Slutreplik
Efter gymnasiet, nittiofyra, gick jag en termin på Vislinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Folkhögskolelivet var, som jag sett framför mig, mycket tetravin och långa diskussioner. Och en återkommande diskussion, som jag redan där och då tyckte var tröttsam, handlade om ”Vad är en visa?”. Det skulle redas ut. Vilka kriterier ska uppfyllas för att en sång ska kallas visa? Vi redde såklart aldrig ut det, folk tyckte olika. Men säg att vi hade enats, vad skulle vi då använda slutsatsen till? Skulle vi porta Ola Magnell från visfestivaler? Skulle vi dela ut vismedaljer till renodlade utövare av viskonsten?
Sånger är sånger. En del går hem i många läger, andra i smalare led. Vad vi kallar låtarna och i vilka fack vi placerar dom bryr sig inte låtarna om.
”Är det där strecket verkligen konst, det kunde ju jag ha ritat”, är en liknande urgammal frågeställning. Strecket bryr sig inte. Det finns där och irriterar vissa, glädjer andra och får några att fundera. Det handlar egentligen mest om att göra. Gnäll och skepsis kommer alltid att finnas. Du kommer höra det både inifrån ditt eget huvud och utifrån. Men att skapa nånting kräver att man kastar sig ut.
Att driva kafé är inte unikt. Men man kan göra sitt kafé unikt. Om man startar författarkvällar, bokar in talare, poeter och artister, bjuder in lokala konstnärer att ställa ut sin konst, bakar och kokar och lagar efter egna recept, så har man ett minst sagt unikt kafé i Linköping. Till och med i hela Sverige. Och det finns all anledning att hylla en sån lokal pärla.
Såhär. Jag bor på Södermalm i Stockholm, nära Götgatan och Medborgarplatsen. Där, i Medborgarhuset, låg under tio år rockklubben Debaser med plats för strax under tusen personer. Stockholm Stad sa upp kontraktet och Debaser fick lägga ner. Snett mittemot öppnade nyligen Max sin 124:e och största restaurang. Så nu har vi en medborgarplats utan rockklubb, men med representation från samtliga stora hamburgerkedjor. Sånt händer när man bara låter pengar styra.
I Linköpings innerstad är det också bitvis glest med oberoende butiker, restauranger och näringsidkare. Som i alla andra städer är det dom stora jättarna som ligger bäst till och syns mest. Mitt bland dessa jättar ligger en gammal kyrka och en staty som berättar vilken stad du befinner dig i. Och åker du till Tornby kommer du inte se en enda kvadratmeter som inte har sin exakta kopia i samtliga svenska städer.
Vi blir inte av med jättarna, och dom har sin plats i en stad dom också, men politiker har verktyg att bromsa dom stora marknadskrafterna och underlätta för lokala innovatörer. Det kan göra stan roligare. Men politiker kan inte göra hela jobbet. Vi måste alla bli bättre på att se vad vi har omkring oss och ta del av det som gör just vår stad unik (när vi blir virusfria). Jag tror också att det är bra att försonas med tanken på att en levande stad låter.
Så vad som är kultur och vad som är värt att lyfta fram eller inte är för mig en ickefråga. Tatuerare, ölbryggare, kläddesigners, krögare osv är alla värda att hyllas för att vara doers.
Som artist har jag absolut ingenting att klaga på kring Linköping, tvärtom, men som återvändande besökare har jag ibland hört mig själv muttra om bristfälligt utbud, om hur man lämnar hela stadsdelar i glömska, hur dött det kan se ut på stan, men jag förstår ju till slut att mitt muttrande inte gör skillnad. Så jag kom på ett sätt att lyfta fram guldkornen, att dela ut stipendium till dom som får saker gjorda. Kanske kan det uppmuntra fler att kasta sig ut.
Vad Närcon gjort för just Linköping är fantastiskt. Är det kultur? Jag vet inte, jag bryr mig inte, det är inte så noga. Vad vi vet är att Närcon är inkluderande, att det lockar tusentals nördar till stan och sätter färg på teglet och betongen. Applåder till det. Och Nypon.
Den som väljer att jobba med och för den lokala scenen kommer inte att bli väldigt rik. Inte i pengar. Men för en stad är den lokala scenen helt ovärderlig.