Antologin "I Folkets namn - högerpopulism på film" synar filhistorien efter högerpopulistiska tendenser.
Böcker
“I folkets namn - högerpopulism på film”
Björn Horgby, Cecilia Trenter (redaktörer)
Carlssons förlag
Efter att sydkoreanen Bong Joon-ho tilldelades Oscarsstatyetten för bästa film för “Parasit” 2020, den första icke-engelskspråkiga filmen någonsin att vinna priset, uttryckte den dåvarande amerikanske presidenten Donald Trump sitt missnöje. Det hade varit bättre att ge det till en amerikansk klassiker som Victor Flemings “Borta med vinden” (1939), tyckte han.
Antologin “I folkets namn - högerpopulism på film” inleds av dess redaktörer, historikerna Björn Horgby (Linköpingsbo och ordförande för Cinemax filmakademi) och Cecilia Trenter som analyserar Trumps uttalande. Att han nämnde just “Borta med vinden”, ofta något förenklat tillskriven att vara ett verk i “the lost cause” anda, att moraliskt upprätta sydstaterna efter inbördeskriget, ska ha appellerat till ”reaktionärt” nostalgiska väljare.
Clark Gable och Vivian Leigh i Victor Flemins klassiker "Borta med vinden" (1939).
Trump har blivit ansiktet på den västerländska högerpopulismen och med syfte att utforska dess förekomst inom filmen beskriver Horgby och Trenter en svårfångad politisk företeelse som etiketterar allt “farligt” i vår tid, som traditionalism, antimodernism, antifeminism, nationalism, allmän främlingsfientlighet och ren rasism. Forskarna finner de högerpopulistiska rörelsernas grund som en reaktion på pågående modernisering, globalisering och försvagning av nationalstaten. I huvudsak är det den inhemska arbetarklassen i det västerländska samhällen som har blivit förlorare i en utveckling där deras levebröd flyttas till låglöneländer och den politiska makten allt längre bort.
I fiktionen kommer detta till uttryck i berättelser där “män av folket” reser sig mot det förljugna och bigotta etablissemanget som företrädare för det traditionella, naturliga och moraliskt riktiga.
Horgby och Trenter erkänner högerpopulismens problem, mycket sällan låter den sig avtecknas så tydligt som de skulle önska. Det stora bekymret med cineasten Trumps uttalande var att han i samman mening faktiskt också nämnde Billy Wilders svartkomiska satir “Sunset Boulevard” (1950), en film som i modern anda demaskerar hela Hollywoods drömfabriken och i alla avseenden är rena motsatsen till den nostalgiskt skimrande “Borta med vinden”. Kanske var det bara så att Trump sa det uppenbara, att Bong Joon-hos skruvade komedi om klassförtryck var ett politiskt val (“1917”, “The Irishman”, “Joker” (jo, även den), “Once Upon a Time in Hollywood” och inte minst Greta Gerwigs “Unga kvinnor” förtjänade statyetten bättre), och att filmen ur konstnärlig synpunkt förstås är vida underlägsen Flemings och Wilders mästerverk.
Antologins första uppsats är historikern Ulf Zanders analys av Paul Verhoevens film “Starship Troopers” (1997). Likt många av nederländarens filmer delar den kritiker och publik. Vissa har uppfattat den som fascistoid kitsch och våldspornografi, andra betraktar den som en snillrik satir av det amerikanska och västerländska samhället och en av det filmrika 90-talets finaste filmer.
“Starship Troopers” bygger på Robert A. Heinleins ungdomsroman “Stjärnsoldaten” (1959). Berättelsen sammanföll med en brytning i författarens ideologiska orientering, från att ha varit en trogen vänsterdemokrat och beundrare av den socialistiske författaren Upton Sinclair kom Heinlein under 50-talet utveckla en egenartad politisk uppfattning, en sällsam blandning av anarkistisk individualism, fascistoid militarism och framför allt sträng antikommunism.
“Stjärnsoldaten” utspelar sig ett par hundra år in i framtiden och handlar om den unge filippinaren Juan “Johnny” Rico som finner sitt livs mening i att lämna sin familj och bli en del av en militär elitstyrka om ska bekämpa en spindellik utomjordisk ras som hotar mänskligheten.
Precis som Zander visar utvecklar Heinlein, helt utan ironi, ett slags militaristisk och närmast fascistisk utopi där rösträtt och politiskt inflytande kopplas till människors vilja att patriotiskt ställa upp och strida för sitt samhälle. Precis enligt Benito Mussolinis fascistiska idé ska alla andra lojaliteter (som mot familjen) överges och individen förverkliga sig själv genom att helt leva och dö för statens gemenskap.
Heinleins ideal för det västerländska samhället, en slags blandning av individualism och militarism, ställs mot de kommunistiska “spindlarna”, som utöver att de helt avhumaniseras lik insekter bara utgör ett stort kryllande opersonligt kollektiv.
Samtidigt var Heinlein knappast främlingsfientlig eller rasistisk, i sitt författarskap utmanade han genomgående rasstereotyper, ofta retas han med läsaren genom att låta våra fördomar om en huvudpersonens etnicitet eller utseende få pågå ett slag innan han avslöjar vems ögon vi egentligen ser hans värld med. Heinlein betonar hela tiden att vi tillhör samma mänsklighet.
Han hade dessutom en närmast relationsanarkistisk syn på sexualitet. Okonventionella familjekonstellationer och romanser är också ständigt förekommande i hans böcker, provocerande nog också mellan barn och vuxna. Utöver att varje ny kull amerikanska rekryter läser Heinleins “Stjärnsoldaten”, var han en viktig influens för 60-talets mot- och hippiekultur med sina teman som fri andlighet och kärlek. För även inom det religiösa området var Heinlein en fritänkare, ett tema som han bland annat utforskar i sitt mest omhuldade verk “Stranger in a Strange Land” (som olyckligtvis fick den svenska titeln “Främling på egen planet”, för Heinlein syftar förstås på Moses ord “jag har blivit en främling i ett främmande land” i Andra Mosebok, vilket är en öppning för den esoteriska romanens djupare innebörd) från 1961, kanoniserat som ett av den amerikanska litteraturens viktigaste verk i Kongressbiblioteket. Heinlein berättar i bästa New Age-stil hur mänskligheten genom mötet med den marsianska civilisationen genomgår en omvälvande andlig utvecklig och lämnar den vulgära konsumtionskulturen bakom sig för ett helt nytt sätt att leva.
När Verhoeven filmatiserade “Stjärnsoldaten” använde han den nazistiska estetiken, framtidens stjärnsoldater är uniformerade likt Tredje rikets Wehrmacht och rör sig i futuristiska miljöer som för tankarna direkt till Albert Speers monumentala arkitektur. Han vet vad han gör när han triggar vår fascination för det fascistoida.
Zander skriver att vi bästa fall ändå kan se “Starship Troopers” som en antikrigsfilm, eller en varning om de fascistiska tendenserna i vårt eget samhälle. Med bakgrund av Verhoevens övriga verk, i synnerhet hans tidigare framtidsskildringar “Robocop” (1987) och “Total Recall” (1990), är det precis vad Verhoeven gör, en svartkomisk drift med hur vi inte kan se bjälken i vårt eget öga, vår egen kulturs sjukliga fascination för våld och drift att göra kriget till medial underhållning. Verhoeven var influerad av Leni Riefenstahls nazistiska propagandafilm “Viljans triumf” (1935) och hur han själv som pojk upplevde nazisternas ockupation av Nederländerna. Verhoeven har också sagt att det enda sättet att inse den fascistiska visionens helvete är skildra en värld där den slutligen har triumferat.
Denna längtan efter det fascistiska kan man inte minst se i Zack Snyders och Frank Millers film “300” (2007), vilken utgår från det historiska, men väl mytologiserade, slaget vid Thermopyle 480 före Kristus då de grekiska stadsstaterna tvingades samman för att hindra en persisk invasion som hotade utplåna dem alla. Den spartanske kungen Leonidas lyckade med 300 egna krigare och knappt 5 000 andra grekiska soldater hålla hundratusentals perser stången under tre dagar, tillräckligt med tid för grekerna att mobilisera hela sin styrka.
Trenter beskriver hur Snyder och Miller gör Leonidas (Gerard Butler) till en handlingskraftig och karismatisk folkledare, som martyrlikt tar saken i egna händer när både stadens religiösa och politiska ledarskap är så korrumperat att de bara vill lägga sig för perserna. Leonidas och hans 300 favoritsoldater förkroppsligar ett slags högerpopulistisk machoideal som hyllar patriarkatet, nationalismen och militarismen som egentliga västerländska värden i motsats mot perserna, som inte så mycket utgör något slags forntida islam, utan snarare en multikulturell, liberal, feminiserad, queer hord av allt som är ”urartat” i dagens samhälle.
Filmvetaren Maaret Koskinen liksom Horgby och historikerna Christer Ericsson och Jimmy Engren utforskar hur landsbygden kan skildras som något friskt och föredömligt eller förfallet och marginaliserat i den högerpopulistiska berättelsen.
Den gladlynte skåningen Edvard Persson blev en godmodig folkhemspatriark i filmer under 30- och 40-talet. Här ser vi honom i rollen som patron Munthe i Gunnar Olssons historiska drama "När seklet var ungt" från 1944.
Historiskt sett finner vi tidigt i svensk stumfilm vackra naturskildringar som går hand i hand med tiden nationalromantiska ideal. På 30-talet blev den godmodige skåningen Edvard Persson i otaliga filmer en slags lugnande och trygg landsfader och patriark för Sverige som i en orolig och av snabb förändring präglad värld stod för det vardagliga, traditionella och lantliga, en man av folket.
John Elfström spelade Åsa-Nisse i de 19 ursprungliga filmerna om den bondsluge smålänningen.
Sedan gjorde serietidningsfiguren Åsa Nisse entré i en liknande roll, en bondslug smålänning som hela tiden befinner sig i strid med överheten. Åsa-Nisse skapades av antikommunisten Stig Cederholm som stred på Francos sida under spanska inbördeskriget och sedan tog värvning i Waffen-SS under andra världskriget och tjänstgjorde både i Norge och Ukraina. I det ljuset är det lätt att sätta skrattet i halsen när vi ser de 19 utskällda Åsa.Nisse-filmer som spelades in mellan 1949 och 1969 eller det faktum att Cederholms ”hjälte” sedan dök upp i Kjell Bergqvists gestaltning i Fredrik Boklunds “Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult” 2011.
Kjell Bergqvist spelade Åsa-Nisse i Fredrik Boklunds film "Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult” (2011).
I de moderna skildringarna av landsbygden pendlar framställningen av den väldigt. I Kjell Sundvalls “Jägarna” (1996) blir norrländska män företrädare för en inhemsk patriarkal och kvinnohatande hederskultur. Som modernitetens förlorare är de sjukskrivna bidragstagare och lever på tjuvjakt med gevärskornet riktat mot ”fjollorna” i Stockholm. Ulf Malmros “Smala Sussie” (2003) och Peter Grönlunds ”Goliat” (2018) skildrar den svenska bruksorten som en övergiven och förfallen plats där ressentimentet gror bland de kriminella och marginaliserade som lämnats kvar.
I Kjell Sundvalls "Jägarna" (1996) återvänder polisen Erik (Rolf Lassgård) till ett Norrbotten präglat av patriarkal machokultur, kvinnohat och rasism.
I Peter Grönlunds film "Goliat" (2018) skildras den östgötska bruksorten som en plats för kriminella och marginaliserade som samhället lämnat bakom sig.
Gabriela Pichler har erbjudit en helt annan berättelse om den svenska landsbygden i sina filmer “Äta sova dö” (2012) och “Amatörer” (2018). Trots stora utmaningar som arbetslöshet och avfolkning är ändå de svenska småorterna platser där mångfald, mångkultur och mellanmänsklig värme som leder till socialt engagemang, framtidstro, handlingskraft och nya inlemmande identiteter.
Antologins mest spännande analys står Horgby själv för, han tittar närmare på Clint Eastwood som högerpopulist. Horgby utgår från “Mannen med oxpiskan” (1973), den andra filmen “Clintan” själv regisserade. Det är en brutal västern om manlig hederskultur i ett fiktivt nybyggaramerika där vi ser honom i rollen som “främlingen” som skjuter och våldtar sig fram i en liten stad för att befria den från gangstervälde.
Clint Eastwood i rollen som "mannen utan namn" i Serigo Leones film "För några få dollar mer" (1965).
Eastwood byggde sin karaktär på den namnlöse revolverman han tidigare spelade i italienaren Sergio Leones klassiska Dollar-trilogi under 60-talet. Men där marxisten Leone på ett svartkomiskt vis utforskar och dekonstruerar den amerikanska västernmyten, så skapar Eastwood en berättelse en slags Robin Hood-liknande figur av folket som han sedan närmast konsekvent spelat i sina egna och andras filmer. Under 70-talet gjorde han rollen som “Dirty” Harry Callahan i högermännen Don Siegel och Robert Millius filmer, en sammanbiten ensamvarg till storstadspolis som på våldets väg gör upp med “slöddret” ständigt i strid med det korrumperade liberala etablissemanget som tror på ”trams” som dialog och rehabilitering.
Historikern Björn Horgby är aktuell med antologin "I folkets namn - högerpopulism på film".
Horgby problematiserar sin egen bild av Eastwood som högerpopulist. Som republikan har denne kritiserat höga skatter och “big government”, politisk korrektheten och ständigt återvänt till en slags patriotisk inställning till det militära, men hans nära på anarkistiska individualism, antirasism (indianer är aldrig fiender i hans västernfilmer och Dirty Harry tar bara itu med vita skurkar) och sympatier för hbtq-samhället gör honom snarare till en slags anförvant till Heinlein, eller bara till en företrädare för klassiska republikanska värden som frihet och jämlikhet.
Kanske det ett utslag för samma ambivalens vi spårar i Trumps uttalande. Det synliggör hu högerpopulismens undflyende begrepp blir en enkel och bred etikett att fästa på allt det som utmanar den moderna liberala samhällsordningen.