Maria Gripes bok "Josefin" kom 1961.
Del 1
Även om alla Maria Gripes karaktärer är unga så såg hon inte sig själv som en barnboksförfattare, hennes ärende var mycket större än så.
Maj Stina Walter föddes i Vaxholm 1923, men växte upp i Örebro. Efter att ha avlagt studentexamen vid Enskilda Gymnasiet i Stockholm 1943 studerade hon filosofi och religionshistoria vid dåvarande Stockholms högskola. Ett par år senare gifte hon sig med konstnären Harald Gripe som kom att bli hennes illustratör, själv blev hon Maria Christina Gripe. Paret bosatte sig i Nyköping och där hon skrev 38 barn- och ungdomsböcker som översatts till åtminstone lika många språk. Hennes berättelser utvecklades i en dynamisk dialog med makens bilder som inspirerade till nya uppslag och karaktärer.
Maria Gripe debuterade med “I vår lilla stad” (1954), men det var med den säregna “Hugo och Josefin” som hon åtta år senare slog igenom som författare. Boken föregicks av “Josefin” (1961) där Gripes lilla hjältinna Anna Grå presenteras.
Ett återkommande närmast mystiskt tema etablerades i författarskapet, nämligen vikten av egennamn och benämningar. Det finns här genomgående ett bibliskt och platoniskt mönster rörande namn och identitet som visar sig vara helt avgörande. Den förste människan Adam satte namn på tingen och för den atenske filosofen Platon blir orden ingången till en djupare förståelse om idéerna som den verkliga verkligheten.
Anna Grå är “sladdbarn” till den åldrande prästen som hon kallar Pappa Far. Själv tycker hon inte att hon kan bära sitt dopnamn utan börjar i stället att kalla sig för det enklare “Josefin”, ett namn som ger henne tillträde till en annan värld, hon kan stiga ner från sitt Eden till de “vanliga” människornas tillvaro. Ändå betraktas Josefin som ett annorlunda barn när hon lämnar prästgården och beger sig till byn, de andra ungarna talar om henne som “den gammalmodiga flickan”, klädd som hon är i gamla ärvda plagg och bärare av en äldre kultur eller religion i ett Sverige i rask sekularisering.
Josefin äger och är väl förtrogen med ett religiöst språk, ett sätt att förstå och berätta om tillvaron som gör den större och djupare. Det verkliga flyter samman med det mytiska och bibliska i den lilla flickans möte med världen.
I trädgården står ett körsbärsträd vars bär hon inte får äta av och är det inte så att änglarna lever vid Änglabäcken? Och framför allt är inte den nye trädgårdsmästaren Gudmarson med sitt stora skägg Gubben Gud själv, han som en gång bara var en liten pojke och som dog och uppstod för oss alla? Josefin växer och känner ångest över hur den trygga prästgårdens paradisiska och oskyldiga tillvaro lämnar henne. Varför vill hon äta av de förbjudna körsbärsträden och varför känner hon sig så arg på Gubben Gud? Hur olydig hon än är möter han henne alltid med förståelse och ett varmt leende.
Maria Gripes "Hugo och Josefin" (1962) blev hennes genombrott som författare.
I “Hugo och Josefin” börjar Josefin första klass och tvingas nu finna sig i att fröken kallar henne “Anna”, trots att hon inte alls vill kännas vid namnet. Under de första dagarna fråga fröken efter en pojke kallad Hugo Andersson som aldrig behagar dyka upp. Men Josefin träffar snart en ensam grabb ute i skogen, något av ett “naturbarn” med ofullständigt tal på bred dialekt som helst drar runt för sig själv och täljer “tröll”. Hugos sätt är enkelt och rakt, han är helt okonstlad och oförställd med en stark intuition för rättvisa. Han har ett närmast eget sätt att tala om världen och följer inte heller andras påbud eller beskrivningar av den. Snart börjar det ryktas i skolan om att den lille märklige pojken ruvar på en mörk hemlighet.
“Hugo och Josefin” filmatiserades av legendariske Kjell Grede 1967 med Fredrik Becklén och Marie Öhman, numera bosatt i Mjölby, i huvudrollerna. Gubben Gud spelades av ingen mindre än Beppe Wolgers i en skimrande barnfilmsklassiker som nu ska visas som klassiker på landets biografer.
I böckerna om Hugo och Josefin utforskade Gripe just relationen mellan språket och världen. Växer verkligheten om vi har fler ord för den och om vi förlorar ett språk, blir vår tillvaro då trängre och fattigare? Och vem bestämmer egentligen över vilka vi är heller hur vi själva vill beskriva och vara på jorden?
En helt annan riktning tog Gripes författande med den närmast skräckromantiska sagan “Glasblåsarns barn” (1964) i vilken hon sig i stället för kristendomen närmar sig den nordiska mytologin och folktron.
Maria Gripes mörka saga "Glasblåsarns barn" kom 1964.
Hon för oss till Glasriket i det allra mörkaste Småland i början av 1800-talet där glasblåsaren Albert kämpar med att försörja sin familj, hustrun Sofia och de två små barnen Klas och Klara. Han har ett konstnärligt driv i sitt hantverk och formar de vackraste skålar, men har svårt att sälja dem till allmogen som helst vill ha det enkla, funktionella och igenkännbara.
I närheten bor den kloka gamla gumman Flaxa Mildväder, så uråldrig att ingen kan minnas vem hon egentligen är eller var hon kommer ifrån. Flaxa har Kloke som sällskap, en svart korp som med sitt “dåliga” öga kan se in i framtiden. Själv spår hon i kort, likt en norna spinner Flaxa därefter ödets trådar.
Den förtvivlade Albert ber henne om hon kan se hans lycka ruva i framtiden, men i stället blir Flaxa varse hur han kommer att mista sina barn. Därefter vakar Albert ständigt och besatt över sin familj, men under den årliga marknaden, då han för en gångs skull får sälja sina glas, försvinner Klas och Klara spårlöst.
Maria Gripe (näst längst till vänster) tillsammans med de andra ungdomsförfattarna Evan von Zweigbergk, Harry Kullman, Lasse Sandberg, Astrid Lindgren och Lorentz Larson 1966.
Det visar sig att de förts bort till ett fjärran slott där de olyckliga Härskaren och Härskarinnan residerar. Härskaren gör allt han kan för uppfylla sin hustrus önskningar mån om att få känna hennes kärlek, ja, han till och med kidnappa två små söta barn från en fattig glasblåsare ”som ändå inte kan försörja dem”. Men den kalla Härskarinnan drömmer i sin tur tillbaka till sin enkla barndom då hon fortfarande bar på önskningar som aldrig slogs in.
“Glasblåsarns barn” utvecklar sig till en kuslig och fasansfull berättelse där grymheten, sadismen och kärlekslösheten tar sig ett så djävulskt uttryck att det väl kan mäta sig med bröderna Grimms allra mörkaste sagor.
Vi känner igen Gripes svåra frågor: “Vem är jag?”, ”har jag inte rätt att få bli älskad för den jag är?” Ett tema som kommer bli starkare i hennes berättelser framträder, nämligen spegelns symbolik, hur vi i dess reflekterande glas får syn på vilka vi egentligen är. I det labyrintiska slottet omgärdas Klas och Klara av glas och speglar. Ett annat återkommande romantiskt stråk anläggs, nämligen den plågade och missförstådde konstnären som ser världen och dess skönhet mer sant och fullständigt än andra.
Maria Gripe tillsammans med Astrid Lindgren 1966.
Det dröjde närapå 35 år innan “Glasblåsarns barn” filmatiserades mästerligt av Anders Grönlund. Inspelningen kantades av såriga konflikter, överskridna budgetar och ren konkurs, men när filmen väl var klar prisades den. Norrmannen Philip Øgaard tilldelades en Guldbagge för sitt sagolika foto och geniet Thommy Berggren ärades med karriärens andra Guldbagge för sin fantastiska tolkning av Härskaren, denne kärlekskranke man, plågad av både kontrollbegär och mörk sadistisk lust. Lena Granhage nominerades till en Guldbagge för sin roll som Flaxa, men det är ändå iskalla Elin Klingas kyla som Härskarinnan som får huden att knottra sig och lämnar aldrig ens minne när man väl sett filmen.
Ett tredje intressant ben för sitt författarskap skrev Gripe fram i de mer socialrealistiska berättelserna om den stackars pojken Elvis Karlsson. Han dök först upp som en vag bifigur i romanen “Julias hus och nattpappan” (1971) och fick året därpå sin första egna bok med “Elvis Karlsson”.
"Elvis Karlsson" (1972) är den första av Maria Gripes fem gripande böcker om den oönskade pojken Elvis.
Elvis bor i en liten svensk stad (Nyköping?) med sin mamma och pappa. Mamman är en stor beundrare av Elvis Presley och har därför givit sin son samma förnamn. Hon hoppades på att pojken på så vis skulle bli som hennes idol, men redan som liten har Elvis gjort henne besviken. Han saknar rösten och charmen, han är försiktig, svag och oduglig. Hennes son är inte den “riktige Elvis”, det är i stället den numera tjocke gubben med enorma svarta polisonger som svettas i tv-rutan medan tanterna skriker och svimmar.
Egentligen ville hon ha en flicka eftersom de är “enklare” att handskas med. Därför bryr hon sig inte om sin son, hon sätter på radion på dagarna och tv:n på kvällarna för att slippa höra honom och så talar hon hela tiden med “telefontanterna”, sina väninnor. Lika ointresserad är Elvis pappa när han insett att sonen inte kan lära sig att lira fotboll.
Elvis får inga nya egna kläder, utan måste gå i de paltor han ärvt efter sin farbror, som var sjuk och dog redan som liten. Återigen får han bära rollen som någon annan, reduceras till en avbild. Han har inga kompisar och känner att han bara är i vägen hemma, i stället drar han runt själv i staden, men de andra barnen vill inte heller veta av honom utan slår Elvis om de får tag i honom. Men han har utvecklat ett säreget intresse, Elvis planterar blommor hos de människor som han på håll betraktar som sina vänner och håller av, ett sätt att sprida liv och kärlek i en grym och kärlekslös värld.
Han hälsar på sin gamle alkoholiserade farfar ibland, en av svår sorg bruten man som ändå tar sig tid för honom. Hemma dricks det också en hel del, mamma och pappa festar på helgerna och glömmer bort Elvis. Mamma slår honom och han slår tillbaka bara för att få känna pappans vrede som vedergällning. Elvis mamma älskar honom inte, hon säger att han är ett straff hon fått för sina synder, det gjorde så ont när hon födde honom att hon inte vill ha fler barn (vilket som bekant enligt Bibeln är kvinnans lott efter syndafallet).
Elvis känner att det är hårt straff om det är så som hon säger att det är Gud som har skapat honom. Samtidigt gror hatet mot hans kärlekslösa mamma inom honom, han tänker på att göra henne riktigt, riktigt illa…
Maria Gripe 1974.
Gripe skrev totalt fem böcker om Elvis Karlsson, en ensam pojke i välfärdens Sverige som för en existentiell kamp för att få vara sig själv mot ett samhälle som inte vill kännas vid honom och framför allt mot mammans kärlekslöshet och psykiska och fysiska misshandel.
Är det verkligen barnlitteratur? Det frågar vi oss i dag och svaret är både ja och nej. Själv minns jag hur jag försökte läsa boken i grundskolan, men kunde då inte uthärda tanken på att en mamma verkligen kunde hata sitt oskyldiga barn så djupt. Men berättelsen om Elvis och barnets utsatthet i vårt samhälle är samtidigt mer angelägen än någonsin och Gripe låter oss helt ofiltrerat ta del av en oönskad sexårings tankar. Elvis måste leva sitt liv och inser att han bara kan göra det på sitt egen vis, han måste trots alla andras illvilja lära sig att älska sig själv och för att bli en människa i sin egen rätt, att en dag bara få vara Elvis Karlsson.
Kay Pollak filmatiserade de första böckerna om Elvis i den makalösa långfilmen “Elvis! Elvis” (1977). Daniele ”Lele” Darazio prisades internationellt för sig obegripligt starka gestaltning av Elvis, Kent Andersson ser vi i rollen som Johan Brovall, Elvis ende och lite för gamle vän, men framför allt skapade Lena-Pia Bernhardsson svensk filmhistoria som känslomässigt frånvarande och rent sadistiskt kärlekslösa mamman. För Pollaks del följdes den tematisk av hans ännu mer fantastiska filmatisering från 1980 av PC Jersilds roman ”Barnens ö” (1976).
Daniele Darazio tillsammans med Kent Andersson under inspelningen av Kay Pollaks filmatisering av Maria Gripes "Elvis Karlsson" (1972).
I samarbete med Pollak skulle Gripes författarskap nu ta en ny vändning och rikta sig mot något ”större” barn och vuxna. Hon sammanförde sina tre olika litterära ben, det existentiella, det sagolika och psykologiskt och socialt realistiska i en och samma berättelse. I tydligare filosofiska såväl som feministiska teman närmade sig Gripe på sitt eget vis tidens postmodernistiska frågor om könet och den personliga identitetens gåta genom att vända sig till den historiskt besläktade romantiken.
Nästa och avslutande del om Gripes författarskap handlar om hennes populära ungdomsromaner ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978), som nu blir tv-serie, "Agnes Cecilia" (1981) och ”Skuggserien” (1982-1988), böcker som var motståndhandlingar mot det huvudlösa underhållningsvåldet och den allt glättigare barnkulturen.