Vemodiga skulpturer i Passagen

– Jag har velat ha henne länge, säger avgående konsthallschefen Christer Fällman, det här är i högsta grad samtida skulpturer men de är ändå uråldriga, de är hälsningar från tidiga civilisationer, som den egyptiska.

När det är vernissage i dag blir det Christer Fällmans sista, sedan blir han pensionär. Hur känns det?

– Jättespännande, svarar Christer snabbt och spontant som alltid, nu går jag ut i sommarlovet... men jag tänker inte lägga av med kultur! Jag ska skriva och läsa, det bästa med kulturen är ju att den aldrig tar slut.

Hans efterträdare är Lars-Ove Östensson, 40, från Norrköping, där han varit intendent på Norrköpings konstmuseum. Han började i Passagen 1 juni, efter att ha sjösatt konstmuseets stora sommarutställning om barnboksillustrationer, "Gulligt! Läskigt! Roligt!", som han producerat.

Men tillbaks till Bianca Maria Barmen och hennes skulpturer. Hon modellerar dem i lera, sen gjuts de i gips eller någon gång i borns. De är inte jättestora, de innehåller ofta en varelse (ett barn, en hund, kanin, tiger, groda, tiger) och ett ting.

– Mm, säger hon, det stämmer, jag försöker skapa optimal spänning mellan dem.

Hon håller med om att det vilar ett vemod över dem.

– Jo, det är någon slags minnen. Minnen och tiden, här är ett korallrev, det var ju tidigare en symbol för det eviga, så är det ju inte nu. Tiden...

Bianca är 52 år, hon bor i Lund men kommer från Malmö. Hon började tidigt med skulpturer, redan som barn. Efter skolan läste hon arkitektur på teknis i Lund, men hoppade av och började på konstskola. Sen gick hon konstakademien i Köpenhamn.

Uttrycksformen skulptur har hon alltid hållit fast vid.

– Mm, det är det här med ögat och händerna, säger hon, det tredimensionella och fysiska. Och storleken... jag vill inte ha dem för stora, jag vill kunna hålla dem, kunna greppa dem i famnen.

Gå dit så förstår ni direkt vad hon menar. Hennes skulpturer är väldigt fysiska. Och på något sätt gripande. Hon berättar att hon redan som liten var fascinerad av gammal egyptisk konst. Pappa (som var norrman, därav efternamnet Barmen) var ingenjör, men han hade ett stort intresse för högkulturen i Egypten som smittade av sig. Och mormor var porträttkonstnär.

– Jag är uppvuxen med doften av oljefärg, säger Bianca.

Notera färgerna i Passagen, skulpturerna är vita, med någon ljyus färg i bland, men väggarna är på visa ställen ommålade i rejält grönt respektive blått. Något bord är väldigt gult. Allt ingår i utställningen.