"Tordyveln flyger i skymningen" (1978).
Del 2
”Tordyveln flyger i skymningen” (1978) var först en radiopjäs som Maria Gripe spelade in tillsammans med Kay Pollak 1976. Den markerade en ny inriktning för hennes författarskap. Influerad av romantikens författare som Edgar Allan Poe, systrarna Brontë och framför allt Johan Stagnelius och Carl Jonas Love Almqvist, började hon skriva mystiska och skräckgotiska romaner för unga. Hon sammanför den religiösa och filosofiska existentialismen i berättelsen om Hugo och Josefin, den andligt färgade socialrealismen i böckerna om Elvis och det sagolika och det gotiska från “Glasblåsarns barn” i en egenartad mörk romantik.
”Tordyveln flyger i skymningen” utspelar sig i det fiktiva småländska samhället Ringaryd där de tre ungdomarna Jonas, Annika och David börjar luska i den gamla Selanderska gårdens förflutna. En olycklig kärlekshistoria mellan den unga fröken Emelie och den fiktive Linnélärjungen Andreas Wiik blir ingången till ett djupt filosofiskt mysterium.
I ungdomsromanens form utforskar Gripe den idéhistoriska övergången mellan upplysningens och romantikens natursyn för att spegla ett pågående liknande skifte i samtidens förhållningssätt till miljön.
Carl von Linné. Målning av Anders Rosling från 1775.
Linné tänkte sig att vi lära känna Gud genom Hans skapelse på samma vis som Bibeln vittnar om honom. Genom att systematiskt studera naturen skulle Skaparens vilja och ordning framträda för människan. Men efter hand uppfattade Linné naturen som mer dynamisk och föränderlig och att allt liv hänger samman i en rörlig enhet, även om han själv aldrig kom att formulera en evolutionsteori. Gud växer fram med sin föränderliga skapelse.
Gripe låter Wiik fortsätta tankegången. Influerad av de gamla egyptiernas föreställning om att allt som finns härrör ur en enda substans, ett urämne, och att döden bara utgör en ny fas bortom livet, utvecklar han föreställningen om att allt som finns utgörs av ”allsjälen”.
Den religionshistoriskt bevandrade Gripe är väl medveten om hur den fornegyptiska mytologins nära uteslutande kretsar kring frågan om människans relation till naturen, något som inte minst ses i framställningen av gudar med människokroppar och djurhuvuden.
De egyptiska gudarna Aman och Ra tillsammans. Illustration av Léon-Jean-Joseph Dubois.
Enligt svensk folktro var tordyveln lyckobringande och varslande för skörden. Den som fann den ligga sprattlande hjälplös på ryggen fick tio synder förlåtna för att hjälpa tordyveln på benen igen. Dess släkting kring Medelhavet, pillerbaggen, beskrevs av just Linné 1758 och var ett heligt djur i det forna Egypten som gärna avbildades som amuletter eller i gravar. Egyptierna föreställde sig att pillerbaggen var en av solguden Ras manifestationer och den symboliserade existens och växande. De misstog sig också om att den var enkönad eller androgyn och befruktade sig själv, precis som Aman, den skapelsegud som manifesterade urämnet ur vilken allting uppstått och som skapade sig själv genom att säga sitt namn.
En relief med en pillerbagge som motiv på ett egyptiskt tempel.
I själva verket får Wiik formulera den tyske filosofen Friedrich Schellings romantiska naturuppfattning. Gripe var sedan gymnasietiden väl förtrogen med dennes tänkande, men allmänt sett var Schelling länge helt förträngd och återupptäcktes först på 1960- och 70-talet i takt med att den gröna rörelsen tog form.
Schelling bröt tvärt med den mer mekaniska och atomistiska förståelse av verkligheten som präglade upplysningen. Tvärtom beskriver han tillvaron som en organisk enhet där det vi uppfattar som mentalt respektive kroppsligt i själva verket inte kan skiljas åt. Då betraktades Schellings naturfilosofi som mystiskt och ovetenskaplig, i dag som en tidig insikt om våra ekosystem. I ett sådant sker ingenting slumpartat och händelser hänger samman med varandra, också genom tiden. Det förflutna och framtiden är lika närvarande som nuet, det är den dramatiska tråden genom “Tordyveln flyger i skymningen”.
Nu ska SVT filmatisera Gripes klassiker som tv-serie och den planeras att börja sändas 2024.
Maria Gripe och hennes make konstnären Harald Grupe i tilldeleades Stiftelsen Litteraturfrämjandets stora barnbokspris 1981.
"Agnes Cecilia" (1981).
I “Agnes Cecilia – en sällsam historia” (1981) rör sig Gripe framåt i filosofihistorien och Arthur Schopenhauers ord “Var människa bör alltså förstå sig själv som ett nödvändigt väsen…” blir portalstrofen för en berättelse om att förstå sig själv och sin roll i världen.
Arthur Schopenhauer. Målning av Ludwig Sigismund Ruhl från 1815.
Noras föräldrar dör i en bilolycka när hon är liten och hon växer upp i en fosterfamilj. Det är ingen enkel sak, hon har vaga minnen och uppfattningar om sitt förflutna och dessutom känner hon en dragning till sin jämnårige fosterbror Dag, hennes tvetydiga eller rent romantiska känslor tycks också vara ömsesidiga.
När de flyttar in i en ny lägenhet börjar en rad mystiska saker ske, Nora känner närvaron av ett förflutet som tycks ligga nära henne själv. Tillsammans med Dag inleder hon ett detektivarbete som kretsar kring mystiska telefonsamtal, kvarglömda skrivna meddelande och en sällsamt mänsklig docka.
Genom Noras berättelse gestaltar Gripe den tyske tänkaren Arthur Schopenhauers idé om individuationsprocessen. Det finns en skillnad i hur vi upplever världen och hur den egentligen är. Världen som vi ser den är bara en föreställning för oss som enskilda människor, vi kan inte fullt ut begripa den eller ens helt förstå oss själva.
Arthur Schopenhauer 1859.
Enligt Schopenhauer styrs världen av en enda vilja, en osynlig kraft som genomströmmar allt från molnens rörelser till människors handlingar. Allt är sammanbundet i oändliga orsakssamband, men som enskilda fenomen bland många andra kan vi bara lära känna oss själva, vår egen drivkraft i världen. Det hjälper oss att förstå vilka vi är, att abstrahera oss från allt det som händer och reflekterande inse att våra egna personligheter bara är en del av en stor helhet och intighet. Nora lär på så vis under romanens gång känna sig själv, förstå sin egen roll i en familjetragedi och människors invecklade relationer till varandra.
För Arthur Schopenhauer kunde 1600-talets nederländska mästare fånga tillvarons väsen i sina målningar, i dem föll alting på självklart plats och vi förstår tillvaron som sammanhängande. Johannes Vermeers vackra "Mjölkjungfrun" från 1660 är ett exempel på det.
”Agnes Cecilia” filmatiserades av Anders Grönros 1991 med Gloria Tapia i huvudrollen som Nora.
Maria Gripe 1986.
Gripe fortsatte att utforska individuationstanken i romansviten ”Skuggserien” som inleds med ”Skugga över stenbänken” (1982). Den utspelar sig i ett relativt välbärgat lärarhem i Eksjö 1911. Dit kommer den mystiska Carolin för att ta tjänst som ny husjungfru. Med ett ”okvinnligt” och självklart sätt tar hon plats och utmanar alla hierarkier och normer, något som stör den konservativa hushållerskan Svea som upprättar gammal hederlig svensk luthersk ordning i hemmet och håller reda på Bibelns påbud. Herrn i huset är en frånvarande gestalt som vantrivs med läraryrket och flyr in i sitt bokprojekt om den svenske mystikern Emanuel Swedenborg. Frun är en vag figur som valt att finna sig i sin undergivna roll som kvinna. Dottern, historiens 14-årige berättare, fascineras av Carolin medan hennes äldre bror Rune förälskar sig i henne.
"Skuggan över stenbänken" (1982).
Den 75-årige Emanuel Swedenborg. Målning av Per Krafft den äldre.
Mysteriet kring Carolin tätnar, hon smyger ut ur huset om nätterna och hennes ”queera” överskridande drag tar sig fysiska uttryck när hon av och till väljer att uppträda som en pojke. Ena stunden är hon vänlig, generös och förstående, men plötsligt är hon också manipulerande, maktgirig och självupptagen.
Origenes undervisar sina studenter. Illustration av Jan Luyken från år 1700.
Augustinus, målning av Peter Paul Rubens från 1638.
En ledtråd till mysteriet Carolin är Swedenborg. Likt kyrkofäderna Origenes och Augustinus var han influerad av den antika nyplatonismen och betraktade Bibelns skrifter som poetiska och mytiska, deras verkliga innebörd är av ett djupare närmast obeskrivligt slag.
Emanuel Swedenborg. Målning av Carl Frederik von Breda från 1818.
Origenes, Augustinus och Emanuel Swedenborg har alla tolkat Bibelns berättelser som myter med djupare andlig innebörd. Peter Paul Rubens och Jan Brueghel skildring av paradiset från 1617
Skuggor spelar stor symbolisk roll i Gripes romansvit. Den atenske filosofen Platon använder skuggan som en bild för den skentillvaro han anser oss befinna oss i. Verkligheten utgörs egentligen av idéerna, vår sinnevärld är bara ett skugglikt återsken av dem. Nyplatonikerna som utvecklade Platons läror århundraden senare tänkte sig att hela tillvaron utstrålade från Gud eller “Det Ena” och att ju längre denna rena existens vi befann oss ifrån desto mörkare och mer “overklig” blir tillvaron.
Berta blir besatt av att ta reda på vem den verkliga Carolin är bortom alla skepnader och roller. Återigen är individuationsprocessen temat och ännu en gång rör sig Gripe framåt i idéhistorien. Nu är det den schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jungs teorier som utforskas genom ungdomsromanens form.
Carl Gustav Jung 1935.
Jungs begrepp ”skuggan” betecknar allt det hos oss själva som vi förtränger och inte vill kännas vid. Här ryms allt det vi ogärna visar upp för världen och skäms över. Dessa egenskaper ger sig ändå tillkänna, ofta genom att vi projicerar dem på andra eller att de hemsöker oss i våra drömmar. För vår egen utvecklings och självkännedoms skull behöver vi konfrontera och acceptera dessa och på ett sunt vis integrera dem i vårt medvetande.
I ”Skuggserien” är Carolins individuationsprocess i fokus, även om den betraktas utifrån och speglar omgivningens resa att komma underfund med sig själva. Skuggans mysterium får allas bitar att falla på plats i ett gemensamt pussel.
En annan Jung-idé som spelar stor roll är hans motsatspar ”anima och animus”, de kvinnliga och manliga sidorna som finns inom oss alla. I Carolins könsöverskridande karaktär utforskas och utmanas dessa. Carolin väljer vartefter att i stället bli Carl och helt och hållet iklä sig rollen som ung man.
Så småningom introduceras två nya karaktärer, det mystiska tvillingparet Arild och Rosalinda som hämtade ur 1800-takets skräckgotik utgör de närmast arketyper för manligt och kvinnligt. Arild är filosofisk och teoretiskt sträng, han läser Friedrich Nietzsche och funderar över om människans inre ideala jag, hennes sanna väsen. Rosalinda är vän och nästan osynligt skör, men också upptagen kring relationer och förälskar sig förstås i Carl/Carolin.
Alltmer framträder Carolin, fadern och tvillingarna som en slags projiceringar av Bertas egen person, kanske är det snarast hennes egen individuationsprocess som gestaltas? Är Carolina i själva verket bara hennes spegelbild och projektionsyta?
Maria Gripe 1996.
Vi kan skönja den romantiske diktaren och tänkaren Friedrich Schillers idégods i “Skuggserien” genom en direkt hänvisning till hans pjäs ”Don Carlos”, vars huvudperson sammansmälter med Carolin. Schillers tänkande kretsar kring frågan om mänsklig frihet, från politiskt och religiöst förtryck, men också som friheten från sina egna lidelser och kroppsliga begränsningar genom konsten och det sköna, att vinna ett nytt kreativt och lekfullt sätt att vara i världen. För Schiller är vi alla beständiga som personer, det är i denna existens vår frihet finns, sedan kan våra villkor och omständigheter förändras. Denna motsats övervinner vi genom att både skapa oss själva och göra vår plats i tillvaron.
I Skuggserien blir Gripes feministiska tema tydligare, sedan åtminstone Josefin hade det kvinnliga subjektet och dess agens funnits där och alltmer utmanas könsroller och invanda förväntningar. Men vi ser också ett tema som följer genom hela hennes författarskap, hur vi i samhället ständigt måste spela våra roller, det gäller i alla fall för Hugo och Josefin, Elvis, Nora, Berta och Carolin. Både “Tordyveln flyger i skymningen”; “Agnes Cecilia” och i “Skuggserien” ramar Gripe in berättelserna med kvinnohistoria och kampen för rösträtt och frihet.
”Skuggserien” filmatiserades som tv-serie av Marianne Ahrne med Anna Ehring i karriärens finaste roll som Carolin.
På sitt eget vis mötte Gripe tidens postmoderna teman kring identitet, könsroller och verklighetsuppfattning och likt Horace Engdahl och Anders Olsson och kretsen kring tidskriften Kris fann hon samröret med romantiken och nyplatonismen. Tydligast är ändå kopplingen till Almqvist, på flera vis, spökerier, lönngångar och kusliga porträtt, relationen mellan kvinnan och mannen och deras roll, individens frihet och inte minst Carolins likhet med den förtrollande androgynen Tintomara i “Drottningens juvelsmycke”, en i alla avseende gränsöverskridande och normbrytande karaktär som uppfattas som kvinna eller man beroende på vem som förälskar sig i henne.
Maria Gripe 1998.
Sedan Gripe lämnade oss 2007 har hennes författarskap knappast tappat i aktualitet och det är talande att hennes böcker så frekvent återutges. Gripes filosofiska berättelser kommer att fortsätta ligga i tiden med dess frågor om den personliga identiteten, relationen mellan kvinnor och män och inte minst vårt förhållande till naturen och Gud.