själv som Proust, hon förskönar inte utan söker verkligen sanningen om vem hon är med en helt annan sälta. Proust skriver väldigt långa och målande meningar medan Ernaux håller sig kort och nära vardagen.
Till skillnad från Proust, som var ekonomisk oberoende och kom från förmögen överklass, så har Ernaux arbetarbakgrund med rötterna Normandies landsbygd och hennes romaner präglas av en helt annan social erfarenhet. Givetvis finns det förstås också en skillnad från Proust i att hon är kvinna och att frågan om skam är central. Hon har i sina romaner berättat om hur det var att genomgå en illegal abort och att på grund av sina tidiga sexuella erfarenheter stötas ut ur gemenskapen i ett då mer konservativt och katolskt präglat Frankrike
– Det handlar om klass, det är den stora skillnaden mot Proust. Ernaux är en politisk författare som har ett budskap om samhället och hon tror på litteraturens befriande kraft. Hon är också mycket influerad av den franske sociologen Pierre Bourdieu, vilket syns i hennes verk.
Bourdieu är en tänkare som just teoretiserat kring hur klasskillnader uppstår och formas i ett samhälle, hur människor beroende på utbildning och social och ekonomisk status beter sig, talar och för sig i olika sammanhang. Kulturellt kapital spelar in i vilka vi är och hur vi uppfattas, en intressant fråga för en kvinna med enkel och lantlig bakgrund som blivit författare, litteraturprofessor och nu Nobelpristagare i litteratur. Ernaux betraktas också som en föregångare till senare författare som det franska underbarnet Édouard Louís, en av Bourdieus studenter, som uppmärksammats för sina skildringar av den nordfranska arbetarklassen utifrån perspektivet att vara homosexuell och avvikande i en hårt manlig och våldsam omgivning.