Varje kväll när Östgötateatern spelar står Laila Pettersson i foajén vänligt leende bakom den gammeldags godisdisken. Alltid med håret uppsatt i en tjusig svinrygg. I slutet av april fyllde hon 78 år, men har inga planer på att sluta.
– Nej, nej. Tills döden skiljer oss åt brukar jag säga, förklarar hon frankt och skrattar. Det gör hon ofta.
Allt började när Laila såg en annons där Cloetta sökte en försäljare till sin kiosk på teatern i Linköping 1980.
– Det lät kul, jag skrev en ansökan och fick jobbet, berättar hon.
Då jobbade hon redan heltid som förskollärare. Och fnyser lite när jag frågar om det inte var tufft med två jobb. Det tar inte många minuter att inse att Laila Pettersson är en person som högst ogärna är sysslolös.
Så när hon efter guldklocka gick i pension från kommunen redan vid 63 blev det lite kris.
– Först tänkte jag att det skulle vara jätteskönt, men kände ganska snart ”var det här livet?”.
Teaterjobbet fanns ju kvar, men räckte inte riktigt. Laila fortsatte att hoppa in inom barnomsorgen.
– Och så fick jag för mig att jag ville jobba utomlands, gärna på Rivieran. Kanske som husmor i Svenska kyrkan...
Sagt och gjort. Laila skrev ännu en ansökan och hamnade via Köpenhamn och Oslo så småningom på Svenska kyrkan i Nice.
– Tre somrar jobbade jag där som volontär. Bakade bullar, tog hand om gästerna och ordnade dop och bröllop, berättar Laila Pettersson.
Senast var 2011 och huruvida det var sista gången vill hon låta vara osagt.
Årets teatersäsong går mot sitt slut och har varit ovanligt välbesökt i och med musikalsuccén ”Sound of music”. I morgon spelas den allra sista föreställningen och Laila Pettersson gläds åt vårens fullsatta salonger och extraföreställningar.
– Det är jättekul med mycket publik och roligt att det kommit så många unga människor. Det blir man pigg av.
En annan fördel med jobbet på teatern är möjligheten att se alla föreställningar. Det har blivit några stycken under åren. Laila tycker bäst om musikalerna och Richard Carlsohn är den stora favoriten.
– Ja, han sjunger så fint!
Sedan många år driver Laila Pettersson godiskiosken i egen regi. Och lönsamheten är inget vidare.
– Nej, jag gör det här bara för att jag tycket att det är kul att träffa folk, förklarar hon.
Många teaterbesökare kommer fram och pratar en stund och hon blir ofta igenkänd på stan.
– ”Vi ses väl i höst”, säger de. Och det hoppas jag. Jag fortsätter så länge jag orkar. Än kan jag ju räkna, säger Laila och fnissar.