Det är typ en Kent-konsert sedan han var här senast. Men versioner och stämningar är helt annorlunda nu än under sommarens konsert. Vi pratar om Lars Winnerbäck, Linköpingssonen som i höst och under tidig vår är ute på akustisk turné och som på lördagskvällen (och återigen på söndag kväll) spelar i Crusellhallen.
Att framföra sånger till en ensam gitarr är inget jättebrott mot hur Winnerbäck brukar låta och uppträda. Inte heller innebär låtar som klafsar runt i vemod upp till knäna någon större avvikelse från vad huvuddelen av hans karriär handlat om. Ändå blir det avskalade påtagligt. Det skänker ett lugn och en ro att riktigt lyssna in texterna. Förutom ett ”vi älskar dig” på hjärtskärande östgötska från typ åttonde bänkraden, är det här musikerns och textförfattarens afton. Publiken sitter ner, några inledande handklapp i en sång dör snabbt ut och det är bara på något enskilt ställe som åskådarna väljer att fylla i en textrad eller två ord. Men för det mesta är allt fokus på artisten, gitarren och framförandet.
Medan vissa sånger – och fler ju senare i karriären de skrivits – framförs tämligen nära sina originalversioner i strukturerna, är andra låtar förändrade i sina karaktärer. Det är mer nertonat, rösten är ibland sänkt en halv oktav och ackompanjemangen byter följd, takt eller ackord. ”Söndermarken” vandrar mellan poesiuppläsning och ett snabbt komp med tidvisa durklanger. Och ytterligare någon sång byter skepnad mitt i, från en inledande lågmäldhet till hur gitarrens snabba strängrörelser tar över.
Textreferenserna är många till Linköping och till Vidingsjö, Åleryd, Ånestad, Skäggetorp och Stångån, och någon enstaka textrad ändras för att tillåta ytterligare en hänvisning till just dessa platser. Mellansnacken berättar sina korta historier och knyter an till orten och platserna, eller till hur livet har rullat på och blivit sånger.
Winnerbäck byter gitarr och rör sig på så vis mellan det helt akustiska och det mer elektrifierade. Ett munspel får sin självklara plats. Och från att under konsertens fyra första sånger ha varit helt ensam på scenen ackompanjeras Winnerbäck i flertalet nummer av Mathias Blomdahl som vant rör sig mellan olika instrument utan att någonsin bryta känslan av det avskalade. Det är melankoli, men det är skönt och det är vackert. Och det är Winnerbäck.