En viss lättnad går att skönja i Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius ord.
"Nu när föreläsningen har levererats närmar sig Dylanäventyret sitt slut", skriver hon i det pressmeddelande som signalerar att Akademien till sist har tagit emot Bob Dylans Nobelföreläsning.
Därmed är en långdragen historia, med en pristagare som generöst beskrivet har varit svårnådd sedan det stod klart att han var fjolårets Nobelpristagare i litteratur, och som vid sitt Sverigebesök under sin turné i våras inte kommenterade händelsen med ett enda ord på scen, till ända.
Holly och Leadbelly
Själva föreläsningen inleds med en genomgång av Bob Dylans musikaliska uppvaknande. Till de rökiga tonerna av ett jazzklingande piano berättar Dylan om hur han kände ett släktskap med Buddy Holly, och hur en skiva med folk- och bluesmusikern Leadbelly förändrade hans liv.
– Jag ville lära mig den musiken och träffa människorna som spelade den. Sångerna skiljde sig från de som spelades på radion. De var mer livfulla och sanna, säger han.
Men folkmusiken och bluesen, vars vokabulär han anammade, är bara en del av Dylans influenser.
– Det nya som kom fram var väl att han tydligen känt ett behov av att relatera till litteraturpriset, att se sin egen konstnärliga verksamhet som uttryck för litteratur, säger Ola Holmgren, professor emeritus i litteraturvetenskap.
Bob Dylan nämner böcker som "Don Quijote", "Ivanhoe", "Robinson Crusoe", "Gullivers resor" och "Två städer", läsmaterial från grundskolan, som grundbultar i sitt eget skrivande:
– De gav mig ett sätt att se på livet, att förstå den mänskliga naturen och en måttstock för jämförelse. Dessa böckers teman letade sig in i många av mina sånger, både medvetet och omedvetet.
Tre klassiker som Dylan särskilt lyfter fram som viktiga för honom är Herman Melvilles "Moby Dick", Erich Maria Remarques "På västfronten intet nytt" och Homeros "Odysséen".
"Oroar mig inte"
Mot slutet diskuterar han det som är Dylankännarnas favoritämne: vad betyder alltihop, det här som jag och andra låtskrivare håller på med?
– Alla dessa teman kan betyda väldigt många saker. Om en sång berör dig så är det allt som är av betydelse. Jag behöver inte veta vad en sång betyder. Jag har skrivit alla möjliga saker i mina sånger, och jag kommer inte oroa mig för vad alltihop betyder. Jag tror inte heller Melville oroade sig för vad allt han skrev hade för betydelse, säger Dylan.
Han nämner en rad skriven av poeten John Donne och säger "jag vet inte vad den betyder, men det låter bra och du vill att dina sånger ska låta bra."
– Det är också typiskt Dylan. Det är hans röst, hur han hör det hela, som gäller. Och det är det som gäller för oss också när vi hör Dylan. Det är rösten, mer kanske än innehållet i det han sjunger, säger Ola Holmgren.
Till sist avslutar Bob Dylan, Nobelpristagare i litteratur 2016, sin föreläsning med en uppmaning:
– Sånger är inte som litteratur. De är menade att sjungas, inte läsas, och jag hoppas att några av er får möjligheten att lyssna på dessa texter som de var menade att höras: på konsert eller skiva eller hur nu folk lyssnar på sånger dessa dagar.