Moskvas stora och vackra tunnelbana är en sevärdhet i sig.
Moskvas tunnelbanesystem är en sevärdhet i sig. Det sträcker sig över en 40 mil stor yta och är det femte längsta i världen, endast några få kinesiska tunnelbanor slår det i utsträckning och ständigt byggs det ut. Systemet är dessutom det mest trafikerade i Europa, nära sju miljoner resor görs genom det varje dag.
När den öppnades 1935 var Moskvas tunnelbana den första i Sovjetunionen. Ryssarna tog hjälp av specialister från London, staden med den äldsta tunnelbanan i världen, för att bygga den. Det slutade illa, det sovjetiska inrikesministeriets paranoia gjorde att de engelska ingenjörerna arresterades för spionage på grund av de förvärvade stora detaljkunskaper om Moskvas faktiska geografi. Efter en skenrättegång 1933 deporterades de och det blev slutet för brittiska affärsengagemang i Sovjet.
Moskvas tunnelbana kan ännu i dag läsas som en faktisk och symbolisk karta över det moderna Rysslands utveckling och historia. Bygget av den var en viktig del i ambitionen att snabbt industrialisera och urbanisera unionen, för ett så omdanande projekt krävdes fabriker, arbetare och naturresurser.
Tunnelbanan som en teknologisk och ideologisk seger för socialismen. Den besjöngs av en enorm kör bestående av de över 2 000 arbetare, dittvingande från alla möjliga hörn av imperiet, som hade byggt den under hotet om kroppsbestraffning. Tunnelbanan betraktades som en föraning om det kommunistiska paradisets välsignelser. På bara fem år hade Moskvas befolkning ökat från 2 miljoner till 3,5 miljoner invånare och från att tidigare färdats i hästdragna vagnar kunde nu moskoviterna ta tunnelbanetåg som gick dubbelt så snabbt som dess motsvarigheter i det kapitalistiska väst.
Dess stationer var vackra, med reflekterade marmorväggar och höga tak med ljuskronor blev de som underjordiska “solar” som symboliserade Sovjetunionens ljusa framtid. Smyckade enligt tidens populära art deco-stil med socialistiska motiv som skildrade vardagen för sovjets medborgare, men också den nya starka “homo sovieticus”, “sovjetmänniskan”. Konst, teknik och politik förenades i sovjetkommunismens nya katedral.
Moskvas tunnelbana är den djupast belägna i världen, under andra världskriget användes den som ett jättelikt skyddsrum och är också byggd som ett bunkersystem. Senare under 50- och 60-talet kom dess nya stationer att utformas enklare och mer kostnadseffektivt enligt tidens funktions- och nyttoinriktade ideal, stationerna blev nu så lika att de knappt kunde skiljas från varandra. Samtidigt förstärktes den för att kunna skydda stadens befolkning vid en kärnvapenattack.
Från mitten av 70-talet började mer extravagant arkitektur bli dominerande igen med förgyllningar och färger. Efter Sovjetunionens upplösning har de nya stationerna som byggts under 90- och 2000-talet varit mer varierade och också speglat en åtminstone tillfällig diversitet och nytänkande i det ryska samhället.
Den ryske succéförfattaren Dmitrij Gluchovskij riskerar nu
15 års fängelse för sin kritik mot den ryska regimen.
Moskvas tunnelbanas historia och många lager och funktioner var den då unge författaren Dmitrij Gluchovskij väl medvetet om när han endast 15 år gammal började skriva sin dystopiska roman “Metro 2033”. Att tunnelbanan är ett jättelikt atombombssäkert skyddsrum kände han som moskovit till, men också myten om att det finns en djupare och hemligt tunnelsystem byggt under tunnelbanan dit den ryska ledningen och ett snävt urval av befolkningen tar sin tillflykt när kärnvapenkrigets apokalyps väl kommer. Nere i underjorden ska sedan ett nytt Ryssland ta form.
I Gluchovskijs romantrilogi “Metro” har det gått snabbare snett än i verkligheten. Vladimir Putin, får vi förmoda, har redan 2013 lyckats provocera fram ett tredje världskrig och några tusen ryssar har överlevt “domedagen” genom att ta skydd i Moskvas tunnelbanesystem. Tjugo år senare har deras gemenskap fallit sönder och kring de olika stationerna har nya små samhällen vuxit fram som ligger i ständigt krig med varandra om underjordens sinande resurser. Några blickar nostalgiskt tillbaka till det svunna Sovjet och har återupprättat ett nytt kommunistiskt samhälle, andra har skapat ett främlingsfientlig fascistiskt rike. En del människor samlas kring religiösa kulturer, några grupper bildar kapitalistiska handelsallianser och de som kallar sig “Polis” har renässanslikt återvänt till antikens stadstatsideal i en allians mellan akademiker och militärer och bäst lyckas lappa ihop skärvorna av den sönderslagna civilisationen.
Omslag till "Metro 2035", den sista romanen i Dimitrij Gluchovkijs trilogi.
Gluchovskijs dystra vision är i själva verket en satirisk spegelbild av samtidens Ryssland, vilset identitetssökande i en illa sammansatt mosaik av chauvinistisk nationalism, sovjetnostalgi, religiöst hyckleri, miljöfientlig rovdriftskapitalism och reaktionär kulturkonservatism, allt hopkokat i en skuren sopa till expansionistisk rövarideologi.
Gluchovskij publicerade först “Metro 2033” som 23-åring på nätet 2002 där över två miljoner läsare hittade den. Populariteten gjorde att den gavs ut på en riktigt förlag tre år senare och har sedan sålt i över en halv miljon exemplar bara i Ryssland.
Illustration till datorspelet "Metro 2033" från 2010.
Tillsammans med de två följande romanerna “Metro 2034” (2009) och “Metro 2035” (2015) har hans trilogi blivit ett globalt litterärt fenomen och en mångmiljonindustri. De ukrainska spelutvecklarna 4A Games har skapat tre datorspel som också flätats samman med romanernas handling. En rad andra författare har också bidragit till Gluchovskijs litterära universum genom att skriva romaner och noveller som utspelar sig i andra delar av Ryssland eller i andra länder som Ukraina, Vitryssland, Storbritannien, Italien och Polen. Den ryske hiphopstjärnan Dolphin har tonsatt Metro-böckerna och konstnären Anton Gretjko har skapat oljemålningar med motiv från dem.
Under flera år arbetade amerikanska producenter med att filmatisera Metrotrilogin, men Gluchovskij avbröt samarbetet när han upplevde att hans vision blev alltmer amerikaniserad och fjärmad från situationen i hemlandet. I stället väntas en rysk film har premiär 2024, men Glukchovskijs frispråkiga kritik av Kreml, inte minst i samband med invasionen av Ukraina, har nu fått Putin att tappa tålamodet. Författaren är sedan i juni efterlyst och riskerar 15 års fängelse.