– Vi måste måla dina hårstrån vita!
Regissör Sabina Larsson är bekymrad över Axel Giang Ohlins svarta hårstrån på smalbenen under hans vita hunddräkt. Det är generalrepetition för pjäsen om hunden Hachiko på Sagateatern.
Berättelsen om hunden Hachiko tog sin början i Tokyo 1924. Han träffade då sin ägare, en professor på universitetet, för första gången och de två inledde en daglig ritual: Varje dag följde Hachiko med professorn till tågstationen där han skulle åka till jobbet och på eftermiddagarna möttes de vid stationen igen och slog följe hem. Tills en dag i maj 1925 då professorn inte dök upp. Han hade fått en stroke på jobbet och avlidit. Hachiko placerades i en annan familj men rymde ständigt iväg till tågstationen. Varje dag i nio år väntade han på sin husse som aldrig dök upp.
– Jag hörde talas om historien för kanske 10 år sedan. Det är inte något man glömmer bort, inte om man älskar djur i alla fall, säger Sabina Larsson som också är manusförfattare.
Hon fick idén till pjäsen för två år sedan när hon pluggade på Valla folkhögskola. Tillsammans med några kamrater från skolan ville hon skapa något som var annorlunda.
– Det är ju oftast relationer mellan människor som gestaltas, jag ville visa hur stark en relation mellan en människa och en hund kan vara, säger Sabina Larsson och lägger till:
– Sen är ju inte vår hund en hund helt och hållet, det är mer själen av en hund som vi försöker visa.
I augusti drog repetitionerna igång. Axel Giang Ohlin, som spelar hunden Hachiko, har tittat på videor för att studera hur hundrasen Akita rör sig.
– Han gör det otroligt bra och trippar fram jättefint. Vi har också köpt tre stora tjocka tröjor som han har på sig för att likna en hund, så han kommer att bli varm när han dansar runt, säger Sabina Larsson.
På söndag är det premiär på Sagateatern, och final. Föreställningen ska nämligen bara sättas upp en enda gång i Linköping.
– Det är nu eller aldrig! Sen får vi se om det blir någon mer gång. Om folk gillar den så kanske vi kan få sätta upp den i Stockholm där har vi har några vänner som skulle kunna hjälpa oss.
Med Dagen D nära förestående börjar nerverna komma krypande, åtminstone hos regissör Sabina Larsson.
– Men de andra känns väldigt lugna. Jag ser fram emot det här jättemycket, jag har ju väntat på det i ett halvår.