Niklas Ekdal blickar ut över Stockholms ström från sitt kontor i Gamla stan.
Några trappor upp i huset i Gamla stan tar han emot på sitt kontor med utsikt över Stockholms ström. I dörren möter jag P. M. Nilsson i färd med att ta på sig cykelhjälmen, han ska snart lämna tjänsten som politisk redaktör på Dagens Industri och bli vår nye statsminister Ulf Kristerssons (M) statssekreterare, men det känner åtminstone inte jag till ännu.
– Vi har diskuterat den politiska situationen, det finns mycket att analysera nu. Jag rekryterade P. M. till ledarredaktionen på Expressen en gång i tiden, han är en av dem som tidigt såg vartåt utvecklingen gick och som också länge argumenterat för att en borgerlig regering med stöd av Sverigedemokraterna är den bästa lösningen, säger Niklas Ekdal.
P. M. Nilsson slutar som politisk redaktör på Dagens Industri för att i stället bli statsminister Ulf Kristerssons (M) statsrådssekreterare.
För honom befinner vi oss nu i ett tydligt paradigmskifte i modern svensk politik.
– Sedan den allmänna rösträtten infördes för hundra år sedan har svenska politiker hela tiden varit framåtblickande. Först byggde Socialdemokraterna upp folkhemmet och välfärdsstaten. Från att Thorbjörn Fälldin blev statsminister 1976 klev vi egentligen in en ny marknadsliberal era med avregleringar och skattesänkningar och det fick sin kulmen under Bildt-regeringen. Men den här regeringen är den första som egentligen blickar bakåt, som försöker återvända till något slags förflutet.
Thorbjörn Fälldin 1973.
Handlar det inte om att politiken nu faktiskt justeras efter folkopinionen? Under årtionden har en tydlig majoritet av svenskarna önskat en stram invandringspolitik, är det inte vad politikerna till slut hörsammar nu?
– Det är ett sätt att se det, flyktingkrisen 2015 var en extrem situation som ingen kunde förutse och därefter har vi inte lyckats med integrationen särskilt väl. Samtidigt är det så den representativa demokratin fungerar. Vid Torekovskompromissen 1971 enades de svenska riksdagspartierna om att frånta kungen all politisk makt trots att en tydlig majoritet av svenskarna var emot det.
I sin nya bok "Hur vi levde" ledsagar Niklas Ekdal oss genom det svenska samhällshelvetets kretsar.
Kisasonen har en lång karriär som politisk journalist och opinionsbildare bakom sig, han har bland annat varit politisk redaktör på liberala Expressen och Dagens Nyheter och han har skrivit flera böcker. Den senaste “Hur vi levde” handlar om dagens Sverige, men Niklas Ekdal tar aposteln Paulus och Dante Alighieri, renässansens portalförfattare, till hjälp för att göra resan genom det svenska samhällshelvetets kretsar. I kapitel baserade på Paulus kristna dygder och Dantes katolska dödssynder närmar han sig samtiden.
– Även om jag inte är religiös så är jag väldigt bevandrad i de bibliska texterna och idén om dödssynderna har fascinerat mig. Det är också ett populärt grepp att återvända till äldre texter i dag, exempelvis har antikens Marcus Aurelius och stoicismen fått en renässans bland unga människor.
Paulus predikar i Aten. Målning av Rafael från 1515.
"Dante i Veron", målning av Antonio Cotti från 1879.
Boken är skriven i en tät och komprimerad stil där varje stycke innehåller en tydlig poäng.
– Det är väl en yrkesskada, jag har ju skrivit ledartexter under större delen av mitt liv. Man kan säga att det är en samling rappt skrivna essäer.
Niklas Ekdal ser en väg framåt i en ny liberal patriotism och samhällsanda.
För Niklas Ekdal är samtidssituationen närmast obegriplig.
– Alla svenska samhällsproblem är biverkningar av våra framgångar. Sverige hör till de absolut bästa länderna i internationella rankningar och vi har aldrig haft det bättre. Vi har en låg statsskuld och goda statsfinanser, dessutom har varje svensk större köpkraft än någonsin tidigare. Ändå finns det så mycket oro och besvikelse. Det är som att de två sämsta sakerna från välfärdsstaten och marknadsekonomin har förenats på något vis, vi blir som krävande kunder i stället för ansvarstagande medborgare.
När det handlar om oron för gängbrottsligheten och skjutningarna, tror du inte det är att så många av oss uppfattar det som så verklighetsfrämmande att det alls äger rum i vårt land? I praktiken har vi människor som flytt från krig som nu får se sina pojkar och flickor rekryteras som barnsoldater i Sverige?
– Ja, samtidigt är det så få som drabbas av det våldet. För den stora majoriteten av svenskarna är det något de inte märker av sina liv, det här handlar om något annat…
– Problemet med polariseringen är när vi börjar utmåla våra politiska motståndare som “onda”, då låser det sig och det blir omöjligt att hitta en väg framåt tillsammans. Jag tror att det behövs en ny slags liberal patriotism för att möta det.