Moa Martinson står som staty på Grytstorget vid Strömmen i Norrköping.
Del 4
Trots att statsminister Tage Erlander utropade henne till landsmoder 1954 höll Moa Martinson på att glömmas bort under rekordåren, svenskarna fick det för bra för fort och orkade inte älta det förflutnas orättvisor. Först under 1970-talets oljekris, vänstervåg och kvinnokamp blev hon återupptäckt och litteraturvetaren Ebba Witt-Brattströms forskning har betytt mycket för att hålla Martinsons minne levande. Vi påminns också om henne i stadsrummet, som i Norrköping där hon sedan 1994 står som staty på Grytstorget vid Strömmen och gator bär hennes namn i Eskilstuna och Stockholm, liksom Södertörns högskolas huvudbyggnad, kallad “Moas båge”.
Södertörns högskolas huvudbyggnad Moas båge har fått sitt namn efter Moa Martinson.
Martinson föddes i Vårdnäs socken utanför Linköping 1890. Hon fick namnet Helga Maria av sin mor, den ogifta 19-åriga pigan Kristina Swartz, som tvingades lämna bort dottern. Modern flyttade till Norrköping och blev fabriksarbeterska. När hon gift sig kunde hon äntligen ta hand om sin flicka igen, som då redan hunnit bli fem år gammal.
Martinsons uppväxt var arm. Den alkoholiserade styvfadern var gårds- och hamnarbetare och ekonomin var skral, likt många andra karlar på den tiden söp han helt enkelt upp slantarna. Bristen på pengar gjorde att familjen ständigt flyttade runt och Martinsons skolgång blev därför sporadisk. Som 16-åring fick hon en utbildningsplats på en restaurang i Stockholm och kom sedan en tid att arbeta som kallskänka runt om i landet.
Moa Martinsons torp Johannesdal i Sorunda socken.
När hennes mor och styvfar flyttade till Ösmo på Södertörn i Södermanland träffade hon där diversearbetaren Karl Johan Leonard Johansson. De fick sonen Olof 1910 och när de flyttat till det egna torpet Johannesdal utanför Nynäshamn födde hon ytterligare fyra söner, Tore, Erik, Manfred och Knut. Alla barnen föddes utanför äktenskapet, det var först 1922 paret gifte sig. Likt styvfadern blev också maken försupen och ödelade hushållet med sitt drickande. Martinson fick därför själv försöka mätta sina växande pojkar med det hon kunde odla på den lilla åkerlappen de hade, hon satte också ut fällor i skogen för småvilt, fiskade och serverade mat och kaffe till traktens skogsarbetare.
1. Moa Martinson och sonen Olof utanför torpet Johannesdal 1948. 2. Moa Martinson hemma i torpet 1960. 3. Moa Martinson 1956.
De två yngsta sönerna drunknade när de gick igenom den tunna isen på sjön Västa Styran en aprildag 1925. Tre år senare tog hennes man livet av sig genom att spränga sig själv med en dynamitgubbe.
Köket med vy in i sovrummet i Moa Martinsons torp.
Moa Martinsons "finkammare" i torpen Johannesdal.
Martinson stannade på torpet Johannesdal i hela sitt liv, också efter att hon träffat sin andre make, författaren och Nobelpristagaren Harry Martinson. Inte olikt Ellen Keys Strand blev det en samlingsplats för landets författare och intellektuella.
Moa Martinson (till höger) tillsammans med skådespelerskan Gerda Lundequist och författarinnan Amelie Posse 1956.
Trots, eller kanske på grund av, en hård och flyktig barndom började Martinson skriva redan i tolvårsåldern. Hon blev också tidigt politiskt intresserad och anslöt sig till syndikalisterna. Hennes första text fick hon publicerad 32 år gammal i den syndikalistiska tidningen Arbetaren och på så vis kom hon också att lära känna den svensk-norska sexualupplysaren och journalisten Elise “Ottar” Ottensen-Jensen i vars tidning ”Vi kvinnor” hon sedan också skrev. Hon skildrade situationen för svenska arbetarkvinnor i de frisinnade feministernas tidning Tidevarvet, vars redaktör var ingen mindre än författaren Elin Wägner, den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf att bli ledamot i Svenska Akademien.
Martinson började nu kalla sig Moa och det journalistiska värvet fortsatte i Templar-Kuriren, Nynäshamns Posten, anarkistiska Brand och inte minst Arbetare-Kuriren genom vilken hon träffade Harry Martinson. Hon skrev länge för hand och först när första maken gick bort kunde hon med hjälp av vänner köpa sin första skrivmaskin.
Holmens bruk, målning av Geskil Salomon från 1858.
Debutromanen “Kvinnor och äppelträd” (1933) väckte stor uppmärksamhet med sitt brutalt realistiska språk och sin sexuella frispråkighet. Vi får följa de två flickorna Sally Svensson och Ellen Olsson som växer upp i Norrköpings fattiga arbetarkvarter i början av 1900-talet. Martinson skildrar två kvinnoöden i ett fattigt statarsverige och ett hårt klassamhälle som är omöjligt att sakna eller göra sig nostalgisk över. Det handlar om en ständig kamp för att försörja sina barn, överleva odugliga försupna och frånvarande män, men också att organisera sig och göra sig politiskt medveten.
Norrköping 1876. Litografi av okänd konstnär.
Martinsons mest kända verk är hennes självbiografiska trilogi som utgörs av romanerna “Mor gifter sig” (1936), “Kyrkbröllop” (1938) och “Kungens rosor” (1939). Vi får följa Mia, en liten intelligent flicka som med en vaken, oförstörd och osentimental blick betraktar det orättvisa Sverige hon växer upp i kring sekelskiftet. Med humor och socialt medvetande genomskådar hon den förljugna vuxenvärlden, hur kvinnor, barn, arbetare och enkelt folk trycks ner av ett system som bygger på utsugning och vars kosmetiska ideologi av luthersk moral tjänar de härskande och underordnar de arma och maktlösa.
En kvinnlig textilarbetare på Drags i Norrköping under 1920-talet.
Martinson gestaltade klassamhällets mekanismer utifrån sin egen högst påtagliga och personliga erfarenhet av att vara nära botten av det. Och hon blev inte bara läst av den bildade medel- och överklassen, framför allt nådde hon med sina berättelser fram till de kvinnor som själva känner igen sig i dem. Hon gav arbetarkvinnorna en röst som alla lyssnade till och deras relationer till varandra är särskilt fint skildrade av henne i romanerna. För östgöten och framför allt Norrköpingsbon finner man ett stort värde i skildringen av staden kring förra sekelskiftet, ölsjappen på Saltängen, fylleslagen ute i Vrinneviskogen, ”lantisarna” i Vilbergen, fabriksarbetarna på väg hem över Bergsbron och de prostituerade på Drottninggatan.
Moa Martinson synar hagelbrakaren. Hon sköt alltid skarpt i sina romaner.
Martinson var en litterär pionjär som förde kvinnliga erfarenheter och arbetarklassens kvinnors strävan efter jämställdhet in i det offentliga samtalet. Hon kunde gestalta de strukturer i vilka människor var fångna i, som alkoholismen, en förödande farsot som förstörde män och deras familjer. I dagens romantiska förhållande till spriten är det värt att påminna sig om att nykterheten var ett av kvinnorörelsens viktigaste prioriterade mål.
Vem berättar nu om städerskornas och vårdbiträdenas liv? I dag släpar arbetarkvinnornas löner och arbetsvillkor efter och deras medellivslängd sjunker i ett av världens rikaste samhällen. De lever på grund av fattigdom, stress och dålig hälsa i genomsnitt fem år kortare än de utbildade och välavlönade medelklasskvinnor vars små barn och gamla föräldrar de tar hand om.