Med serieteckningens stil berättade "Historieboken" (1979) om det orättvisa borgergliga och kapitalistiska samhället. Nere i hörnet ser vi Linköpingskonstären Pål Rydberg i arbete med boken.
När tidningen Arbetet i början av 1971 rapporterar från ny utställning med originalsidor ur en seriebok på Krognoshuset i Lund är ”massor av folk” och ”publikträngsel” ord som används för att beskriva den uppsluppna stämningen. Det trots att den ägde rum mitt på dagen en vanlig vardag. Uppståndelsen förklaras med att det ”inte är vilken bok som helst. Utan den mycket omtalade politiserade historieboken i serieform av Gittan Jönsson, Annika Elmqvist, AnnMari Langemar och Pål Rydberg".
"Historieboken" (Ordfront, 1970) är genomblåst av tidens vänstervind. Boken tar sig an den grannlaga uppgiften att i serieform och med marxistiska glasögon summera de senaste 500 åren av europeisk historia. ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”, skriver Karl Marx och Friedrich Engels i "Kommunistiska manifestet" (1848). Citatet hade lika gärna kunnat tjäna som bokens programförklaring och innehållsförteckning. Över dryga 130 sidor undervisas läsaren pedagogiskt i kolonialismens bloddrypande historia, slaveriets groteska mekanismer och rasismens perverterade villfarelser. I likhet med en mer konventionell historiebok rymmer även "Historieboken" äregiriga upptäcktsresande, bildandet av kungliga dynastier och industrialismens födelse. Men i fokus för framställningen står klasskampen; alla de som fått betala för utveckling och teknologiska landvinningar med sitt blod, sin svett och många gånger sina liv. På kuppen blir "Historieboken" en försäljningssuccé med närmare 70 000 sålda exemplar; den diskuteras flitigt på den tidens kultursidor och debatten om dess lämplighet som skolmaterial nådde ända upp i riksdagen.
"Historiebokens" egna historia börjar delvis i Linköping. Två av bokens skapare – Annika Elmqvist och Pål Rydberg – är från staden och kallar den sedan 1981 åter sin hemstad. De odlade tidigt konstnärliga intressen, där Pål Rydberg började finslipa sin talang som tecknare för Correns barnbilaga Bytingen redan som 15-åring. Annika Elmqvist hade först en annan karriär utstakad med studier i kulturgeografi och sociologi i Lund. Efter två terminer hade hon fått nog av att nöta akademisk litteratur och bestämmer sig för att söka Reklam- och bokhanterverkslinjen på Konstfack i Stockholm. Ett år senare påbörjar Rydberg samma utbildning. Ett stort skäl till det var att han och Annika blivit ett par i kombination med möjligheten till illustratörsutbildning.
Det är över 50 år sedan Linköpingskonstnärerna Annika Elmqvist och Pål Rydberg ritade om historieskrivningen med klassikern "Historieboken" (1970)
Flytten till Stockholm vid mitten av sextiotalet sammanfaller också med ett samhällsklimat präglat av ett tilltagande internationellt engagemang för jordens förtryckta. Likt för många andra inom tidens vänster blev Göran Palms inflytelserika "En orättvis betraktelse"(1966) en inspirationskälla. Palm uppmanar befolkningen i Sverige och Europa att se på sig själva på ett nytt sätt; denna gång ur de förtrycktas synvinkel. Istället för skygglappar och bortvända blickar måste svensken och europén konfronteras med en värld därute präglad av svält, fattigdom och elände. Det var inte längre möjligt att leva kvar i välfärdsstatens skyddade tillvaro och låtsas som om att Sverige och dess välstånd inte var del av en europeisk skuldbörda. Västeuropas länder var inte längre offer eller hjältar i kampen mot fascismen. De var skurkar i ett ännu större drama där tredje världens länder var de verkliga offren.
Linköpingskonstnärerna och författarna Annika Elmqvist och Pål Rydberg kikar i sin klassiker "Historieboken" som skrev om historien i början av sjuttiotalet.
Annika Elmqvist skrev citat från Palms bok på stora spännspappsrullar som hon satte upp på Konstfacks utställningstorg. En annan ögonöppnare var Sven Lindqvists stridsskrift "Reklamen är livsfarlig" (1957).
– Den boken förändrade mitt liv. Så många människor ute i världen svälter medan vi ska göra reklam för saker ingen egentligen behöver, säger Annika Elmqvist.
Nu ville de inte längre bli reklamare. Det fanns kurskamrater på Konstfack som fått samma insikt, däribland boken två medskapare Gittan Jönsson och AnnMari Langemar.
– Vi var omöjliga att ha att göra med i klassrummet som bara skulle diskutera u-landsfrågan. Vi fick därför tillåtelse att göra någonting annat istället för olika reklamuppgifter, säger Annika Elmqvist.
Tiden ägnades åt att skapa en utställning utifrån de teman som skulle dyka upp i "Historieboken": kolonialismens efterverkningar, befrielserörelserna kamp och svenska företag som tjänar pengar på förtrycket i olika delar av Afrika. Tecknade serier och textremsor längs väggarna. Men också en karta över den då portugisiska kolonin Mocambique i papier-maché omringad av europeiska skepp gjorda av valnötter ingick i utställningen som ställdes ut på bland annat Norrköpings konsthall och Folkets hus i Linköping.
I serierutor berättade "Historieboken" (1970) om slaveriet, kolonialismen och frihetskampen i Afrika.
När gruppen letar ämne till sitt examensjobb bestämmer de sig för att fortsätta gräva där de stod: utställningens tematik skulle fördjupas i bokform. Svårare är det att finna någon som ville ge ut den. De gör fruktlösa besök hos olika förlag med ett synopsis i hand. Lyckan vänder när de får ett erbjudande från gamla bekanta som nyligen köpt hus i de småländska skogarna och införskaffat tryckpress till sitt nya förlag Ordfront.
– Vi åkte ner dit för att jobba med boken och de sa att vi kunde trycka den hos dem. Det var jättebra eftersom vi då fick kontroll över hela processen från ax till limpa, säger Annika Elmqvist.
– Ett drygt år senare var boken klar. Snabbt marscherat kan tyckas. Vi var ju fyra stycken. Vi fick helt enkelt fart på det, säger Pål Rydberg.
Den färdiga boken speglar inte endast vänsteruppsvingets politiska medvetande och kulturella ambitioner. Utan även dess konstnärliga stilideal: tecknade serier samsas med fotokollage, tabeller och prosa. Högt och lågt. Masskultur blandas med akademiska källor. En och annan elak karikatyrteckning över en despotisk kunglighet eller girig köpman ryms också, bland annat familjen Wallenberg får sig ett tjuvnyp.
I "Historieboken" har varje sida och uppslag sin särprägel. I kollektivistisk anda hade ingen av författarna huvudansvar för någon enskild del utan fingeravtrycken från alla fyra kan ofta skönjas i samma seriestripp. Arbetslusten och engagemanget går inte heller att ta miste på. "Historieboken" är fylld av frenetisk energi, och indignation över sakernas tillstånd i världen. Korta uppslag som nästan trampar varandra i hälarna i ivern att belysa orättvisor.
"Historieboken" (1970) var ett kollektivistiskt projekt där de fyra författarna och illustratörerna Gittan Jönsson, Annika Elmqvist, AnnMari Langemar och Pål Rydberg ritade allt tillsammans.
Boken blev en succé för Ordfront. En första upplaga på 5 000 exemplar säljer snabbt slut. Likaså en andra på 8 000.
– Jag minns hur vi packade bilen full med kartonger som jag tog med mig till Konstfack. De sålde slut direkt. Boken låg verkligen rätt i tiden, säger Pål Rydberg.
Det är svårt att argumentera emot honom. "Historieboken" har inte bara sålt i 70 000 exemplar utan även översatts till åtta språk. Men också satts upp som pjäs och blivit en dansk tecknad film. En förfrågan om ge ut boken på Kuba gick däremot i stöpet när författarna vägrade gå den kubanerna till mötes och stryka ett kritiskt uppslag om utvecklingen i Sovjet. Ett skäl till det var att Annika Elmqvist efter gymnasiet varit på utbyte i Polen och med egna ögon upplevt tillvaron i ett land i Rysslands stålhand.
– Det var spännande att få åka bakom järnridån. Jag hade en vag uppfattning om att det skulle vara jämlikt men det var det inte alls. Jag har aldrig trott på Sovjetkommunismen men däremot gick man på en del annat, säger hon.
Annika Elmqvist Gittan Jönsson under arbetet med "Historieboken" (1970). I serierutor beskrevs arbetarnas kamp mot kapitalismen samt kritik mot socialismens utveckling i Sovjetunionen.
Hon syftar på ett inslag mot slutet av boken där bland andra Mao Zedong lyfts fram som en hoppets symbol. Den kinesiske ledaren hade åstadkommit den eftersträvansvärda revolutionen. Kapitalismens exploatering och utsugning skulle nu få ett slut. De var långt ifrån ensamma i sin revolutionsromantik. Mao prisades också på sidorna i "Bamse". I likhet med "Historieboken" menade Bamses skapare, Rune Andréasson, att Kina tack vare kommunistsegern blivit ett bättre samhälle, där man delar rättvist på maten och ”ingen svälter”. Eftersom miljontals liv försakades i samband med det ”stora språnget” var det sannerligen ett högt pris det kinesiska folket fick betala för sin "befrielse" från förtryck.
Författarna ursäktar detta i en återutgåva av boken som släpptes 2009:
”Vad visste vi om Kina, Albanien och Nordkorea? Nästan ingenting. Gränserna var stängda och det enda som kom ut var deras egen propaganda i vackra glada färger. Vi fyllde tomrummet med våra egna drömmar.”
Bortsett från denna dikeskörning är lejonparten av innehållet i "Historieboken" en del av dagens historieskrivning, särskilt inslagen som skildrar kolonialväldet och slavhandeln. Boken är också ett pionjärverk och referenspunkt inom tecknade serier med politisk egg. Det går att dra en linje från Annika Elmqvist och Pål Rydberg fram till dagens ideologikritiska serieskapare. "Historieboken" kan skönjas hos både Mats Jonsson och Liv Strömquist.
I riksdagen debatteras "Historieboken" 1981. Skälet är att lärare börjat använda boken i skolans historieundervisning. Centerpartisten Rune Torwald yrkar på ett förbud mot dess närvaro i klassrummet. ”Det måste vara en lärare av ytterst märklig art som tycker att boken är lämplig", slår han fast. Men försvaret kommer från oväntat håll. Skolminister Britt Mogård avvisar begäran med hänvisning till att ett verks ideologiska innehåll inte avgör dess lämplighet. Hon var moderat.