Artisten Fredrik "Augustine" Gustafsson.
Att lyssna på Augustines drömska pop förflyttar mig till ett känslotillstånd där vemod och harmoni förenas. Sluter jag ögonen ser jag palmer och pulserande nattrafik. Känner ljumma vindar i håret. Musik har ju den förmågan - att få en att förlora sig. Att glömma jaget, vardagen, till och med sin egen ålder.
Det vill säga inspelad musik. Live är något annat.
På konsertdagen undrar min 51-åriga kropp redan vid halv åtta vad jag är på väg att ställa till med när jag tar på mig en jacka och frivilligt lämnar det inbjudande tv-ljuset. I februari? Kroppen borde vara van efter mer än 25 år som musikskribent, tycker jag, men det är väl just det, att den tycker att jag kunde vara klar nu.
En halvtimme på tåg, 20 minuters halkig promenad och 15 minuter i kö senare står jag sedan på vackra Arbis i Norrköping och försöker hitta ett hörn att försvinna i.
Överallt står människor i grupp som inte verkar få ett dugg ont i ryggen av att befinna sig i upprätt läge i mer än en timme. Alla ser ut att kunna ta danssteg utan att oroa sig över att vakna dagen efter med svår ångest över hur otroligt töntiga de tett sig.
Ingen verkar heller upprepat titta i Östgötatrafikens app för att räkna på hur mycket konsert de ska hinna se innan 23.18-tåget om huvudartisten inte börjar snart. Eller hur mycket tid de kommer att behöva tillbringa ensam på lokal om de ser klart konserten och tar det senare tåget.
De kollar ju över huvud taget inte i sina telefoner? Ska inte unga människor vara skärmberoende? Jag sticker ut som krampaktigt håller i min iPhone 11. Inte för att jag interagerar med någon på sociala medier, nej jag läser nyheter. I en dryg timme har jag läst nyheter nu i väntan på en konsert som tydligen inte tänker börja före 22.
Jag försökte aldrig övertyga någon kompis att följa med. Jag är ju van! Jag har gått ensam på konsert hela mitt yrkesliv. Jag åker utan sällskap på festival också. Alltid träffar man någon bekant. Så länge konserten pågår spelar det inte någon roll heller, då fokuserar vi alla i publiken på samma sak och en fantastisk känsla av samhörighet med främlingar kan uppstå.
Men det är skillnad på att gå på festival, eller stor konsert i Stockholm, och att gå på en mindre popkonsert i Norrköping eller Linköping. Publiken här är mer homogen. Ung. Jag är kanske inte den enda 50-plussaren i lokalen och det är inte så att folk stirrar undrande på den ensamma personen i stickad tröja och blicken fastlåst i en nyhetsapp, men det behövs inte för känslan av utanförskap infinner sig ändå.
Jag borde kanske återgå till min ungdoms vurm för melodiös hårdrock? Konsertillfällena med gamla 80-talsband är ändlösa och ingen i publiken skulle tycka det vore konstigt om jag stretchar sätesmuskulaturen under mellansnacken. Tror jag.
Men kärleken till popen vill inte ta slut.
Jag kompromissar och lämnar konserten före extranumren för att ta det tidiga tåget. Dagen efter går jag ändå som i dvala av att inte ha somnat före midnatt.
Christel Valsinger är popexpert, musikproducent och frilansjournalist bosatt i Linköping.